en föraning

Han såg vad som pågick men hade ingen möjlighet att ändra händelseförloppet. Samtidigt var han imponerad över vad hans kropp mäktade med. Med spänstiga steg gick han gatan fram, rak i ryggen, stolt som en tupp med Påsen framför sig. Av någon underlig anledning var skottskadan som bortblåst, ett mirakel om man så ville. Egentligen var det bara syftet med promenaden han motsatte sig och möjligen språkbruket. I vanliga fall var väl hans språk inte särskilt sofistikerat men den svada han nu utsatte oskyldiga människor för i sin väg gick långt över gränsen för vad som var okej.

"Vid Allah, ge plats åt hans heliga krigare, Mujahedin."
"Kan du inte ta det lite lugnt, kroppen är gammal."
"Jag tror inte han bryr sig", sade en röst bredvid honom.

Höll han på att bli tokig, det här kunde väl ändå inte hända på riktigt? Fångad i sin egen kropp av en idiot som skrek på folk som om de vore ohyra och en annan som konverserade en aning uppgivet med honom. Han skulle litat på sin intuition och låtit den förbannade väskan med pengar vara ifred. Allt började med den. Redan när han såg väskan ligga under högen av skräp formligen skrek den åt honom att låta den ligga. Varför lyssnade han inte på sig själv? Se vad det lett till, nu var han istället tvungen att lyssna till den här idioten.

"Vad ska vi göra för att hindra honom", undrade han.
"Inte fan vet jag, svarade den andre, "jag har ingen vana av sådant här."
"Nehej, jag trodde kanske det, jag heter Manfred, om det nu spelar någon roll."
"Stefan", sade Stefan och suckade.
"Kan ni hålla käften därinne, jag måste koncentrera mig", sade Jamahl surt.
"Vad ska du göra åt den saken då, vi skiter fullständigt i om du lyckas med dina föresatser", skrek Stefan upprört.

Samtidigt fick han en idé. Jamahl och Påsen var framme vid en port och Påsen sträckte sig fram för att trycka på portknappen.
"Ja", hördes en skrapig röst.
"Det är Påsen här, jag har någon här som jag tror du vill träffa", sade han kryptiskt.
"Jamen, vafan, ut med språket, vem skulle det vara", sade Danne otåligt.
"Manfred."
"Manfred", upprepade Danne misstroget, "är inte han död."
"Du får väl se själv."

Efter en liten stund knäppte det i dörrlåset och någon gläntade försiktigt på dörren. Stefan viskade till Manfred att han skulle räkna till tre innan det var dags. Danne tog ett kliv ut genom dörren och stirrade med vidöppna ögon på Manfreds oskadade kropp.
"Tre", sade Stefan och började yla allt han orkade med Manfred tätt efter.

Jamahl spärrade upp ögonen och tog sig om huvudet. I ett försök att bli av med det fruktansvärda oväsendet slog han huvudet upprepade gånger mot tegelväggen utan annat resultat än ett stort blödande sår i pannan. Stefan kunde inte avgöra om det var med mening eller inte men plötsligt fick Jamahl in en klockren träff mitt på Dannes haka. Danne stöp som en fura och landade i en hög framför fötterna på Jamahl och Påsen.

"Jaha, var det planen", undrade Manfred.
"Nej, jag tänkte att Danne skulle få möjlighet att mörda dig för andra gången..."
"Vad i helvete säger du, ta livet av mig..."
"Håll käften, du var ju redan död, så vad spelar det för roll, då hade vi i alla fall hindrat Jamahl från att använda pengarna till sitt Jihad, eller vad fan han nu kallar det."
"Då får det bli plan B", sade Manfred hoppfullt.
"Det finns ingen plan B, vi får snällt titta på tills vi kommer på något annat."