slingra sig

Hur jag hamnade i det här ghettot har jag ingen aning om mer än att det var ofrivilligt. Tvångsdeporterad från en lugn, lantlig miljö till den här trångbodda burken. Vi pratar inte med varandra, alla har nog med sina egna tankar. Ingen verkar veta vart de för oss, med jämna mellanrum försöker jag kika ut men de sparsamma ledtrådarna hjälper inte mycket, lövträd som susar förbi i hög fart, ett och annat mötande fordon, ljud från motorn på högvarv. Plötsligt saktar vi in och vi kastas mot varandra av den häftiga inbromsningen, en skarp vänstersväng och in på en uppenbart sämre väg. En skogsväg om jag skulle våga mig på en gissning.
Föraren verkar fullständigt obekymrad över det faktum att han har tagit oss som gisslan. Han visslar glatt bakom ratten som om han var på semester, fri och ledig. Det tisslas och tasslas runt omkring mig nu, oroliga tysta kommentarer om vad som ska hända. När bilen stannar tystnar alla.
Bildörren slås igen och vi hör alla hur föraren närmar sig. När dörren öppnas strömmar solen in genom öppningen och bländar oss, kanske är det bäst så, att inte veta vem vår baneman är. Efter en kort promenad glittrar det genom träden, en sjö ligger spegelblank med näckrosorna vackert vaggande på ytan. En syn som bara förstärker vanmakten. Mannen visslar fortfarande obekymrat medan han plockar med sin utrustning, en av oss försöker plötsligt fly men mannen bara skrattar när han ser det och plockar upp den olycklige mellan sina fingrar. Förgäves försöker vår okände vän slingra sig men det är lönlöst. När kroken går igenom kroppen vänder jag mig om, jag vill inte dö men förstår att det är oundvikligt. Mannen nynnar på en melodi samtidigt som han säkert placerar reven strax intill näckrosorna. Till min fasa ser jag genom glasburken att flötet nästan meddetsamma sjunker under ytan.