Premiärnerver

Det luktade illa, som om någon gjort ner sig. Trots allvaret kunde han inte låta bli att dra på munnen åt tanken. Mitt i högen stod han och kunde varken ta sig framåt, bakåt eller åt sidorna. Det började muttras runtomkring och han fick för sig att det började bli dags. Klumpen i magen växte, handsvetten forsade i de tjocka handskarna och benen sviktade. Inte såg han något heller. De smala strimmorna av ljus som tog sig in blottlade bara en uppsjö av ryggar. De flesta betydligt mer storvuxna än han själv. Frågan han ställde sig var varför han hade hamnat där?

Den store Leonides hade varit övertygande när han ställde frågan. Vill ni att allt detta ska bli ödelagt? Vill ni se era livsverk gå förlorade, se era nära och kära ligga döda för fiendens hand? Svaret hade naturligtvis blivit ett rungande nej. Därefter blev han inskriven och nu stod han där han stod.

Vem som stod på andra sidan hade han inte riktigt klart för sig, mer än att det tydligen var de som ville honom ont. Oraklet på ön skulle skyddas till varje pris och hennes heliga böcker fick under inga omständigheter förstöras. Allt som Leonides hade talat om lät rätt och riktigt men just nu spelade det inte så stor roll. Rädslan grep ändå fatt i honom när han förstod att det var dags. Ryggarna framför honom började röra på sig och han önskade hett att han fick möjlighet att komma hem när det var över.