Han visste att han borde tycka om orientering men det gjorde han inte. Alla dessa kontroller som inte stod där de skulle, kartan som aldrig stämde överens med verkligheten, snåriga skogar, genomsura mossar, mygg, livsfarliga kor som jagade en genom hagarna. Listan kunde göras lång med anledningar till varför han inte tyckte om orientering.
Analyserna efteråt var ett undantag. När han och pappa satt med kartorna framför sig och diskuterade vägval, kompassriktningar, höjdkurvor och gemensamt avgjorde vad som varit bra eller dåliga val, då gillade han orientering. Så länge det gick hyfsat bra för honom, vill säga.
På sistone hade han av någon outgrundlig anledning sprungit fel redan från början och missat första kontrollen vid ett flertal tävlingar. Eftersom han då var hjälplöst efter i resultatlistan hade han valt att avbryta till pappas stora förtret. Uppmaningarna duggade tätt om att inte ge upp, fortsätta springa, man vet aldrig vad som händer längre fram. Jodå, han visste. Om han kom på den nedre halvan i resultatlistan hjälpte det inte att pappa försökte köra med sina uppmuntrande tillrop, besvikelsen lyste ändå igenom fasaden. Då avbröt han hellre. Till och med det började bli svårt efter ett par gånger.
Söndag och tävling som vanligt. Efter en ryggdunk av pappa rusade han iväg mot första kontrollen men missade ett stigkors. När han väl upptäckte misstaget var han redan långt efter. Inne i huvudet målade han upp samtalet med pappa och insåg att han inte ville vara med om det en gång till. Han satte sig under en gran och grät en stund innan han tog mod till sig att gå tillbaka. Kottarna under granen hade gjort djupa veck på hans bara ben och han tog upp en i handen. Utan att egentligen veta vad han gjorde började han skrapa den vassa kotten över armen tills blodet började rinna. Nu hade han i alla fall ett giltigt skäl att avbryta tävlingen, sedan fick pappa säga vad han ville.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag har gjort något liknande, stukade foten och gått tillbaka, det vara bara att halta ingen självplågning. Det är ett sakfel i berättelsen. Som tidigare orienterare så vet jag att man inte har bara ben när man orienterar.
Öppet spår har helt rätt angående klädseln, har själv orienterat i ungdomen och borde reflekterat över det, men eftersom det skapar förvirring bland er andra låter jag texten vara oförändrad.
Jag har t.o.m tävlat i orientering i skolan, och vann gång på gång utan att veta hur. För kartan förstod jag mig inte alls på och jag trodde själv att jag var alldeles lost in paradise tills jag möts av jubel i mål, och en kvinna som sätter en krans runt min nacke.
någon däruppe unnade tydligen mig att vinna och lotsade mig med säker hand genom kontrollerna.
jag tyckte din text var underbar, och kommer på mig själv att undra hur mycket fantasi du har egentligen. Grymt!
Bra berättad historia utan pekpinnar eller analys.
Gillade stycket om de teoretiska genomgångarna efter tävlingarna!
Pappan verkar ha haft för höga krav på sin son. Var det därför det "gick troll" i orienteringen kanske? Fin läsning.
Bra skrivet, det är nog många barn som har föräldrar med stora krav på dem.
Jag börjar fundera kring det här med föräldrarnas krav. Jag tror att det ofta kan vara missuppfattningar som gör att barnen tror att föräldern "kräver" när det egentligen bara är ett stort engagemang. De tycker att de sviker föräldern om de slutar eller misslyckas, för de ser ju glädjen hos dem. Men jag är övertygad om att de allra flesta föräldrar älskar sina barn lika mycket även om de misslyckas eller slutar med sin idrott. Som förälder gäller det att vara uppmärksam och inte glömma bort att barnen kanske inte utvecklas åt samma håll som en själv. Det måste vara de vuxnas ansvar att se sådana signaler. Att ha kunskap och förmåga att göra "rätt" är förmodligen mycket svårare än det låter.
Skicka en kommentar