franskt

De gamla byggnaderna såg ut att ramla ihop när som helst. Fullständigt färglösa var de också. Han gick fram till ett hus och drog med handen över den skrovliga ytan bara för att förvissa sig om att det verkligen var ett hus han stod framför. En byggmästare från Sverige skulle fått både krupp och slaganfall om han sett de löst sammansatta stenarna i husväggen. För honom spelade det ingen roll hur fan de byggde sina hus, han skulle i alla fall aldrig bo i ett fler gånger.
Semestern som från början varit så lovande, en romantisk nystart av gigantiska mått, hade efter bara ett par dagar sjunkit ihop som en misslyckad sufflé.
"Romantikens högborg", hade hon ropat lyckligt när han visade henne hemsidan med det lilla franska huset som var till uthyrning.
De hade planerat, fantiserat och förberett i flera veckor och såg båda två verkligen fram emot resan. Första övernattningen på ett enkelt hotell i södra Tyskland var som taget ur en kärlekssaga. Han kunde inte sätta fingret på vad som fått allt att vända.
Kanske var det när hon trots det strama tidsschemat ändå ville se en rovfågeluppvisning i bergen. Han var faktiskt tvungen att ignorera hennes önskan, annars skulle de inte hunnit i tid till huset.
Det kunde också ha varit hennes förfärade min när de klev in i huset och hon upptäckte att det saknade värme. I alla deras tankar hade Franrike varit soligt och varmt och inte som nu grådisigt och tretton grader varmt.
Efter en dryg vecka av ständiga påhopp, utbrott över småsaker, klagan över maten, de dåliga tvättmöjligheterna eller de förfärligt höga priserna som åt stora hål i reskassan stod han inte ut längre.
Passet hade han fått med sig och en hel del pengar men inget annat. Han hade ingen aning om hur man betedde sig i sådana här situationer. Den enda kunskapen han hade kom från ett otal deckare och thrillers han läst under årens lopp, men hur tillförlitliga var de. I så fall skulle han fly till ett annat land, byta identitet och leva där under resten av sitt liv. Men det enda han ville var att åka hem.
Sirenerna lät inte heller de som hemma men han förstod att någon hade hittat henne. Med en suck satte han sig ner på den lilla bygatan för att invänta det oundvikliga lutande ryggen mot de ojämna stenarna. Hade han tur skulle han slippa åka på semester under lång tid framöver.

att gå i mål

"Inga problem", hade han sagt när han öppnade presenten och plockade upp ett startbevis till Göteborgsvarvet.
Vännerna dunkade honom i ryggen och önskade honom lycka till med menande blinkningar sinsemellan.
Nu två månader senare var han inte lika säker längre. Alla andra runtomkring såg betydligt mer vältränade ut än han själv. Inte så konstigt kanske med tanke på all den träning som trots goda föresatser aldrig blev av. Träningsprogrammet sprack redan andra dagen när han istället för att springa sina kilometrar var på bio i Borås. Så hade det fortsatt. Vännerna lade ut minor i form av ölkvällar, fotbollsresor, pokerturneringar och en massa andra aktiviteter som han inte kunde motstå.
Redan under uppvärmningen flåsade han oroväckande tungt. Som mest hade han sprungit sex kilometer i ett sträck på en allt annat än imponerande tid. Nu skulle han ta sig runt en bana som var tre och en halv gånger så lång. Motvilligt hade han redovisat sitt startnummer för vännerna som genast berättade att de tänkte följa hans förehavanden via mobilen.
Det blippade till när han tillsammans med alla de andra längst bak i fältet sprang över startlinjen. Den vånda som följt honom under tiden före loppet släppte plötsligt. Han såg alla människorna som glatt hejade fram även de långsammaste löparna i fältet. Det spelade honom ingen roll längre om han kom i mål eller inte. Han njöt av att vara en del av något större. De visserligen alldeles för få timmarna ensam i träningsspåret fick nu sin förklaring.
Efter en dryg mil klev han av men han kände sig ändå som en vinnare. Han hade haft trevligt, pratat med folk medan han sprang och till och med peppat en ännu sämre löpare än han själv. Där han stod längs en husvägg och väntade på uppsamlingsbussen visste han att han skulle springa nästa år igen, och då skulle han fan i mig ta sig i mål.

att vakna

För första gången sedan det fruktansvärda hände ville han verkligen vakna. Men fortfarande var han inte säker på om han skulle klara av att leva ett liv där ingenting var dolt.
Där han satt ensam på sätet i spårvagnen tittade han sig omkring på sina medpassagerare. De flesta såg ut att vara vanliga människor och han kände en plötslig lust att fråga någon av dem hur de bar sig åt. Lusten försvann genast när han insåg att han i så fall skulle vara tvungen att prata med dem, formulera sig med hela meningar. Han vände sig om och lade kinden mot den kalla glasrutan.
Därute var grådiset förhärskande och folk gick i snabb takt mot sitt mål som suddiga halvfigurer. Varför hade de så bråttom? Visste de inte att alla delade samma mål och mening och att det inte spelade någon roll om man jäktade eller inte. Förr eller senare skulle de alla dö. Men för hans del var det inte dags ännu trots hans ihärdiga försök.
Sara hade kommit till honom på natten då han trodde att allt var slut. Döden hade kramat hans hjärta och lagt sig ner bredvid honom för att vänta. Kyssen, som han för ett ögonblick trodde beseglade hans öde, var inte isande kall utan varm och fuktig. När han öppnade sina ögon såg han Sara. Hon trängde sig in mellan honom och döden, höll om honom så han åter blev varm. Hela natten låg hon där och berättade för honom om livet, ett liv som han glömt bort. Hon bad honom leta efter det igen, om inte för hans egen skull så för hennes. Ville han leva livet åt henne istället för att hela tiden skada sig själv i sina försök att följa efter henne?
När han steg av spårvagnen tvekade han inte. Han hade lovat henne ett liv igen och han skulle inte göra henne besviken. Vid ytterdörren till kliniken tog han ett djupt andetag, det var dags att vakna.

att bli tagen på allvar

Han följde den oregelbundna sprickan i tapeten uppifrån och ner för femte gången. Varje gång såg han något nytt han inte upptäckt förut. Kanske var det bara hans fantasi som kom i rullning av tristessen. Inte skulle han sitta och titta på en förbannad tapet om han själv kunnat välja. Han hörde Petterson fråga honom något borta vid sin sängplats men han brydde sig inte. Det var alldeles för arbetssamt att formulera ett svar på en ändå idiotisk fråga. Han blundade för att komma undan verkligheten för en stund.
Han hade älskat att fiska, sitta i en eka på sjön med spöet lojt hängande över relingen. Långa promenader i skogen för att leta svamp var också något som stått långt upp på dagordningen i hans tidigare liv. Det var slut med det nu, men han var inte bitter. Han hade fått ut vad han ville av livet. Folk i samhället hade sett upp till honom och respekterat honom. Han avbröts i sina tankar av en servett som plötsligt skrapade hans kinder och mun.
"Vi ska bara torka munnen ren på herr Larsson så han känner sig fin igen", sade sköterskan och vispade runt i hans ansikte med papperslappen.
Han försökte säga att det inte behövdes, att de störde honom i hans tankar, att han bara ville vara ifred, men ur munnen kom bara ett grymtade ljud.
"Vill han ha vatten", försökte sköterskan och tryckte in sugröret i hans mun.
Nej, han var inte törstig. Han ville bara att de skulle gå därifrån. De unga flicksnärtorna som gick omkring där begrep ingenting. Den enda som förstod var hans Greta. Hon kunde se igenom skalet han var fångad i. Se den han verkligen var.

Gift

Gift, detta korta ord som för de flesta har en klang av livslång lycka och vänskap blir för många det rakt motsatta. Från att vara förälskade och upp över öronen kära i varandra med täta sms, långa e-brev och samtal via telefon är det tänkt att förhållandet ska utvecklas till respekt, djup vänskap med glimtar av den förälskelse man en gång delade. Istället börjar man leta fel hos den andre.
Disk som inte plockas ur maskinen i tid blir en utmärkt grund för diskussion.
Smutstvätt som inte läggs i tvättkorgen får den förfördelade att brista ut i ändlös klagosång.
Tanken att växa tillsammans som ett par, en familj har dött och man har utan att veta om det vuxit isär.

Man ska aldrig skylla barnen för att vara orsaken till ett havererat äktenskap. Barnen är ett gemensamt önskemål och en underbar gåva när de kommer. Däremot hävdar jag att man aldrig får glömma bort varför man blev tillsammans och vad som fanns mellan föräldrarna innan barnen kom. Att skapa små oaser av tvåsamhet i detta oändliga hav av familjeliv är viktigt för att bibehålla kärleken till varandra. Någon gång kommer man ut på andra sidan, barnen är stora och har skapat sig egna liv. När man vänder sig mot varandra vill man gärna känna igen personen som står där, men alltför ofta upptäcker man en främling. Någonstans på vägen försvann hon. Uppfyllda av barnens behov och önskemål glömmer man bort vem man är, vem den andre är. Då är det försent att göra något åt saken.
Jag tror fortfarande på kärleken, på en evig vänskap mellan två individer men jag skulle vilja se den kvinna som får mig gift igen.

En skattkista full av minnen

Det förefaller ha varit på ett annat sätt förr. Man höll hårdare i sina saker, värdesatte dem mer och slängde dem inte när de var uttjänta. Min farmor var en samlare av minnen och historier. Som barn tillbringade jag mycket av min lediga tid hos henne och farfar men det var för farmors skull jag gick dit. Under tiden hon gjorde skorpor i vedspisen satt vi vid köksbordet med den blå vaxduken och pratade. Det var inte alltid hon talade sanning men det spelade ingen roll, för henne var det verkligt. Hon berättade om skogstrollet "Bysen" som bodde på andra sidan ån och som man skulle akta sig för. När jag ifrågasatte hennes berättelse tog hon mig i handen och drog med mig upp till vindsförrådet.
Dörren knarrade lätt och en unken doft av gamla kläder slog emot oss när vi trängde oss in i det lilla förrådet. Hon gick fram till en gammal amerikakoffert som stod inträngd under rader av avlagda klänningar, kostymer och vinterjackor. Kofferten var fylld till brädden av allehanda saker som för ett barn framstod som rena guldgruvan. Halsband, smycken, gamla rovor och svartvita fotografier på allvarligt uppställda människor blandat med knypplade dukar, sjalar i fantastiska färgmönster och en hel påse med mynt från främmande länder.
"Ser du den här halskedjan", frågade farmor och plockade upp en halskedja tjock som en kätting. Jag bara nickade till svar eftersom en välbekant känsla kröp inpå mig, farmor skulle berätta något.
"Den kommer från Bysen", sade hon allvarligt.
Hon berättade hur hon kämpat för sitt liv på andra sidan ån när Bysen försökte ta henne och hur hon till sist lyckades slita sig loss och springa därifrån så fort hennes ben bar henne. I sina försök att värja sig från Bysen slet hon loss hans halsband vilket hon alltså nu höll i handen.
"Förstår du nu varför du aldrig ska gå över ån utan sällskap", frågade hon och plirade med sina små ögon mot mig.
Jag nickade återigen tyst, denna gång på grund av att jag var skräckslagen och inte fick fram ett ljud. Hon lade ner halskedjan i kofferten igen och reste sig upp. Jag pekade på en färgglad sjal och ville att hon skulle berätta historien bakom men hon skakade på huvudet.
"Skorporna är säkert färdiga, det får bli en annan gång."

Något meningsfullt

Hon grät av tacksamhet när läkaren berättade att hennes lille son skulle klara sig.
"Tack, du är en sann hjälte", snyftade hon och kysste hans hand upprepade gånger.
Doktor Braun nickade bara till svar. Vad skulle han säga? Visserligen levde pojken men han skulle förmodligen aldrig kunna gå ordentligt igen. Utifrån läkareden var det naturligtvis oacceptabelt men det fanns andra krafter i rörelse som han inte kunde påverka utan att riskera sitt eget och sin familjs liv.
Han drog sig undan in till det kombinerade kontoret och vilorummet. Hade han tur fanns det tid att vila en stund innan nästa transport med skadade kom in. Samvetet gnagde i honom under halvslummern och flera gånger vaknade han till av sitt eget skrik. Trots att han var långt ifrån utvilad välkomnade han sjuksysterns meddelande om att en ny transport var i antågande.
Under eftermiddagen fyllde han sin kvot av patienter som skulle bli helt återställda och de som fick bära sina ok genom hela livet. Ännu så länge hade han lyckats dölja sitt smutsiga värv för resten av personalen men det skulle inte vara möjligt hur länge som helst. Det absurda var att han kunde förstå hur hans utpressare tänkte med sina frihetslängtande hjärnor. De hade noga förklarat för honom att det mest meningsfulla han kunde göra som läkare var att få hatet mot förtrycket att växa. Producera krymplingar som genom sin blotta närvaro påminde alla om vem som var fiende.