Anlag

Det började alltid med de små dropparna på överläppen. När han kände efter med toppen på pekfingret blev fingret alldeles fuktigt. Han stoppade fingret i munnen och slickade av den salta vätskan. Med en suck lutade han sig tillbaka i stolen och slöt sina ögon. Genom åren hade han försökt att välkomna paniken, omsluta den istället för att blint förlora sig i kaoset. I dag var inte en sådan dag. Beskedet att hans far var ute igen satte igång en tankespiral som var allt annat än sund. Framför sig såg han den mörka brunnen och ljusskärvan som blev allt mindre när locket sköts på plats. Han knep ihop läpparna för att inte skrika högt. Först gnydde han bara svagt men allteftersom paniken spred sig i kroppen kunde han inte längre hålla emot. Fingrarna höll ett krampaktigt grepp i stolsitsen när fördämningarna brast. Han ropade på mamma medan tårarna rann men allt han hörde var sin fars röst.
"Du är väl inte rädd för mörker, din lilla fjolla. Sådant trams är inget för en riktig man och jag ska se till att du blir en."

Minnet var starkare än någonsin men trots att rösterna ropade på honom ville han inte lyssna. De viskade i hans öra, smekte hans nacke med sin varma andedräkt. Värmen rann utmed axlarna, ut i armarna och fick hans fingrar att släppa greppet om stolen. De frågade honom om han ville hitta lugnet och han svarade ja. Ett enda offer krävde de, det kunde det vara värt.