banan

Det var mörkt när han steg upp ur sängen men ett rosa sken steg bakom björkarna utanför köksfönstret. Idag var det dags och han ville att det skulle bli perfekt därav den tidiga timmen. I vanliga fall räckte det om han åkte ner efter jobbet och preparerade banan men eftersom det var final ville han se till att allt var i så bra ordning som det bara gick.

Dimman steg från mossen när han svängde in mot banan. Två rådjur skuttade över grusvägen men han behövde inte ens bromsa för dem. När det väl var dags skulle alla djuren hålla sig på behörigt avstånd, det var han säker på. Det var ofta han såg både rådjur, älg och grävling när han var här nere i gryningen. En familj med igelkottar hade slagit sig till ro under trädäcket till serveringen och han undrade hur de stod ut när speedwaycyklarna dundrade runt banan varv efter varv.

Han tog en näve av gruset och silade det mellan fingrarna. Koncistensen var bra, möjligen en aning för lös. Om han först drog med gallret och sedan vattnade skulle han finjustera banan efter jobbet. I samma ögonblick han startade traktorn föll solljuset över läktaren ner på banan. Det var sådana här ögonblick som fick honom att förstå varför han gjorde denna uppoffring år efter år. Ensamheten, solen, dimman som steg, djuren som man anade i skogkanten och traktorns trygga brummande under honom.

Att laget vann på kvällen var ingen större överraskning, de hade varit överlägsna större delen av säsongen. Deras hemmastatistik var förkrossande, endast en förlust på tjugofem möten. Han visste att banans kondition varit avgörande för utgången av många matcher men han såg ingen anledning att slå sig för bröstet för det. Han gjorde sitt jobb och förarna gjorde sitt. Rätt man på rätt plats. Den enda skillnaden var att han varit där i trettio år medan förarna ofta byttes ut med några få års intervall. Efter att de firat triumfer med klubben lockade storklubbarna med feta löner och hade snart övertalat dem att flytta. Det skulle han aldrig göra och ingen skulle fråga honom heller.