att reklamera

En del hävdar att det räcker att tänka tillräckligt övertygande på en sak för att det ska inträffa. Jag hävdar bestämt raka motsatsen. Livet slingrar sig, gör krumbukter, kastar sig åt både höger och vänster för att undkomma de planer du har satt upp. Som en trilsk tonåring smäller plötsligt livet igen dörren i ansiktet på dig och lämnar dig fånigt leende ute i kylan. Känslan av att befinna sig i en mycket rank farkost mitt i ett stormande hav är inte heller ovanlig vid dessa livets protester mot dig för att du önskar dig saker som, av oklara anledningar, inte kan komma dig till del. För det mesta slutar båten att gunga efter ett tag och du tillåts segla vidare med vinden i ryggen och solen i ansiktet.
Ibland är dock konsekvenserna mer långlivade och stormen verkar oändlig. Till och med så konstant att du vänjer dig vid att vara dyngsur och att alltid gå med tilltufsat hår.
Jag pratar sällan med Gud av den enkla anledning att jag inte tror att han finns. Men i de svåraste stunderna finner jag mig ändå ibland inbegripen i samtal med denna ickeexisterande gestalt. Jag tänker mig honom då iklädd en blå verkstadsrock av äldre modell och med blyertspenna bakom örat. Med ointresserad min står han bakom disken och lyssnar på mina klagomål när jag bestämt hävdar att jag fått fel liv och är angelägen att byta till något mer passande och trivsamt.
Tålmodigt förklarar han då att jag måste stå ut med Nelson även om han luktar illa och har ett förstånd i paritet med en dement guldfisk. Jag försöker förstå och tänker till och med att kanske meningen är att jag ska lära mig något om livet på köpet.
"Missar vi begravningen nu eller?", undrar Nelson där han gör allt för att hänga med i mitt tempo genom staden.
"Ja, Nelson, det blir ingen begravning", suckar jag trött och tvingas till sist erkänna för mig själv att helvetet finns på jorden och att jag har en lägenhet mitt i det.