Astrid, stenhård och mjuk på samma gång. Fruktad och älskad av alla. Det fanns ingen anledning att bli kär i henne, därtill var hon alldeles för gammal redan då. Men det gick inte att undvika stoltheten man kände när man fick beröm, likaså den totala förnedringen när hon klankade ner på något. Det fanns ingenstans att gömma sig när hennes granskande blick svepte över klassen för att plocka ut någon.
Det är hårt när man som liten upptäcker att vuxna inte är perfekta. För perfekt var hon till en början, innan fasaden började rämna. Jag hade turen att vara en av gunstlingarna, mycket på grund av mitt läshuvud. Det var värre med Björn och Katarina, de var inte bra på något och de fick veta det hela tiden. Vi andra trodde inte heller att de var något att ha så rasterna blev för dem bara en fortsättning på förnedringen i klassrummet.
"Idag ska vi ha uppsjungning", sade Astrid och kallade fram en efter en till orgeln bredvid katedern där hon slagit sig ner.
De flesta av oss klarade av att sjunga hyfsat rent till "Fjäriln vingad syns på Haga". I alla fall så rent att vi undvek hånskratten från resten av klassen. När Björn kallades upp till orgeln såg vi hur han skakade av rädsla. Gull-Britt tog mod till sig och räckte upp handen.
"Fröken, vi vet redan att Björn inte kan sjunga, kan han inte få slippa."
Det var av ren vänlighet hon försökte rädda Björn men tilltaget straffade sig på en gång.
"Björn ska nu framföra "Jag lyfter ögat mot himmelen"", sade Astrid och började med ett intro.
Psalmen var en av de mest svårsjungna även för oss som kunde hålla tonen, vilket för Björn var omöjligt. När han bräkande tog de första stroferna gick det inte att hålla emot längre. Hela klassen försökte dölja skrattsalvorna med uselt resultat. Björn blev rödare och rödare i ansiktet men han bräkte vidare ända till slutet.
Hur många har genomlidit skolan under dessa stelbenta byråkrater som läste skolplanen som den vore en instruktion till en Ikeamöbel. Alla kan inte sättas ihop på samma sätt, alla är inte ens menade att bli samma möbel. Det vore väl hemskt om hela samhället bestod av Billy Bokhyllor. Och om sanningen ska fram gillar väl ingen egentligen det alldeles perfekta, äkta skönhet är när något blir vackert skamfilat, en liten charmig defekt som förhöjer intrycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
nu var det inte sånglektionerna min lärare blev tyrann utan i gympan, motorik och jag är ovänner, din text beskrev min gympatimme, jag är inte billybokhyllan, bra underbara ord som skapade vackerhet i mig, den charmiga defekter är det liksom du skriver pricken över i. fin text fina tankar.
Även om livet kan vara hårt hade jag förväntat mig ett lyckligt slut med födelsen av en ny "caruso" ;-)
det ironiska i allt detta är att sådana som Björn blir kända sångare vad det lider och får hjälp av maskiner för att få bättre röst, eller han kanske blir känd pga sin röst.
En underbar text som speglade hur det var i skolan på min tid. Vi skulle sjunga oavsett och vi skulle spela teater även om vi var så blyga att en tomat varit blek i jämförelse.
snyggt flyt i texten. juste agiterande slut!
Den skolans plågoande var nog lärarinnan. Hoppas Björn överlevde utan men. Bra skriven text.
Som en Idol audition :) Bra skrivet som vanligt och väldigt tänkvärt. Du har talang. Fortsätt inte att skriva, så att du blir en konkurrent mot mig som framtida författare. Eller du kanske redan givit ut ett par romaner?
Det sjuka är att jag skissade lite på en puff förut som innehöll "...stelbenta byråkrater". Är du inne i min sjuka hjärna och rotar?
Kommentar till din kommentar: Ja en hel bok med det nördspråket hade varit en hädelse mot människan.
Skicka en kommentar