ett tilltag

Han tittade sig i spegeln och kisade med ögonen. Moster sade alltid att han hade mors ögon och hennes näsa men inte ens med ögonen halvt stängda kunde han se några likheter. Han ville inte se ut som mor, han ville likna Sara. Bilden av henne under äppelträdet där hon stod alldeles stilla och tittade upp i lövverket var för alltid inpräntad i hans minne. Hennes blommiga sommarklänning som var så tunn att konturerna av hennes kropp syntes därunder, hennes vita lackskor som kontrasterade mot hennes brunbrända ben och hennes ljusa hår som alltid var uppsatt med en tofs i nacken.

Mors klänningar var inte på långa vägar så vackra som Saras. Stormönstrade i grälla färger hängde de på galgar inne i garderoben. Han plockade ut en med stora gröna näckrosblad på, åtminstone trodde han att det var näckrosblad. Först tvekade han när han höll upp den framför sig i spegeln men impulsen blev till sist för stark. Den var alldeles för stor för honom men det gjorde å andra sidan att den lätt gled över huvudet och draperade sig utanpå hans kläder. En röd scarf med blålila krumelurer knöt han om halsen, nu fattades bara ett par skor. Mors högklackade finskor med blanka silverspännen stod på golvet i garderoben och han böjde sig ner för att ta ut dem när han hörde fars röst bakom ryggen.
"Vad i helvete, pojk, håller du på med."
Han ville säga att han bara tänkte på Sara men ur honom kom bara en flämtning. Far tog honom hårt i armen medan han ryckte av honom scarfen.
"Vad är det för ett djävulens påhitt", fräste han i ansiktet på honom.
Hans far hade förvandlats till en blodtörstig varg där fradga rann ur mungipan och de vassa tänderna blänkte av hunger. Han kände inte ens när klänningen åkte av, inte heller när han blev utsläpad på gården fram till brunnen. Det susade i huvudet på honom och han visste att han skulle dö.