en trend

Näsan var en aning sned, öronen lätt utåtstående och han hade ett alldeles för stort mellanrum mellan framtänderna. Dessutom plågades han av fräknar på näsan som spred sig ner på båda kinderna. Genom åren hade han blivit en mästare på att kamouflera sina tillkortakommanden. Hatten och den brokiga scarfen tog fokus ifrån hans ansikte. Visst hade några kommit med kommentarer om hans utstyrsel i början på högstadiet. Likväl fortsatte han med sin förklädnad och så småningom blev han accepterad som en något udda men harmlös figur i utkanten av händelsernas centrum. Han trivdes med det, att få vara ifred.

Det började utan att han ens tänkte på det. Hade han varit uppmärksam skulle han naturligtvis ha sett det, men som vanligt levde han i sin egen värld när han var i skolan. Första tecknet på att något hade förändrats kom när Emelie plötsligt sade hej till honom i korridoren. Någon dag därefter nickade Oscar mot honom och sade "tja". När Andreas stod i cafeterian med en hatt på huvudet och en scarf runt halsen förstod han något var riktigt fel. Världen hade blivit tokig. Inte bara Andreas började klä sig som honom, alla killar dök plötsligt upp med hatt och scarf. Mot sin vilja hamnade han i en malström som obönhörligt drog honom in mot centrum. En plats han i hela sitt liv undvikit med näbbar och klor. Han kände sig obekväm när alla började prata med honom om sådant han inte brydde sig om. De frågade honom vad han tyckte om deras kläder, deodorant och smycken, vilken mat han föredrog. Han fick panik, han var tvungen att göra något åt saken.

Nästa dag tog han på sig en urtvättad, alldeles för stor tröja vars ärmar slutade ett par centimeter nedanför fingertopparna. Hatten lade han undan och istället knöt han en gammal halsduk runt huvudet. När han tittade sig i spegeln var han nöjd, han såg inte klok ut. Lämnade de inte honom ifred efter detta visste han inte hur han skulle göra.