Skörda

Han hade hört stycket på en konsert och blivit såld. Inte bara stycket i sig, även det visuella uttrycket hade tagit honom hårt. Ever-Livin Rhythm av Neil B Rolnick, det var fan i mig perfekt, han skulle göra det själv.

Från att ha varit entusiastisk över projektet dröjde det inte länge innan andra känslor övermannande honom. Hur i helvete skulle han få tag på alla instrument han behövde? Notpapperet framför honom svämmade över av svarta pluttar och streck med ibland tydliga instruktioner, ibland ytterst knapphändig information. Han tog ett papper och försökte systematisera upp stycket, gick igenom takt för takt, skrev ner vilka instrument som var aktuella, vilka klubbor han var tvungen att skaffa. Vad fan, till och med en stråke skulle till.

Woodblock, Tempelblock, Cymbaler, Guiro, Bongos, Tomtoms, Bassdrum, Cowbells, Gongar, Hihat, Timbales, Vibraphone, Tubular Bells, Marimba, Dobachi japanska skålklockor. Dessutom skulle han bli tvungen att hyra det förinspelade band som låg i bakgrunden hela tiden.

De närmaste veckorna ringde han mängder av samtal för att på olika håll låna ihop instrument till sitt projekt. Vissa var lätta att få tag på men de japanska skålklockorna blev ett riktigt detektivarbete. Till slut fanns ingen annan råd än att ringa den danske slagverkare som gjort stycket på konserten och fråga snällt om han fick låna dem. Efter vissa inledande språkproblem bestämdes att han fick låna dem mot att han själv betalade fraktkostnaden.

Efter tre och en halv veckas samlande kunde han äntligen börja ställa upp instrumenten för att börja öva. Han insåg på en gång att det inte var så enkelt. Instruktioner om hur instrumenten skulle stå i förhållande till varandra saknades och den minnesbild han hade från konserten var något bristfällig. En bit ner på sidan två i stycket upptäckte han att det inte gick längre. Vänster fot skulle trampa på Hihaten samtidigt som höger hand spelade marimba och vänster hand spelade bongos. Han behövde vara över två meter lång om han med nuvarande uppställning skulle klara det. Ombyggnad.

Efter ytterligare två veckor hade han kommit igenom stycket så pass att han visste hur allt skulle stå för att det praktiskt skulle vara genomförbart. Skulle han äntligen få syssla med musiken? Det förinspelade bandet visade sig vara betydligt svårare att följa än han föreställt sig. Det fanns ingen tempoangivelse någonstans, allt gick på sekunder där han själv fick välja hur snabbt eller långsamt vissa partier skulle spelas. Bandet tog också paus i långa stycken då han inte hade någon vägledning överhuvudtaget. Till slut satte han upp en klocka som han försökte följa i de svåraste partierna.

Två månader tog det för honom att bemästra stycket. Det var hans första solokonsert med Ever-Livin Rhythm som huvudakt. Nervositeten sköljde genom kroppen på honom men vid det här laget hade han lärt sig att välkomna den. Den var nödvändig, oron i kroppen som i samma ögonblick han tog scenen i besittning förbyttes i koncentration. Han nickade svagt åt teknikern som satte igång bandet.

Han fick stående ovationer och efteråt var många av hans vänner framme och gratulerade honom till en bra konsert.
"Det måste vara häftigt att bara kunna spela sådär, det ser så lätt ut när du gör det."
Han bara log svagt.

efterlängtad

Han stirrade tomt framför sig. Under flera minuter satt han stilla, begrundande och bara väntade. Det fanns inget annat sätt, ingen mirakelkur, ingen knapp att trycka på för att få processen att starta. Hade han vetat ett skulle han förmodligen blivit rik på kunskapen.

Plötsligt tröttnade han på att vänta. Han blev arg på att den envist höll sig undan, på att den förskansade sig djupt därinne. Han reste sig och vankade av och an genom rummet, satte på en kopp kaffe, bredde en smörgås, började nynna på en melodi i förhoppning om att kunna distrahera, kanske locka fram liksom i förbifarten. Inte en reaktion, det var tyst inom honom.

Löparkläderna låg slängda i en hög på golvet i tvättstugan, luktade surt av svett efter gårdagens runda. Han matade in dem i tvättmaskinen och satte sig på golvet. Cylindern började snurra och han följde den med blicken, han ville bli hypnotiserad eller åtminstone falla i trans. Tömma sig på allt som var i vägen precis som smutsvattnet från tvättmaskinen. Det enda som hände var att han efter en halvtimme fick ont i baken av det hårda golvet.

Nu fick han nog ge upp, han struntade i om den behagade komma eller inte. Vem var han att bestämma över en sådan sak? Han började tänka på vad han istället skulle företa sig under dagen då den plötsligt visade sig. Nästan nonchalant, som den naturligaste sak i världen fanns den bara där. För att inte skrämma bort den smög han ut och satte sig vid datorn i köket. Äntligen kunde han påbörja något nytt.

finna fel

Böljande, prunkande, ömsom daggvåt, ömsom solstekt. Tänk om du någon gång fick visa upp dig i din rätta skepnad. Inte ett rakt streck någonstans, alltid formad efter behov, av vind, sol och regn. Under oändliga tider strävar du efter att breda ut dig, sträcka på dig och bara vara vacker. Du är givmild mot dem som förstår att försiktigt plocka av dina skatter men lika hård mot dem som missbrukar och skövlar. Du som vid en första blick kan te dig slumpartad samspelar i själva verket med allt, utom mig.

Det är en tävling som jag inte kan vinna. Trots ihärdiga spadtag längs kanten är du ändå alltid ojämn nästa gång. Rödblank av svett kapar jag ständigt dina små strån som ändå alltid reser sig mot skyn. Jag försöker att gömma dig under döda stenar men du hittar alltid en väg tillbaka. Med rätlinor vill jag betvinga dig men du bryr dig inte, irriterande trotsar du min önskan om en fyrkantig värld och sträcker ut dig med hundratals små armar som i en långsam gäspning.

Jag blir ju bara besviken gång på gång. Varför kan jag inte acceptera dig för den du är?

att förtjusa en publik

En daggmask, både lång och tjock, låg i hans hand. Med en svepande rörelse visade han den för de församlade barnen. Han såg hur de frynte på näsan och svalde av obehag när han talade om vad han skulle göra.
"Du är ju för fan inte klok", sade Maja, en av tjejerna i klassen. "Ska du äta upp den där, det är ju skitäckligt, ju."
"Jag slår vad om att du inte vågar", skrek Greger, tuffingen som alla var rädda för.

Han var nyinflyttad och hade bara gått i klassen ett par veckor när helvetet började. Greger bestämde sig redan från början att han var den nya hackkycklingen. Varje dag bestod av tråkningar, slag och sparkar och framförallt utfrysning. Helvetet kunde ha fortsatt hur länge som helst om han inte av en ren slump ramlat över sin talang. Det började med en tesked piffiallkrydda i matsalen som han utan en min satte i sig till bordsgrannarnas stora förtjusning. Därefter fortsatte han med mat från slaskpåsen, tuggummin som kastats på skolgården och till den senaste delikatessen, daggmask. Det spelade honom ingen roll att de inte respekterade honom på riktigt så länge de avstod från att slå honom. Problemet var att han hela tiden var tvungen att förnya sig, det gick inte att roa publiken med en och samma sak hur länge som helst.

"Ät upp den nu då", manade Filip.
Filip tog upp en taktfast applåd samtidigt som han skrek "äta daggmask" gång på gång. De andra stämde in och till sist rungade hela skolgården av klappande händer och skanderande kör. Han gjorde en gest med handen och alla tystnade. Med daggmasken hängande mellan fingrarna lät han den långsamt försvinna ner i munnen. Den ålande sig fram och tillbaka och kittlade honom i gommen. Han ville inte gärna sätta tänderna i den och var tvungen att svälja både en och två gånger innan den försvann ner i magen. Vissa applåderade när han sträckte sina tomma händer i luften, men minst lika många vände sig om av vämjelse.

"Vad håller du på med egentligen", skrek fröken Torstensson, trots att hon mycket väl såg vad som pågick.
"Han äter daggmask", upplyste Filip vänligt.
Fröken tog tag i honom med ett ryck och släpade iväg honom över skolgården. Det gjorde ingenting, det var också något som kunde läggas på pluskontot inför de andra. Ytterligare en lyckad föreställning tillända. Nu gällde det att tänka ut något nytt till imorgon om han ville undvika stryk.

ett oförklarligt försvinnande

Ett sista skälvande steg innan friheten var ett faktum. Han var så rädd att kroppen skakade utom all kontroll. När hans far efter oändlig tid lyfte av locket och sade åt honom att komma upp var han rädd att han just denna gång skulle stå och vänta på honom.

Saras hårtofs hade han lagt i fickan och de vita lackskorna körde han in i utrymmet mellan två stenar innan han kikade över kanten. Far syntes inte till. Så snabbt han förmådde på sina stela ben klättrade han upp och lade skorna under trälocket vid sidan av brunnen. Stegen hissade han upp och lade på gräset. Med orolig blick tittade han sig omkring för att upptäcka om far var i närheten, det var nu det kunde brista. Han plockade fram skorna och tryckte ner tåspetsarna innanför linningen på byxorna, lyfte upp stegen och bar iväg den mot vedskjulet. Adrenalinet pumpade i kroppen och han var yr i huvudet när han ställde stegen mot väggen inne i skjulet. Med snabba steg tog han sig upp på den lilla höskullen och gömde ena skon under en hög av gamla tidningar. Den andra gömde han i det ihåliga trädet strax bakom vedskjulet.

Efter att ha lagt tillbaka brunnslocket och stenen var han alldeles matt i kroppen och kunde inte längre hålla emot. Men han lät bara tårarna rinna en kort stund för att inte spåren i kinderna skulle synas.

Mor stod vid diskbänken när han kom in. Som vanligt log hon medlidsamt mot honom med glansiga ögon, men sade ingenting. Det gjorde inget, han visste att hon också led. Snart skulle det vara slut och de två kunde leva vidare på egen hand, bara de två.

Far satt i fåtöljen inne vid teven och löste korsord. Då gällde det att passa på, utan att tveka gick han in i deras sovrum, plockade upp hårtofsen och lade den längst in i en av fars byrålådor. Det enda han nu kunde göra var att vänta på rätt tillfälle.


Polisen kom och gick med jämna mellanrum hos Saras föräldrar för att samla in mer information om vad som kunde hänt henne. De gjorde också avstickare in till alla de andra grannarna för att höra om de möjligtvis kom ihåg något nytt. Ingen hade sett något och polisen var förbryllad. Det var för dem oförklarligt hur en flicka bara kunde försvinna.

När polisen kom till dem för tredje gången var far ute på ärende och mor stod i köket. Han mötte dem på gården med en allvarlig min och bet sig samtidigt en aning i läppen. Den ene av poliserna lade handen på hans axel och frågade hur det var fatt. Han låtsades tveka innan han började berätta.

Han hade sett sin far, efter att far sprungit ut från köket efter slagsmålet, ta Sara i handen och dra in henne i vedskjulet. Sent på kvällen efter att tumultet över Saras försvinnande var tvunget att vila till nästkommande dag hade han sett far gömma något i sin byrå. På frågan varför han inte sagt något tidigare svarade han att han var rädd för brunnen vilket alltid blev straffet om han gjorde något dumt. Poliserna tackade honom för att han varit så modig och gick in i huset.

långsamt

Han undrade ständigt varför folk hade så bråttom. Om de bara stannade upp för ett ögonblick skulle de få se livet på nära håll. Skalbaggar, myror och andra småkryp som kröp omkring i gräset trampades nu istället ner av deras jäktade fötter. Han satt som vanligt på bänken i parken och tittade på människorna. Ett lugn infann sig hos honom när han insåg att han inte behövde planera något idag. Han kunde njuta av att bara sitta. Det var nästan det bästa när han precis tagit en flicka till källaren, tiden det tog innan hon var redo att möta hans andar. Folk hade förmodligen ingen aning om hur långsamt tiden gick när man var instängd alldeles själv utan att veta när, eller ens om, man blev utsläppt.

Han visste. Hans sista besök i brunnen hemma på gården var också det värsta. Egentligen var han inte överraskad eftersom tecknen fanns där hela tiden. Under tiden alla grannar och polisen letade efter Sara kunde far inte göra något men sedan fanns inget som kunde stoppa honom. Far anklagade honom för bråket i köket, Saras försvinnande och för att mor hade gjort far till åtlöje inför de andra gästdeltagarna. Som vanligt fanns inget att säga till sitt försvar, det skulle bara förvärra saken.
Andarna skrek när hans far rullade av stenen och lyfte av locket. Det var ett öronbedövande dån och han var förvånad över att hans far inte verkade höra det. När stegen sänktes ner i hålet bad han om kraft att stå emot impulsen att skrika rakt ut. Med bävan klättrade han mot botten men tvekade vid sista steget. Han kände efter med foten så han inte skulle trampa på Sara. I det svaga dunklet kunde han se henne ligga med kroppen intill brunnsväggen. Han vågade knappt andas när hans far hissade upp stegen.

"Silver"
Andarna hade lugnat sig och tröstade honom, gav honom mod att orka en stund till. Så kom de plötsligt med ett förslag som var så djärvt att han först slog ifrån sig med allt han hade. Men andarna insisterade och då kunde han inte göra annat än att lyda. Han böjde sig ner och trevade längs Saras döda kropp tills han kände hennes hår. Till sist hittade han hårtofsen och drog av den försiktigt, han visste hur ont det gjorde att bli dragen i håret. Lackskorna var svårare att få av, spännena satt hårt åt och han fick pilla länge innan de lossnade. Han visste att han skulle klara av att få upp sakerna utan fars vetskap. De senaste gångerna hade han fått klättra upp och lägga tillbaka trälock och sten själv, som en förlängning av straffet. När han gjort andarna till viljes väntade han. Nu spelade det ingen roll hur lång tid det tog innan han blev utsläppt. Denna gång skulle han bli fri på riktigt.

tvist

Festen slutade i katastrof. Hans far och en av grannfruarna hade gått ut i vedskjulet och när de kom tillbaka gick det inte att undgå motivet till besöket där. Fars skjorta var inte knäppt ordentligt och hennes klänning var skrynklig och håret fullt av både sågspån och bark. Hennes man tryckte ner henne på kökssoffan och gick hotfullt mot far. Hårda ord haglade genom luften och till slut kunde de inte hålla emot längre. Under förfärade rop från resten av festdeltagarna rök de ihop mitt på köksgolvet.

Han satt stilla på sin stol och betraktade skådespelet med spänd min. Inom sig önskade han att grannen skulle vinna men var orolig för vad som skulle hända honom om så inte blev fallet. Han hade haft tur som hunnit in i köket igen innan far och grannfrun fick för sig att gå ut. Grannen fick in en knytnäve mitt i fars ansikte så blodet började rinna från näsan. Då hade mor fått nog.
"Nu får det minsann räcka med dumheter", skrek hon och av någon anledning räckte det för att få stopp på slagsmålet. Far blängde ilsket på grannen innan han stormade ut på gården i vredesmod.

När de flesta lugnat sig fanns det ingen anledning att fortsätta festen längre och en efter en troppade av hem till sitt. När Saras föräldrar undrade vart hon tagit vägen ryckte han bara på axlarna och sade att han inte visste. De nöjde sig med det och föreslog själva att hon förmodligen gått hem i förtid.

Han satt fortfarande på sin stol när de kom tillbaka med något vilt i blicken. Det var första gången han såg den, glöden i deras ögon och han visste varifrån de fått den. De som i vanliga fall var lågmälda och tråkiga vibrerade plötsligt av energi. Mor tröstade och sade att hon säkert bara gått iväg till någon annan hon kände och att de strax skulle hitta henne.

Det gjorde de inte. Trots hjälpen av överförfriskade grannar och tillkallad polis stod hon inte att finna den natten eller nästkommande morgon. Ett tag funderade han på att tala om för dem var hon fanns men han visste att andarna skulle bli arga på honom om han gjorde det. De skulle finna på råd, när det var dags skulle de tala om för honom vad han skulle göra.