Enda beviset på hans existens höll på att utplånas. Han betraktade sorgset de vittrande stenarna från sin plats uppe i backen. Det var tur att han stupade på höjden så han åtminstone fick bra utsikt över förödelsen. Nu blev det ju som det blev med den saken, hade han själv valt skulle han naturligtvis ha återvänt hem med en seger i bagaget. Eftersom nederlaget istället var ett faktum var han nästan lika glad över att han blev kvar. Att slippa nesan att komma hem som förlorare efter hans första och enda strid.
Det dröjde inte länge innan folk började vallfärda för att hedra de tappra som låg under jorden. Då var han stolt över sin död. Det var värre nu, ingen verkade veta varför de stod och tittade på portalen. Han ville ställa sig upp och skrika åt dem att Kunskapens vagga gick förlorad här, oraklet flydde med de heliga böckerna och sedan dess har inte världen varit densamma.
"Här stod slaget mellan bla, bla, bla..."
Guiden babblade på om det ena årtalet efter det andra och viftade med armarna som en väderkvarn i storm. De stackars turisterna nickade godtroget och avfyrade sina engångskameror i tron att de verkligen fått ett historiskt ögonblick på bild. Det hade de förvisso, men utan att ha en aning om det.
Genom århundraden hade historien förvrängts från att ha lindat in honom i en hjältegloria till att nu bara vara lite allmänt löst prat om några män som dött en onödig död. Guiderna gick en kort kurs på en vecka och stod sedan och pratade om vad som föll dem in hela sommaren. Någon gång skulle han få upprättelse, det visste han. Han trodde fortfarande på oraklets visdomsord. När människorna minst anade det skulle en ny tid börja. Efter år av mörker och elände skulle Kunskapens vagga åter bli viktig. Han log i sin grav, om de bara visste.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Bra text. Roligt med detta sätt att se på bilden. Blir djupt imponerad av hur du kommer på dina texter.
Har inte läst så många av dina texter (än), men jag får en känsla av att du gärna skriver lite "fantasy" och historiskt, eller? Du skriver oförutsägbart, målande och spännande.
Gillar din kloka historia, du verkar besitta en massa kunskap, vilket gör det värt att läsa dig. Du har även så skönt flyt i texten att det blir lätt att läsa
Attans, han stupade alltså. Liksom Cattis blir jag imponerad av hur du kommer på dina följetonger. Jag ska också försöka någon gång.
härligt du är fantastisk, en förunderlig förmåga att fånga jag skulle kunna läsa hela böcker som du skrivit, skrivpuffen blir ett måste inte bara att skriva utan nyfikenheten i att läsa
Skicka en kommentar