alla goda ting är tre

Det sedan länge vedertagna begreppet, alla goda ting är tre, hade satt sig på hjärnan så till den milda grad att Karl-Axel Nilsson inte längre fungerade normalt. Till en början var sjukdomen, det är med resultatet i hand en fullt adekvat beskrivning av tillståndet, något sånär hanterbar för Karl-Axel och han lyckades också dölja den för sin familj och sina närmaste vänner. Hans fru tyckte dock det var konstigt att Karl-Axel, efter att ha varit en smärre pedant hela sitt liv, nu började slarva bort alla sina kläder. Byxor, skjortor som kalsonger och strumpor försvann i en rasande fart och lämnade garderobens hyllor gapande nästintill tomma. Inte kan man lasta frun hans för att inte se sambandet i detta skede av sjukdomen. Hon hade annat att tänka på, avsaknaden av kläder gjorde hennes besök i tvättstugan än mer frekvent än tidigare.
Förhållandet i köket var dock det motsatta. Plötsligt fann hon i skafferiet flera påsar av mjöl, socker, salt, ris och gryn. Med en växande rynka i pannan undrade hon på fullt allvar om de hade fått en hustomte på halsen. När hon så till slut förmådde sig att fråga sin man om saken avfärdade han henne med orden att, hemmet var hennes revir och det skötte hon efter eget huvud. Så var det med den saken och därmed talade hon aldrig mer om det.
I en ålder av femtiotvå år kan man tycka att familjebildningen borde vara avklarad, men Karl-Axel började plötsligt enträget be sin fru om ytterligare ett barn till de två som redan flugit ut ur boet. Nu började en misstanke gro hos henne, gott och väl ett år efter de första symptomen men sjukdomen hade nu tagit ett sådant grepp om Karl-Axel att det verkade omöjligt att stoppa den.
Det blev också allt svårare för honom att dölja sitt tillstånd för omvärlden. Allt handlade om siffran tre. Fjärde advent försvann som i ett trollslag eftersom Karl-Axel helt sonika sågade itu ljusstaken, teve tre var den enda tillåtna kanalen i hemmet, han skruvade bort en platta från spisen under förevändning att den behövde bytas ut och han sågade av ett ben på samtliga stolar och bord vilket naturligtvis inte gick spårlöst förbi.
När han till sist kontaktade en plastikkirurg för att höra sig för om möjligheten att få inympat ytterligare ett ben, en arm och ett öra tog förståeligt nog tålamodet slut hos hans fru.
Hon kontaktade psykvården som mer än gärna tog sig an detta svårbemästrade fall. Inget tidigare exemplar av någon med detta symptom hade kommit till deras kännedom och doktorerna stod som spön i backen för att vara först med en tillförlitlig diagnos. Karl-Axel visade sig vara en svår nöt att knäcka och till slut var elchocker det enda som återstod för att få bukt med problemet.
När Karl-Axel efter den fjärde elchocken förstod att han faktiskt fortfarande var vid liv fick han en uppenbarelse. Han vaknade upp ur sin villfarelse att allt gott var sprunget ur siffran tre. Doktorerna kastade sina hattar i luften och klappade varandra euforiskt på ryggen i glädje över att ha löst gåtan med den märklige mannen.
När Karl-Axel så stod i frihet utanför porten till kliniken förstod han inte hur han kunde ha varit så blind. När han vaknade efter sin fjärde elchock stod det helt klart att det var siffran fyra som var roten till allt gott i världen.