Det kröp utmed ryggraden på honom och för femtioelfte gången bytte han kanal. Varför i helvete fanns det ingenting vettigt att se? Han hade ju varenda kanal som fanns och ändå var det bara skit överallt. Irriterad slängde han kontrollen i bordet så batteriluckan flög all världens väg men han struntade i det. Datorn stod och surrade på köksbordet och med förhoppning om att åtminstone någon av hans vänner var inloggade satte han sig ner på stolen. Det dröjde inte många klick med musen innan han förstod att så inte var fallet. Deras förbannade arbeten.
Han hade varit arbetslös i tre månader och han kröp på väggarna. Från början befann han sig nästan i ett lyckorus. Arbetet på monteringen var ett riktigt skitjobb och han välkomnade avskedandet med öppna armar. Möjligheterna såg då ut att vara betydligt fler än nackdelarna. Så var det inte. Nya intressanta jobb ramlade inte precis på honom och allt det han föresatt sig att göra på sin nyvunna lediga tid rann alltid ut i sanden.
En sida poppade upp som fångade hans intresse. Planlöst hade han klickat runt och hamnat på en sida om yrkesmördare. Det var ofattbart att så mycket detaljerad information kunde få ligga fritt ute på nätet. Fantasin började flöda och han lekte med tanken att han själv var en av de där mördarna. Om han bara gick ut och valde någon på måfå som han inte hade någonting med att göra borde det vara nästintill omöjligt att spåra honom.
Han fattade knappt själv att han stod i parken på kvällen med sin jaktkniv i handen. Han skulle fan i mig göra det. För första gången på flera veckor var han upprymd och glad. Han besinnade sig när han såg en kvinna med hund närma sig. Ett par djupa andetag för koncentrationen sedan skulle han hoppa fram. Fy fan vad överraskad hon skulle bli, fnissade han för sig själv.
onsdag 9 september 2009
tisdag 8 september 2009
utanför ramarna
Hon visste att hon var vacker eftersom folk tittade så intensivt på henne när de gick förbi. Ändå kändes det som om någonting fattades henne. Hon ville vara mer än bara vacker. Ibland fantiserade hon om att det var hon som gick omkring där på golvet tillsammans med någon stilig man som med viktig förståsigpåmin förklarade allt med gestikulerande rörelser. Det hände flera gånger att hon fnissade högt när hon hörde deras förklaringar, var fick de allt ifrån. De hittade på allt möjligt om henne bara för att imponera på sina följeslagare. Det gjorde henne ingenting men hon längtade verkligen bort därifrån.
Natten var lika mörk och tyst som alla föregående nätter och det enda sällskapet hon fick var de regelbundna stegen från den gamle mannen med sin ficklampa en gång i timmen. Att han orkade trava runt där timme ut och timme in vareviga natt. Hade han inget liv, stackaren. Varje gång han gick förbi strök han försiktigt över hennes kind men hon upprördes inte över det, tvärtom tyckte hon om hans försiktiga tillgivenhet. När han för tredje gången närmade sig suckade hon djupt av medlidande. Så starkt hon kände för att ge honom ett uppmuntrande tillrop men hon visste att det var omöjligt.
Förvånad insåg hon att det var någon annan som närmade sig. Det var långt utanför besökstid och ingen annan än den gamle mannen borde ha tillträde vid den här tiden på dygnet. Det var svårt att se i mörkret och inte blev det lättare av att hon fick ett skarpt ficklampssken i ansiktet. Hon flämtade till av fasa när hon såg kniven blänka i det gulvita skenet. Visst hade hon önskat sig någon annanstans men inte på det här viset.
Hector kände på sig att något var fel redan när han klev in i salen. Där Renoirs "Flätan" skulle hänga gapade nu bara en tom ram. Kallsvettig av skräck sprang han för att trycka på larmet. Hans älskling var borta, det kunde bara inte vara sant.
Natten var lika mörk och tyst som alla föregående nätter och det enda sällskapet hon fick var de regelbundna stegen från den gamle mannen med sin ficklampa en gång i timmen. Att han orkade trava runt där timme ut och timme in vareviga natt. Hade han inget liv, stackaren. Varje gång han gick förbi strök han försiktigt över hennes kind men hon upprördes inte över det, tvärtom tyckte hon om hans försiktiga tillgivenhet. När han för tredje gången närmade sig suckade hon djupt av medlidande. Så starkt hon kände för att ge honom ett uppmuntrande tillrop men hon visste att det var omöjligt.
Förvånad insåg hon att det var någon annan som närmade sig. Det var långt utanför besökstid och ingen annan än den gamle mannen borde ha tillträde vid den här tiden på dygnet. Det var svårt att se i mörkret och inte blev det lättare av att hon fick ett skarpt ficklampssken i ansiktet. Hon flämtade till av fasa när hon såg kniven blänka i det gulvita skenet. Visst hade hon önskat sig någon annanstans men inte på det här viset.
Hector kände på sig att något var fel redan när han klev in i salen. Där Renoirs "Flätan" skulle hänga gapade nu bara en tom ram. Kallsvettig av skräck sprang han för att trycka på larmet. Hans älskling var borta, det kunde bara inte vara sant.
måndag 7 september 2009
en promenad
En utomstående skulle knappast betraktat de fyra stegen som en promenad men halvmetern som tillryggalades från sängkanten till bordet var värt mer än vilket långlopp som helst. Det gjorde ont, förbannat ont, men det spelade ingen roll. Elisabeth bet ihop och var bara glad över att hon levde. Håkan, hennes man, hade inte haft samma tur, han låg i bårhuset och väntade på att frun hans skulle bli tillräckligt frisk för att begrava honom.
Elisabeth fick se honom efter att de lappat ihop honom igen efter obduktionen. De hade gjort ett bra jobb och han såg betydligt bättre ut än precis efter krocken. Det visste hon inte förrän hon fick se bilder från det förvridna vraket med två livlösa kroppar inuti.
Avåkning på grund av en isfläck på vägbanan. Det var historien hon presenterat för polisen. Sanningen var hon inte beredd att ge någon.
Kvällen hade varit kall och stjärnklar. Festen var som vanligt, hon var nykter och Håkan packad. Allt följde sitt vanliga mönster, högljutt klagade han för alla som var intresserade av att höra på hur oduglig hon var som fru. Både i sängen och med hushållsbestyren. Allt detta var hon van vid och skärmade helt enkelt av sig från eländet han rapade upp. Men när hon hittade honom senare på kvällen med en annan inne i värdparets sovrum rann det över på henne. Inte så det syntes utanpå, men inuti brann hon. Han skulle aldrig ändra sig, trots eviga påståenden om motsatsen.
På vägen hem somnade han i passagerarsätet. Hon visste att idén egentligen var idiotisk men det spelade ingen roll längre. Försiktigt så han inte skulle vakna knäppte hon upp säkerhetsbältet på hans sida. Det darrade i hela kroppen på henne när hon bestämde sig. Med ögonen slutna vred hon på ratten rakt ner i diket. Plåten skrek när bilen träffade trädet, därefter blev allt tyst.
I tre veckor låg hon nersövd. personalen trodde att hon grät av smärta och sorg när de berättade att Håkan var död. De fick gärna tro det. Imorgon skulle hon ta dubbelt så många steg.
Elisabeth fick se honom efter att de lappat ihop honom igen efter obduktionen. De hade gjort ett bra jobb och han såg betydligt bättre ut än precis efter krocken. Det visste hon inte förrän hon fick se bilder från det förvridna vraket med två livlösa kroppar inuti.
Avåkning på grund av en isfläck på vägbanan. Det var historien hon presenterat för polisen. Sanningen var hon inte beredd att ge någon.
Kvällen hade varit kall och stjärnklar. Festen var som vanligt, hon var nykter och Håkan packad. Allt följde sitt vanliga mönster, högljutt klagade han för alla som var intresserade av att höra på hur oduglig hon var som fru. Både i sängen och med hushållsbestyren. Allt detta var hon van vid och skärmade helt enkelt av sig från eländet han rapade upp. Men när hon hittade honom senare på kvällen med en annan inne i värdparets sovrum rann det över på henne. Inte så det syntes utanpå, men inuti brann hon. Han skulle aldrig ändra sig, trots eviga påståenden om motsatsen.
På vägen hem somnade han i passagerarsätet. Hon visste att idén egentligen var idiotisk men det spelade ingen roll längre. Försiktigt så han inte skulle vakna knäppte hon upp säkerhetsbältet på hans sida. Det darrade i hela kroppen på henne när hon bestämde sig. Med ögonen slutna vred hon på ratten rakt ner i diket. Plåten skrek när bilen träffade trädet, därefter blev allt tyst.
I tre veckor låg hon nersövd. personalen trodde att hon grät av smärta och sorg när de berättade att Håkan var död. De fick gärna tro det. Imorgon skulle hon ta dubbelt så många steg.
lördag 5 september 2009
tid
Han satt bakom sitt skrivbord med en konjakskupa i ena handen och en fet cigarr i den andra. Njutningsfullt drog han in röken som fyllde gommen innan han sakta lät den slippa ut mellan läpparna. Med en virvelrörelse lyfte aromen från konjakskupans botten och vidare in i näsborrarna. Han blundade, förde kupan till munnen och stönade svagt när den gulbruna vätskan lade sig på tungen. En halv minut förflöt, om tiden ens fanns, innan han flyttade fokus till mannen framför skrivbordet.
"Så, vad hade du på hjärtat då", undrade han och lade upp fötterna på skrivbordet som för att markera den hierarkiska ordningen.
"Va...", var det enda mannen på stolen framför honom fick ur sig.
"Ja, jag menar, vad är det du vill?"
"Vadå vill..., jag trodde att du skulle fråga mig en massa saker."
"Ok, då gör jag väl det då, har du varit snäll hela livet?"
Mannen suckade tungt och blundade en stund innan han reste sig från stolen för att uppenbarligen gå därifrån.
"Du tror väl ändå inte att du bara kan gå ut härifrån som om ingenting har hänt?"
Mannen svarade inte utan gick mot dörren. När han tog i handtaget släppte han genast med ett skrik. Handtaget var glödande hett.
"Vad har jag gjort för ont, varför är jag ens här", undrade mannen ynkligt.
"Varför skulle du vara kvar, du gjorde ju ingenting mer än att bara ta plats."
"Vadå gjorde ingenting, jag erkänner att jag hade lite svårt att få tummarna loss, men meningen är väl att du ska ha överseende med allt sådan där."
"Överseende, jag skiter väl i er ynkliga människor, jag har ett helt universum att ta hand om, du skulle bara sköta om dig själv och inte ens det klarade du av."
"Får jag inte välja själv hur jag vill använda min tid?"
"Utan att du inser det påverkar din obeslutsamhet, din oförmåga att sätta igång, människor runtomkring dig. Skulle inte du bygga ett nytt hus för några år sedan?"
"Hurså?"
"När du ångrade dig i sista stund, eftersom du inte tyckte du hade tid just då för ett bygge, gick byggmästaren och hängde sig då du var hans halmstrå att få firman på fötter igen."
"Jag skickade en blomma till begravningen."
"När du senast gick ut med soporna satte du påsen utanför dörren eftersom du glömt nyckeln och inte ansåg dig ha tid att gå efter den."
"Jamen herregud, ska det vara något att bråka över."
"Skatorna var inte sena att hacka hål på påsen och sprida innehållet över gården. Gamla fru Jansson avled väl i förra veckan?"
"Vad har det...menar du att hon...?"
"Hon halkade så illa att hon dog, ja, fattar du nu kanske."
"Jag lovar att jag ska bättra mig om du låter mig komma tillbaka."
"Nej, kommer inte på fråga."
"Jamen, jag har inte tid att vara död, det är ju massor med saker jag fortfarande inte har gjort."
"Det kanske du skulle ha tänkt på lite tidigare", sade Gud och tryckte på en knapp.
Dörren öppnades och änglarna kom för att hjälpa mannen i sin nya kostym. Gud vände bort huvudet och slog upp ett nytt glas. Det fanns fördelar med att vara Gud, tänkte han och drog in ännu ett stort bloss av den tjocka cigarren.
"Så, vad hade du på hjärtat då", undrade han och lade upp fötterna på skrivbordet som för att markera den hierarkiska ordningen.
"Va...", var det enda mannen på stolen framför honom fick ur sig.
"Ja, jag menar, vad är det du vill?"
"Vadå vill..., jag trodde att du skulle fråga mig en massa saker."
"Ok, då gör jag väl det då, har du varit snäll hela livet?"
Mannen suckade tungt och blundade en stund innan han reste sig från stolen för att uppenbarligen gå därifrån.
"Du tror väl ändå inte att du bara kan gå ut härifrån som om ingenting har hänt?"
Mannen svarade inte utan gick mot dörren. När han tog i handtaget släppte han genast med ett skrik. Handtaget var glödande hett.
"Vad har jag gjort för ont, varför är jag ens här", undrade mannen ynkligt.
"Varför skulle du vara kvar, du gjorde ju ingenting mer än att bara ta plats."
"Vadå gjorde ingenting, jag erkänner att jag hade lite svårt att få tummarna loss, men meningen är väl att du ska ha överseende med allt sådan där."
"Överseende, jag skiter väl i er ynkliga människor, jag har ett helt universum att ta hand om, du skulle bara sköta om dig själv och inte ens det klarade du av."
"Får jag inte välja själv hur jag vill använda min tid?"
"Utan att du inser det påverkar din obeslutsamhet, din oförmåga att sätta igång, människor runtomkring dig. Skulle inte du bygga ett nytt hus för några år sedan?"
"Hurså?"
"När du ångrade dig i sista stund, eftersom du inte tyckte du hade tid just då för ett bygge, gick byggmästaren och hängde sig då du var hans halmstrå att få firman på fötter igen."
"Jag skickade en blomma till begravningen."
"När du senast gick ut med soporna satte du påsen utanför dörren eftersom du glömt nyckeln och inte ansåg dig ha tid att gå efter den."
"Jamen herregud, ska det vara något att bråka över."
"Skatorna var inte sena att hacka hål på påsen och sprida innehållet över gården. Gamla fru Jansson avled väl i förra veckan?"
"Vad har det...menar du att hon...?"
"Hon halkade så illa att hon dog, ja, fattar du nu kanske."
"Jag lovar att jag ska bättra mig om du låter mig komma tillbaka."
"Nej, kommer inte på fråga."
"Jamen, jag har inte tid att vara död, det är ju massor med saker jag fortfarande inte har gjort."
"Det kanske du skulle ha tänkt på lite tidigare", sade Gud och tryckte på en knapp.
Dörren öppnades och änglarna kom för att hjälpa mannen i sin nya kostym. Gud vände bort huvudet och slog upp ett nytt glas. Det fanns fördelar med att vara Gud, tänkte han och drog in ännu ett stort bloss av den tjocka cigarren.
fredag 4 september 2009
Något tungt
Anders bekymrade sig inte speciellt mycket över det som de andra kallade för mobbning. Eftersom han trivdes bäst för sig själv spelade det ingen roll om de ville vara med honom eller inte. Faktum var att tråkningarna hade avtagit väsentligt de senaste veckorna och han var klok nog att förstå vad det berodde på.
Dagen då allt skulle förändras började egentligen på kvällen dessförinnan. Som vanligt var han ute på åkern med sin pappa och hjälpte till att röja undan ris och sten. En aning lerigt var det i åkern då regnet strilat ner de senaste dagarna så han kunde inte klandras för det som skedde. Med armarna runt en sten som skulle slängas på den långa gärdsgården halkade han i leran. Stenen for åt ett håll och han åt ett annat. Närmare bestämt in i taggtrådsstängslet som omgärdade den del av åkern som inte blivit förärat med stengärdsgård. Han ådrog sig skador på öronen, som till klasskompisars stora glädje var en aning utstående, och fick en stor reva i pannan.
Det var med viss bävan Anders klev av skolskjutsen på morgonen med det stora vita bandaget lindat runt huvudet. Mycket riktigt dröjde det inte många sekunder innan den första gliringen kom och snart stod alla eleverna i en ring runt honom och skrek. Krister var värst och också den första som började knuffa på honom. I vanliga fall skulle han bara lagt sig ner och väntat tills allt var över men något slog slint i skallen på honom. Han överrumplade Krister och fällde honom med en rak höger. Alla tystnade och undrade vad som skulle hända nu, det här var ett scenario de inte ens kunde fantisera fram.
"Du och jag ska göra upp man mot man", väste Krister där han låg på rygg på marken.
"Bara jag får välja hur vi ska göra", sade Anders som plötsligt kände sig vädigt modig.
Efter skolan var det ingen som gick hem. Alla ville veta hur tvekampen skulle avgöras och till vems fördel. Anders ledde hela följet ner till idrottsplatsen och Krister började få ett självsäkert leende på läpparna. Han visste att han var snabbare och hoppade både längre och högre än Anders. Men Anders stannade inte där utan gick vidare in på byggplatsen till det nya lågstadiet. Det bortsprängda materialet låg i en stor hög och bestod av stenar i olika storlekar.
Anders greppade en lagom stor sten, lyfte upp den över huvudet och räckte den sedan till Krister. Krister knyckte på nacken och tog ett djupt andetag men kunde knappast backa ur eftersom hela skolan stod och tittade på. Med viss möda lyfte han stenen över huvudet och slängde den sedan på marken med en självsäker min.
Anders bara log och tog en ännu större sten och gjorde om proceduren. Nu svettades Krister under tyngden men lyckades ändå utföra konstycket att få upp den över huvudet.
När Anders tog den tredje stenen valde han en som till och med för honom var i största laget. Musklerna spändes till bristningsgränsen när han upprepade bravaden ännu en gång. Krister tvekade innan han började sitt försök och insåg genast att han var förlorad. Stenen var orubblig, hur han än försökte låg den blickstilla på marken.
"Jag skiter väl i den här djävla tävlingen, Anders är ändå bara en bonndjävel", skrek han och sprang därifrån.
Ingen följde efter honom när han flydde fältet.
"Hur kan du lyfta så stora stenar", frågade Emma som stod en bit därifrån.
Fler närmade sig med beundran i blicken och Anders förstod att en ny tid hade börjat.
Dagen då allt skulle förändras började egentligen på kvällen dessförinnan. Som vanligt var han ute på åkern med sin pappa och hjälpte till att röja undan ris och sten. En aning lerigt var det i åkern då regnet strilat ner de senaste dagarna så han kunde inte klandras för det som skedde. Med armarna runt en sten som skulle slängas på den långa gärdsgården halkade han i leran. Stenen for åt ett håll och han åt ett annat. Närmare bestämt in i taggtrådsstängslet som omgärdade den del av åkern som inte blivit förärat med stengärdsgård. Han ådrog sig skador på öronen, som till klasskompisars stora glädje var en aning utstående, och fick en stor reva i pannan.
Det var med viss bävan Anders klev av skolskjutsen på morgonen med det stora vita bandaget lindat runt huvudet. Mycket riktigt dröjde det inte många sekunder innan den första gliringen kom och snart stod alla eleverna i en ring runt honom och skrek. Krister var värst och också den första som började knuffa på honom. I vanliga fall skulle han bara lagt sig ner och väntat tills allt var över men något slog slint i skallen på honom. Han överrumplade Krister och fällde honom med en rak höger. Alla tystnade och undrade vad som skulle hända nu, det här var ett scenario de inte ens kunde fantisera fram.
"Du och jag ska göra upp man mot man", väste Krister där han låg på rygg på marken.
"Bara jag får välja hur vi ska göra", sade Anders som plötsligt kände sig vädigt modig.
Efter skolan var det ingen som gick hem. Alla ville veta hur tvekampen skulle avgöras och till vems fördel. Anders ledde hela följet ner till idrottsplatsen och Krister började få ett självsäkert leende på läpparna. Han visste att han var snabbare och hoppade både längre och högre än Anders. Men Anders stannade inte där utan gick vidare in på byggplatsen till det nya lågstadiet. Det bortsprängda materialet låg i en stor hög och bestod av stenar i olika storlekar.
Anders greppade en lagom stor sten, lyfte upp den över huvudet och räckte den sedan till Krister. Krister knyckte på nacken och tog ett djupt andetag men kunde knappast backa ur eftersom hela skolan stod och tittade på. Med viss möda lyfte han stenen över huvudet och slängde den sedan på marken med en självsäker min.
Anders bara log och tog en ännu större sten och gjorde om proceduren. Nu svettades Krister under tyngden men lyckades ändå utföra konstycket att få upp den över huvudet.
När Anders tog den tredje stenen valde han en som till och med för honom var i största laget. Musklerna spändes till bristningsgränsen när han upprepade bravaden ännu en gång. Krister tvekade innan han började sitt försök och insåg genast att han var förlorad. Stenen var orubblig, hur han än försökte låg den blickstilla på marken.
"Jag skiter väl i den här djävla tävlingen, Anders är ändå bara en bonndjävel", skrek han och sprang därifrån.
Ingen följde efter honom när han flydde fältet.
"Hur kan du lyfta så stora stenar", frågade Emma som stod en bit därifrån.
Fler närmade sig med beundran i blicken och Anders förstod att en ny tid hade börjat.
torsdag 3 september 2009
Garderobsrensning
Att vara massmördare hade sina avigsidor. Tore Wald var stolt över sin profession men kunde t.ex inte använda titeln i telefonkatalogen. Inte heller kunde han annonsera ut sina tjänster som andra yrkesutövare. Dessa problem hade han lärt sig att leva med under sitt långa yrkesverksamma liv som massmördare. Det hände att han ibland slog ihjäl någon i vredesmod när han kom att tänka på det diskriminerade sätt han blev behandlad på. Men oftast skötte han sitt arbete lugnt och stilla utan större komplikationer.
När han nu skulle gå i pension ville han gärna sälja sitt hus för att leva sina sista år på en soligare plats. Han hade varit en idogt arbetande mördare och sparkontot var välfyllt. Ett inte tidigare uppdagat problem blev tydligt nu när han ville avsluta sin karriär. Att rensa ut garderoberna från gamla kläder han inte längre nyttjade var väl inga problem men alla dessa lik han förvarat där kunde han inte lika lättvindligt slänga i containern ute på gården. Folk skulle med all sannolikhet börja undra över både det ena och det andra.
Hur han än vände och vred på problemet fann han ingen lösning. Att helt sonika elda upp kåken flimrade förbi som en möjlighet men de förkolnade benen skulle förmodligen sätta myror i huvudet på räddningspersonalen. För de skulle naturligtvis inte låta honom elda upp huset utan att lägga sig i. Och att hitta en köpare som köpte huset i befintligt skick var inte heller det att tänka på. En ny köpare ville förmodligen använda garderoberna till annat.
Till slut gav han upp alla sina planer på en solig avslutning på livet. Han stannade i huset och när det så var dags att lämna jordelivet ställde han sig i en av de fortfarande tomma garderoberna och dog ifrån alltihop.
När han nu skulle gå i pension ville han gärna sälja sitt hus för att leva sina sista år på en soligare plats. Han hade varit en idogt arbetande mördare och sparkontot var välfyllt. Ett inte tidigare uppdagat problem blev tydligt nu när han ville avsluta sin karriär. Att rensa ut garderoberna från gamla kläder han inte längre nyttjade var väl inga problem men alla dessa lik han förvarat där kunde han inte lika lättvindligt slänga i containern ute på gården. Folk skulle med all sannolikhet börja undra över både det ena och det andra.
Hur han än vände och vred på problemet fann han ingen lösning. Att helt sonika elda upp kåken flimrade förbi som en möjlighet men de förkolnade benen skulle förmodligen sätta myror i huvudet på räddningspersonalen. För de skulle naturligtvis inte låta honom elda upp huset utan att lägga sig i. Och att hitta en köpare som köpte huset i befintligt skick var inte heller det att tänka på. En ny köpare ville förmodligen använda garderoberna till annat.
Till slut gav han upp alla sina planer på en solig avslutning på livet. Han stannade i huset och när det så var dags att lämna jordelivet ställde han sig i en av de fortfarande tomma garderoberna och dog ifrån alltihop.
onsdag 2 september 2009
triumf
Herman Andersson var förbannad, på krigsstigen. Vissa påstod till och med att han bedrev ett veritabelt korståg. Att semlor kunde köpas nästan året om trots fettisdagens starka varumärke var väl en sak. Herman tyckte om semlor och såg därför mellan fingrarna med detta ofog. Kanelbullens dag 4 oktober och Falukorvens dag 1 juli hade precis samma effekt på hans lynne men av motsatt anledning. Skulle han bara få äta dessa två utomordentliga födoämnen på dessa dagar? Han struntade i det och klämde i sig både kanebullar och falukorv precis vilken dag som helst under året.
Men när det ringde på dörren den 2 september och han i god tro öppnade dörren tog hans tålamod slut. Utanför stod en pojke i tioårsåldern med bedjande ansikte och tryckte upp en tidning i ansiktet på honom.
"Vill du köpa jultidningar?"
Herman fick tunghäfta, blodet strömmade till huvudet men inte därifrån vilket resulterade i bultande tinningar av sällan skådat slag. Pojken måste sett vad som var på gång eftersom han omgående dröp av med svansen mellan benen. På väg till telefonen med jultidningsförlagets namn inetsat på näthinnan var Herman nära att svimma av ilska.
Telefonisten var vänlig trots Hermans både högljudda och ihärdiga klagan på detta missförhållande. Argumentet att julen inte borde börja förrän tidigast i mitten på november bet inte på henne. Det slutade med att kvinnan i andra änden erbjöd Herman två gratis jultidningar vilket han genast uppfattade som en muta. Till slut fanns ingen annan råd för telefonisten än att lägga på luren i örat på Herman.
Det var nu det egentliga korståget började. Insändare i lokaltidningen följdes av intervjuer i lokalradion där han fick utrymme att dryfta sina åsikter om än med kraftiga mothugg från såväl reportrar som förbipasserande mammor med barn i tioårsåldern. Herman såg sig själv som försvarare av den svenska traditionen och trodde att han i sinom tid skulle fira stora triumfer när han väl vänt opinionen.
Ack vad han bedrog sig. Folk ville fira alla högtider samtidigt under hela året. Handlarna på orten portförbjöd honom i sina butiker efter uttalanden om deras förkärlek till julpynt i oktober och påskpynt i slutet på januari. Herman ville inte kunna köpa julmust i juni eller påskmust i augusti men han var tydligen ensam om den inställningen. Helt ensam var han inte, men eftersom gamla fru Högberg var senil och satt i rullstol räknades inte det plakat han tryckt ner hos henne utanför matvarubutiken.
Korståget kom av sig lika fort som det hade börjat och Herman ägnade sina dagar åt att åka till grannkommunen för att handla iklädd lång rock och solglasögon oavsett väder. Han hade lärt sig sin läxa och hädanefter skulle han inte protestera mot något om de så ville använda midsommarstången på torget till tjugondagknut.
Men när det ringde på dörren den 2 september och han i god tro öppnade dörren tog hans tålamod slut. Utanför stod en pojke i tioårsåldern med bedjande ansikte och tryckte upp en tidning i ansiktet på honom.
"Vill du köpa jultidningar?"
Herman fick tunghäfta, blodet strömmade till huvudet men inte därifrån vilket resulterade i bultande tinningar av sällan skådat slag. Pojken måste sett vad som var på gång eftersom han omgående dröp av med svansen mellan benen. På väg till telefonen med jultidningsförlagets namn inetsat på näthinnan var Herman nära att svimma av ilska.
Telefonisten var vänlig trots Hermans både högljudda och ihärdiga klagan på detta missförhållande. Argumentet att julen inte borde börja förrän tidigast i mitten på november bet inte på henne. Det slutade med att kvinnan i andra änden erbjöd Herman två gratis jultidningar vilket han genast uppfattade som en muta. Till slut fanns ingen annan råd för telefonisten än att lägga på luren i örat på Herman.
Det var nu det egentliga korståget började. Insändare i lokaltidningen följdes av intervjuer i lokalradion där han fick utrymme att dryfta sina åsikter om än med kraftiga mothugg från såväl reportrar som förbipasserande mammor med barn i tioårsåldern. Herman såg sig själv som försvarare av den svenska traditionen och trodde att han i sinom tid skulle fira stora triumfer när han väl vänt opinionen.
Ack vad han bedrog sig. Folk ville fira alla högtider samtidigt under hela året. Handlarna på orten portförbjöd honom i sina butiker efter uttalanden om deras förkärlek till julpynt i oktober och påskpynt i slutet på januari. Herman ville inte kunna köpa julmust i juni eller påskmust i augusti men han var tydligen ensam om den inställningen. Helt ensam var han inte, men eftersom gamla fru Högberg var senil och satt i rullstol räknades inte det plakat han tryckt ner hos henne utanför matvarubutiken.
Korståget kom av sig lika fort som det hade börjat och Herman ägnade sina dagar åt att åka till grannkommunen för att handla iklädd lång rock och solglasögon oavsett väder. Han hade lärt sig sin läxa och hädanefter skulle han inte protestera mot något om de så ville använda midsommarstången på torget till tjugondagknut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
