ta emot välgörenhet

Han dog. I ena stunden skrattande, levande, i nästa liggande på golvet i dödsryckningar. Så mycket som aldrig blev sagt, på något sätt hade de inbillat sig att det fanns tid kvar för allvaret, det där innerliga som var så svårt att prata om till vardags. När hon låg på golvet bredvid hans kropp var det problemet som bortblåst, hon skrek hans namn, slet i honom för att väcka honom till liv igen. Men han var borta för alltid.

Hon tog sig igenom tiden efteråt som i dvala. Hon gick genom livet och tittade på resten av världen genom en immig plastpåse som trätts över hennes huvud. Blodet pulserade så högt i henne, andningen kom stötvis, inte förrän flera månader senare tog hon sitt första djupa andetag. Verkligheten var obarmhärtig, ingenting fick hon ha kvar. Hans barn var obevekliga i sina krav, det räckte inte att de hade älskat varandra på ålderns höst. I deras ögon var hon bara en snyltare.

Med skammen blossande på kinderna stod hon utanför kommunhuset, tvekande. Hon hade alltid gjort rätt för sig, inte genom arbete men genom att sköta om hemmet åt sin första man. Det visade sig i pensionsutbetalningarna. Hon gick visserligen inte lottlös ur skilsmässan men pengarna rann snabbt ner i alla hål som skulle fyllas. När hon så träffade Lars var lyckan fullständig, de hade fått fyra underbara år tillsammans. Barnen hade hindrat honom från att skriva några papper, det var därför hon stod där hon stod.

Hon blundade, tog först mod till sig och tänkte gå in men ångrade sig sedan. Med en suck vände hon på klacken, hon kunde inte förnedra sig på det sättet, det fick lösa sig ändå.