söndag 14 augusti 2011

fullmåne

Världen ändrar karaktär i ljuset av natten. Som om vissa saker undviker det skarpa solljuset, får andnöd och kryper ihop för att överleva. När mörkret faller sträcker de på sig, antar sin naturliga form, leker i fullmånen, dansar i gränderna, längs husväggarna och bland bilarna. De rör sig snabbt i det bleka ljuset och lämnar efter sig långa skuggor som ett vagt minne att de nyss varit där.
Hon tillhörde natten. Dagen var alltför burdus, rak och obarmhärtig. När månen tryckte undan solen och lät mörkret sänka pulsen började hennes liv. Tystnaden var som ett stilla regn som gav henne syre och hon kunde äntligen höra sina egna tankar. Hon tryckte ofta örat mot trädstammarna i parken för att höra deras samtal. Barfota gick hon genom gräset som grät av lycka över att tillfälligt få slippa den brännande hettan.
Hon visste att de andra som levde på dagen var rädda för henne, men varför skulle hon bry sig om det. Hennes själ tillhörde ingen annan än månen och stjärnorna.

Inga kommentarer: