Lön för mödan

Han var omåttligt irriterad men var noga med att inte visa det utåt. Folk var mer på sin vakt nu efter hans sista erövring och till en början hade det bara gjort honom mer upphetsad men när han nu fortfarande inte lyckats hitta ett nytt offer började det tära på hans humör. För sin egen skull kunde han nog tänka sig ett uppehåll tills det lugnade ner sig men andarna ville annorlunda. De gånger han var nere i källaren för att längtansfullt smeka den tomma stolen skrek de åt honom att fylla deras magar med nytt blod. Det gick helt enkelt inte att stå emot, han var tvungen.

Under två månaders tid hade han gått omkring med en växande klump i magen. Varje gång han tog en tur med bilen höll han ögonen öppna. På Ica pratade han glatt med de han kände medan blicken hela tiden sökte mellan hyllraderna efter tänkbara offer. Inte ens när han rastade hunden kom flickorna fram och ville klappa. Hösten var en förfärlig tid, alla höll sig inomhus, parken låg öde där han annars hade lätt att skilja sitt utvalda får från flocken. Alla tänkbara uppslag slog slint innan de ens blivit realiserade, det som förut varit självklart grinade honom nu elakt rakt i ansiktet. Hade han förlorat sin förmåga skulle han dö, det var han övertygad om. Andarna skulle äta honom levande och låta resterna långsamt ruttna bort på botten av brunnen.

"Är du ledsen?"
Han ryckte till av den späda rösten tätt intill. Han hade förlorat sig i sina tankar halvvägs ut ur bilen och nu stod hon framför honom som en liten gudinna med sitt ljusa hår fuktat av duggregnet. Hon frågade om han var ledsen och han tvingade sig att få gråten upp till ytan trots att han nu bara ville skratta. Sin vana trogen parkerade han bilen i bortre änden av parkeringen bakom återvinningscontainrarna. Bara ett fåtal bilar stod i närheten och han förstod att han äntligen skulle få betalt för sin väntan.
"Lite grann, det var snällt av dig att du frågade", sade han och spanade samtidigt efter någon vuxen i flickans sällskap.
Hon höll i en halvfull plastkasse med tomma konservburkar.
"Ska jag hjälpa dig att slänga skräpet", frågade han henne vänligt och sträckte fram sin hand.
Hon tvekade en aning men räckte honom sedan kassen. Allting skedde sedan på bara ett sekunder, med en snabb rörelse slet han in henne i bilen, stängde dörren, startade och körde därifrån. Flickan skrek, något han var ovan vid eftersom han alltid annars lyckades att söva ner dem. Mot sin egen vilja slog han henne hårt över ansiktet men det var nödvändigt. Han var tvungen att få tyst på henne, han skulle i alla fall tvätta henne ren sedan, innan han gav henne till andarna i brunnen. Livet hade återigen tagit en oväntad vändning och han kunde inte hålla tillbaka skrattet som bubblade upp inom honom.