egen utmaning

När hans far tog fram stegen från förrådet bredvid vedskjulet visste han att det var dags igen. Han kunde se sin mor stå bakom gardinerna i köket och försiktigt kika ut mot gårdsplanen där han stod. Hönorna var redan ute och pickade upp fröna från marken, det var hans uppgift att mata dem och det hade han klarat av. Att han halkat i leran därinne bakom hönsnätet och smutsat ner byxorna var ett stort misstag. Det insåg han nu, ändå hade det ju inte skett med mening.
Hans far tittade på honom och skakade lätt på huvudet i det han lade ner stegen på marken. Han skällde aldrig, bara suckade, och alltid detta skakande.
"Om du bara kunde vara lite mer som Sara", fick han ofta höra. Han hatade henne för det. Grannflickan som trippade runt i sina fina klänningar och inte gjorde någonting. Hon kunde stå en halv förmiddag ute på sin bakgård och titta på äppelträdet. Därför hatade han äpplen också.
"Du vet vad du har gjort så ta nu av dig byxorna och tröjan", sade hans far.
Han gjorde som han blev tillsagd medan hans far rullade av stenbumlingen från trälocket.
Först var det spännande när den gamla brunnen sinade och de var tvungna att gräva en ny. Den nya var slät och fin på insidan med ett betonglock. Meningen var att hans far skulle lägga igen den gamla brunnen men det blev det aldrig av. Nu spelade det ingen roll längre, han var van vid att den fanns.
"Så, kom igen nu, det var inte jag som skitade ner dina kläder", manade hans far och pekade på stegen han sänkt ner i det mörka hålet.
Han fick inte gråta, absolut inte gråta, då förlängde han bara tiden därnere. När han tog det sista klivet ner i leran på botten drog hans far upp stegen. Utan ett ord lade han på locket och det blev becksvart därnere. Ljudet av stenbumlingen som lades på var nästan alltid det värsta, han föreställde sig hur locket gav vika och han blev krossad av den fallande stenen.
När allt blivit tyst stod han still, alldeles stilla. Han ville inte störa alla onda andar som hela tiden viskade runtomkring honom. Inom sig bad han dem om hjälp. Om Sara försvann skulle hans liv bli så mycket bättre, det var han övertygad om.

att vara rädd

Det gick inte att se utanpå, åtminstone hoppades han det. Så länge han kunde minnas hade han levt med ett leende på läpparna trots att kaoset brann inom honom. Han var omtyckt av kolleger och han hade vänner, inte många men ändå några. Samhället där han bodde var inte stort och ställde därför ännu större krav på planering. Han var själv förvånad över sin förmåga att tänka rationelllt när det gällde. Det var som om hjärnan automatiskt kopplade på olika delar allteftersom de behövdes.

Ryktena spreds redan efter den första flickans försvinnande och när nu en tredje saknades var hela samhället i uppror. Han föll in i anklagelserna mot polis och andra myndigheter som stod handfallna utan spår. Förvånad konstaterade han att känslorna förmodligen var äkta när han tillsammans med föräldrarna krävde resultat. Så fort han tog det sista steget upp från källaren blev han en av de andra. Rädslan luktade fränt genom deras kläder, skräcken fick dem faktiskt att se mer levande ut. Egentligen gjorde han dem en tjänst. De gick omkring i sina välartade liv och trodde att allt var för evigt. Döden fanns alltid där i någon form. Han kunde se i deras glasartade blickar när han mötte dem på gatan att deras själar torkat ut. En förut flytande massa av liv som nu likt bärnsten stelnat inuti dem, fortfarande glimmande men hård och orörlig. Han väckte dem till liv igen. Vad var mer levande än döden? Känslan att andas sitt sista andetag, att en enda gång till dra in doften från den man älskar. Det syntes tydligt när livet rann till dem. I samma ögonblick när de förstod att de hade förlorat ett barn sprängde sig deras livsandar fria och kaoset fick äntligen det utrymme det förtjänade.

När han kom emot honom öppnade han sin famn.
"Vad ska vi ta oss till", hulkade han med ansiktet nerborrat mot hans axel.
Tårarna vätte igenom hans t-shirt och fuktade hans hud. Han höll handen stilla på hans huvud för att inte störa honom i hans sorg. För ett ögonblick funderade han på att ge dem deras dotter tillbaka men då skulle allt vara förgäves. Det var bättre att de lärde sig leva med sina rädslor, att de lärde känna sig själva som de fria varelser de egentligen var.

200 ord

Tvåhundra ord. Skriken räknades också. Han räknade allt och de visste om det, ändå skrek de. Varför utnyttjade de inte orden bättre, de ägnade sina sista ord till rent nonsens. Fanns inga drömmar inom dem längre, ingen längtan efter att bli ihågkommen för något stort. Han hade gärna skrivit ner deras sista ord om det hade varit värt något. De förstod inte att ord smakade. Var man lade orden på tungan betydde allt. Hade han inte talat om för dem att de hade begränsat antal ord att använda? Själv visste han att använda sina med eftertanke. Inte ett ord i onödan. Han ville inte göra dem illa men efter tvåhundra ord var det oåterkalleligen slut. Det var inte hans beslut.

"Hjälp mig".
Förstod hon inte att det var slöseri? Det enda han kunde göra var att skaka på huvudet för att inte slösa på sina egna ord. Inom sig förstod han att hon inte skulle klara det. Med sorg i hjärtat synade han bordet framför sig. Var hon förtjänt av en skonsam död? Nej, hon var alldeles för självisk. Försökte rädda sig själv med meningslösa fraser som inte gjorde annat än att skada henne. Han valde en lång sågtandad kniv.

Något stort

Tårar, dessa brännande droppar som inte bryr sig om glädje eller sorg. En befrielse eller känsla av skam, att inte kunna kontrollera. En styrka eller svaghet beroende på vem som ser. Ansiktet som ändrar färg, form och doft. Från att ha luktat ointressant finns plötsligt en palett av motstridiga känslor att dra in.

Han böjde sig ner och lät en hårslinga leka mellan fingarna innan han ljudligt sniffade i hennes hårbotten. Rädslan fortplantade sig i hårsäckarna, följde sakta de tunna stråna innan de slutligen uppfattades av hans känsliga näsa. Han var väl tränad för detta ögonblick. "Första gången är ett stort ögonblick i ens liv", hade hans far sagt. Bilderna rusade i hans inre och han hade för ett ögonblick svårt att andas.

Hur många gånger hade han sett sin far utföra precis samma ritual? Nu var det hans tur. Han visste vad som skulle hända om han misslyckades. Straffet var alltid detsamma. Dofterna, unkna, stinkande, och fukten som sakta kröp in genom kläderna och huden tills han skakade av köld.

Hennes ögon stirrade på honom, fortfarande levande, tårfyllda, bedjande. Han kunde se hur hon försökte forma ord under munkaveln, men han brydde sig inte om mumlandet. Hur visste han när det var dags? Tänk om ögonblicket redan var förbi? Han var i desperat behov av det stora ögonblicket hans far talat om. Endast då kunde han bli fri från honom. Han tvekade. Vad gjorde han om det inte infann sig? Då skulle första gången vara förlorad för alltid.

Hon skrek av vanmakt när han lämnade henne i ensamhet. Det spelade ingen roll. Ingen skulle höra henne ändå. Han var lycklig när han kom upp i huset. Det skulle dröja ett tag innan det var över för henne. Sedan skulle han göra ett nytt försök att uppleva det stora ögonblicket hans far talat om.

habegär

Han satt på sin vanliga plats med hunden springande i cirklar på gräsmattan framför sig. Sedan han skaffade hunden hade allting blivit enklare, han förstod inte att han inte kommit att tänka på det tidigare. Det var en perfekt sommardag med en sol som lyste från en klarblå himmel. En bit bort, bakom den lilla träddungen, trängdes folk på gräset framför den konstgjorda dammen. Deras röster blandades med suset från träden och blev till ett sövande sorl, men han fick inte somna nu. Idag skulle han skaffa sig den sista, sedan skulle samlingen vara komplett. Han såg fram emot detta faktum med både glädje och skräck. Vad skulle han göra sedan? Kunde han bara börja om från början igen eller var han tvungen att hitta något annat att samla på?
"Får jag leka med hunden?"
Rösten kom så överraskande att han hoppade till på bänken. En ljushårig flicka i åttaårsåldern klädd i en rosa baddräkt med små elefanter på stod framför honom och såg bedjande ut.
"Nej, han tycker inte om små barn, han bits", sade han med eftertryck.
Hans skarpa kommentar fick flickan att darra på underläppen men hon höll sig från att börja gråta. Besviken vände hon om och sprang tillbaka genom dungen ner till dammen igen.
Han brydde sig inte om hennes känslor, istället plockade han upp sitt anteckningsblock för att återigen memorera den sista pusselbiten. När han läste vad han skrivit såg han henne komma genom dungen på precis samma ställe som flickan i den rosa baddräkten.
"Vill du leka en stund med hunden", sade han när hon kommit närmare. "Han tycker om när små mörkhåriga flickor leker med honom."

att tjata

"Måste du hålla på och tjata hela tiden?"
Han ignorerade frågan och fortsatte på den inslagna linjen. Dispyten denna gång handlade om sonen skulle få mer pengar, vilket han motsatte sig. Månadspengen var slut och det var fortfarande långt kvar tills nästa utbetalning. Naturligtvis gick han igång och försökte förklara vikten av att hålla i sina pengar. Det slog honom plötsligt att tjat alltid föregicks av ett nej. Hade han sagt ja skulle diskussionen inte ens blivit av.
"Men jag ska ju på konsert med mina kompisar", fortsatte sonen.
"Det skulle du ha tänkt på innan du gick på bio, var på McDonalds och var du nu har gjort av dina pengar."
"Vad fan, det kostar ju så fort man går utanför dörren, pengarna räcker helt enkelt inte."
"Tror du att jag kan göra allting jag vill hela tiden, livet består av val, i stort som i smått."
Sonen vände om och lufsade iväg med sin stora kropp som en missnöjd nallebjörn. Kroppen passade liksom inte ihop med det som fanns inuti. Hans lilla dagispojke som gillade att bygga med lego och sparka fotboll på grönet hade en dag vaknat upp groteskt förstorad och utan kontroll över armar och ben. Glas och tallrikar åkte i golvet, oavsiktligt men ändå till stor irritation för dem runt omkring. Kläder och skor blev för små redan i det ögonblicket man kom hem från affären med påsen. Och sedan allt detta tjat, både från sonens och hans sida. Förut kunde han säga vad som skulle göras utan mothugg. Nu blev en enkel uppmaning om att gå och lägga sig genast bränsle till långa diskussioner som inte sällan slutade någon helt annanstans än där de började. Måtte han bli vuxen fort, skaffa sig en egen inkomst och någonstans att bo. Men så insåg han plötsligt att han då kanske skulle få tjata för att få honom att komma och hälsa på. Imorgon skulle han försöka hålla inne lite med allt han ville säga, men han ville ju bara väl.

Bokstaven E

Fem favoritord på E, finns det är den första tanken. Har jag överhuvudtaget några favoritord? I sitt sammanhang kan jag tycka om vad ett ord gör för en mening, men stående för sig själv? Vi får se vad som kommer ur djupet när tankarna får löpa fritt en stund.

Erotik, fysisk närhet till en annan människa är ett behov som inte går att bortse ifrån.
Eftertänksam, gillar inte när folk har alla svar redo inom två sekunder, blir lite misstänksam.
Evighet, tycker om tanken att det inte är slut när livet är till ända, tror inte på gud men på något.
Empati, ett missförstått ord som inte innebär att man ska utplåna sig själv.
Elin, en förlorad dotter som jag hoppas hitta tillbaka till så småningom.


Han grät tyst i bänken. Av någon anledning ville han inte visa de andra vad han kände. Han smög upp en pappersnäsduk från kostymfickan och torkade ögonen och näsan så obemärkt han förmådde. Kistan stod uppställd mitt framför altarringen. Den var vitlaserad och prydd med ett stort blomsterarrangemang. Han gillade det inte, det passade inte in på hennes personlighet. Hon hade varit en enkel person full av livsglädje som gärna spred sig till andra. Hon hade ett stort behov av närhet och han kunde inte låta bli att tänka på deras erotiska lekar. De hade varit fulla av humor och gav honom varje gång energi att fortsätta leva. Efteråt låg de alltid länge och pratade. Hennes språk var eftertänksamt, fullt av insikt om livet, döden och evigheten. Nu skulle hon inte finnas där längre, han var fullständigt ensam.
Organisten började spela en lågmäld visa, han trodde det var en fäbopsalm och familjen reste sig upp för att ta ett sista farväl. När han såg hennes man och hennes barn gråtande gå fram med händerna tätt slingrade i varandra stod han inte ut längre. Han ville ställa sig upp och skrika att det var han som hade älskat henne på riktigt. Det gjorde han inte, istället reste han sig tyst, lade den röda rosen på bänken och gick långsamt därifrån.