Sitter med knäna uppdragna i soffan framför teven. Solen har visat sig för första gången på ett tag och jag ser hur dammig teverutan är. Teven är avstängd och dammet lyser vitt mot den svarta bakgrunden. Jag vet inte varför men en känsla av tacksamhet far genom kroppen. Istället för att titta på reprisen av Idol sitter jag stilla med huvudet nerböjt mellan mina ben och känner hur blodet pumpar runt i kroppen. Är det verkligen meningen att vi ska ägna vår tid åt att följa andras liv genom teven? Det virrvarr av impulser som far genom kroppen snabbare än någon kan ana borde väl vara menat åt något annat, något stort.
Jag reser mig ur soffan och har bestämt mig. Jag ska bli människa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Heja! jag vill också bli mänska, känner jag. jag tycker om texten, den har närvaro och nåt grundläggande som jag inte riktigt fångar in men känner.
härligt visst e det så vi borde mera vara våra egna åskådare och förundras över vår egen storhet.,
Visst borde vi leva egna liv istf en drömvärld genom andra. Sista två meningarna gillar jag speciellt!
Visst är det underligt att alla dessa dokusåpor där folk tjafsar om allt och ingenting blir så populära?
Själv sätter jag sällan på teven om jag är ensam hemma.
Förvisso hamnar jag istället framför datorn och skriver, men...då använder jag ju hjärnan.
Bra text så skulle vi behöva tänka flera gånger. Tv gör "artister" spännande med bakgrundsmusik och intriger för att fånga oss. Skulle de filma mitt vardagsliv skulle de inte få många tittare. Då skulle de kräva tv-licensen tillbaka.
"Är det verkligen meningen att vi ska ägna vår tid åt att följa andras liv genom teven?" - ja, det där har jag också tänkt på, precis som vi inte orkar med att leva i vårt eget liv hela tiden utan behöver koppla av ibland o leva genom andras liv...
Skicka en kommentar