torsdag 1 september 2011

hösttecken

Petterssons odlingar var precis som förutspått en tragedi. När han med jämna mellanrum beklagade sig för att det växte dåligt påpekade både jag och kärringen Olsson att vatten kanske kunde hjälpa. De dåligt dränerade murarspännerna var inte beredda på Petterssons kompensationsteknik, han förvandlade hinkarna från ett ökenliknande landskap till små Assuandammar på några minuter. När han så började klaga på att växterna gulnade påpekade vi lika snällt att de kanske fick för mycket vatten på en gång vilket fick krukorna att återigen återgå till sitt ökenliknande tillstånd. Detta scenario upprepade sig med jämna mellanrum hela sommaren och vi förvånades över att något överhuvudtaget var vid liv när augusti övergick i september. En enda tomat klamrade sig fast vid en torr kvist och det var bara en tidsfråga innan den också skulle ge upp.
Pettersson var dock övertygad om motsatsen och vaktade dyrgripen från sitt fönster vilket gjorde besöken till soptunnorna till ett helvete.
"Gå inte för nära tomaterna, de behöver ha utrymme och ro för att växa."
Precis så sade han, som om han vägrade inse att alla tomater utom just ett synnerligen motståndskraftigt exemplar fortfarande hade chansen att bli moget.
"Stäng fönstret för guds skull, Pettersson, du låter redan mer än lovligt förkyld."
"Och låta er ta livet av mina plantor, aldrig i livet", kraxade han hest från sitt fågelperspektiv.
Med en suck slängde jag min soppåse i tunnan utan att svara. Jag bad till högre makter att tomaten måtte mogna snabbt och släppa greppet om sin torra gren så vi slapp detta maniska vaktande. Den dag sankte Per behövde avlösning fanns en fullgod ersättare i Pettersson, risken var dock överhängande att ingen skulle klara sig förbi honom utan istället, helt utan egen förskyllan, hamna i helvetet.
Jag hade inte mer än stängt dörren bakom mig in till lägenheten förrän det knackade på dörren. Genom titthålet såg jag Petterssons ilsket ihopdragna ansikte och tanken föresvävade mig att inte öppna.
"Öppna dörren, jag vet väl för helvete att du är hemma", väste han argt och jag kunde inte göra annat än att vrida om nyckeln och låta Pettersson storma in.
"Du kunde inte hålla dig, va, jag visste det så fort jag såg dig med soppåsen."
Som vanligt tog det en stund för mig att få grepp om situationen och när jag hade fått det begrep jag ändå inte.
"Var i helvete är mina tomater", fullkomligt skrek han så saliven stänkte.
"Menar du att tomaten är borta", sade jag försiktigt trots att jag mycket väl fattade att det var just det som hade hänt.
Utan att fortsätta sin utfrågning började Pettersson snoka i mina jackfickor, som om jag med vett och vilje skulle stoppa ner en tomat i dem.
"Jag skulle bara dricka lite vatten och när jag tittade ut var de borta", nästan snyftade han.
"Vi går ut och kollar, du kanske såg fel", tröstade jag och började leda Pettersson mot dörren.

Murarspännerna stod med sina ödsliga förtorkade landskap utan några ledtrådar vart den ståndaktige tomaten kunde tänkas ha tagit vägen. När Nelson plötsligt uppenbarade sig i dörren in till soprummet drog en iskall insikt genom kroppen på mig. Jag tog Pettersson om axlarna och försökte vända honom men han hade tydligen drabbats av samma insikt.
Det var försent, ingenting kunde rädda Petterssons stackars tomat. Nelson stoppade den halvmogna tomaten i munnen och tog ett stort bett.
"Fy fan, den var inte särskilt god", sade han, rynkade på näsan och spottade ut tuggan på marken medan han skickade iväg resten in på granngården med ett välriktat kast.
Pettersson stod alldeles förlamad och fick inte ur sig ett ljud.
"Skynda dig in och lås dörren", sade jag till Nelson som lommade iväg mot huset uppenbart ovetande om att hans liv var i fara.
Pettersson sjönk ner på knä och strök frånvarande med handen över de torra kvistarna.
"Lova mig att aldrig odla något igen, Pettersson, jag tror ingen orkar med det", sade jag och klappade honom försiktigt på axeln.

7 kommentarer:

foxy sa...

Å vad jag älskar dina historier! Ser hela scenariot framför mig o känner verkligen med stackars Pettersson.

http://tittelina.blogspot.com sa...

Haha, måste skratta trots att det ju är synd om Pettersson :-D! Jätteunderhållande läsning.

Dakota Quinn Diamond sa...

Instämmer med foxy & Ethel! Dina texter är
toppen-bra och beskrivningarna är underbara! Gillar! :)

disco sa...

ja underhållande. Tyckte synd om den maniske Petersson. bra

Anitha Östlund Meijer sa...

Ha, ha...den var rolig trots att den egentligen var ganska sorglig. Bra text som målar upp härliga scener

Evalinn sa...

Det är känslosamma saker det där, odling. Mycket bra text!

s sa...

Du har en oerhört personlig stil med mycket underliggande humor, det är väldigt trivsamt att läsa. Återigen hittade jag inget skavanker att ge konstruktiv kritik på.