hyllning till november

Med varsam hand plockar du träden rena från dess glödande dräkt. Förbereder. Får oss att stillna.

Dimma och regn putsar fjädrarna fria från sommarens hesa andetag. Svalka. Längtan efter sömn.

Bugar vördsamt under det att du drar dig tillbaka och låter kylan dra in. Väntan. Tid till eftertanke.

Grå penseldrag målar åldriga fåror i ditt ansikte och blottar dina ben. Hopp. Tiden vänder.

alla goda ting är tre

Det sedan länge vedertagna begreppet, alla goda ting är tre, hade satt sig på hjärnan så till den milda grad att Karl-Axel Nilsson inte längre fungerade normalt. Till en början var sjukdomen, det är med resultatet i hand en fullt adekvat beskrivning av tillståndet, något sånär hanterbar för Karl-Axel och han lyckades också dölja den för sin familj och sina närmaste vänner. Hans fru tyckte dock det var konstigt att Karl-Axel, efter att ha varit en smärre pedant hela sitt liv, nu började slarva bort alla sina kläder. Byxor, skjortor som kalsonger och strumpor försvann i en rasande fart och lämnade garderobens hyllor gapande nästintill tomma. Inte kan man lasta frun hans för att inte se sambandet i detta skede av sjukdomen. Hon hade annat att tänka på, avsaknaden av kläder gjorde hennes besök i tvättstugan än mer frekvent än tidigare.
Förhållandet i köket var dock det motsatta. Plötsligt fann hon i skafferiet flera påsar av mjöl, socker, salt, ris och gryn. Med en växande rynka i pannan undrade hon på fullt allvar om de hade fått en hustomte på halsen. När hon så till slut förmådde sig att fråga sin man om saken avfärdade han henne med orden att, hemmet var hennes revir och det skötte hon efter eget huvud. Så var det med den saken och därmed talade hon aldrig mer om det.
I en ålder av femtiotvå år kan man tycka att familjebildningen borde vara avklarad, men Karl-Axel började plötsligt enträget be sin fru om ytterligare ett barn till de två som redan flugit ut ur boet. Nu började en misstanke gro hos henne, gott och väl ett år efter de första symptomen men sjukdomen hade nu tagit ett sådant grepp om Karl-Axel att det verkade omöjligt att stoppa den.
Det blev också allt svårare för honom att dölja sitt tillstånd för omvärlden. Allt handlade om siffran tre. Fjärde advent försvann som i ett trollslag eftersom Karl-Axel helt sonika sågade itu ljusstaken, teve tre var den enda tillåtna kanalen i hemmet, han skruvade bort en platta från spisen under förevändning att den behövde bytas ut och han sågade av ett ben på samtliga stolar och bord vilket naturligtvis inte gick spårlöst förbi.
När han till sist kontaktade en plastikkirurg för att höra sig för om möjligheten att få inympat ytterligare ett ben, en arm och ett öra tog förståeligt nog tålamodet slut hos hans fru.
Hon kontaktade psykvården som mer än gärna tog sig an detta svårbemästrade fall. Inget tidigare exemplar av någon med detta symptom hade kommit till deras kännedom och doktorerna stod som spön i backen för att vara först med en tillförlitlig diagnos. Karl-Axel visade sig vara en svår nöt att knäcka och till slut var elchocker det enda som återstod för att få bukt med problemet.
När Karl-Axel efter den fjärde elchocken förstod att han faktiskt fortfarande var vid liv fick han en uppenbarelse. Han vaknade upp ur sin villfarelse att allt gott var sprunget ur siffran tre. Doktorerna kastade sina hattar i luften och klappade varandra euforiskt på ryggen i glädje över att ha löst gåtan med den märklige mannen.
När Karl-Axel så stod i frihet utanför porten till kliniken förstod han inte hur han kunde ha varit så blind. När han vaknade efter sin fjärde elchock stod det helt klart att det var siffran fyra som var roten till allt gott i världen.

Nu är den förbannade julen här

Nu är den förbannade julen här
Med lucia i spetsen och annat besvär
All väntan kommer med brådska och jäkt
Men jag tänkte strunta i allt, helt fräckt

När andra stökar med pepparkakshus
Och slabbar med allt som sen blir till ljus
Då ligger jag här och mår bara gott
Att skita i julen har blivit min lott

Doften av saffran och nymald kanel
Familjen som tillsammans spelar ett spel
Då är jag glad att jag slipper va där
Att vara trevlig, på humöret det tär

Och tänk när skinkan så ska griljeras
Köttbullar stekas och snapsen serveras
Då slipper jag oset från julmaten fet
Och kan mysa här i min ensamhet

Släkten samlas enligt god gammal sed
Framför brasan med nyköpt björkeved
Jag som inte har någon annan i livet
Slipper ju allt tjafset och kivet

Tomten kommer med klappar till alla
Julsånger sjungs som alla vill tralla
Falsksång är inte min melodi
Jag är glad att på julen kunna va fri

För tänk när julen sedan är över
Och alla har bränt sina sista klöver
Ni tänker hur kunde det sluta så snart
Det som kändes så underbart

Jag ligger här och bryr mig inte ett skvatt
För mig är det lika vareviga natt
Någon gång kanske jag drömmer mig hem
Från rum tre, säng nummer fem

att fly

Sätten att fly från obehagligheter är säkert lika många som det finns människor på jorden. Var och en försöker efter bästa förmåga hitta sin egen oas i det allmänna kaoset. För min egen del har jag framförallt tre sätt att glömma dagens jävligheter, de gånger sådana framträder, vilket i ärlighetens namn inte är speciellt ofta. Mina tre tillvägagångssätt blir då istället bara meditiation och uppbyggande av positiv energi för att klara av nästa pärs när den dyker upp.

På plats nummer ett kommer mitt skrivande där jag samtidigt kan bearbeta livets orättvisor och ge en känga åt mina antagonister i fiktiv form.

Plats nummer två viker jag åt musiken där en timmes tragglande med paradiddlar, ratamacues, dubbelslagsvirvlar av olika längd, heavymetalkomp med smattrande dubbelpedal genast får mig på bättre humör. All frustration rinner ur mig i takt med trumstockarnas aga mot trumskinnen.

På tredje plats kommer motionen, där både gymet, simningen och löpningen fyller samma funktion. Den totala fokuseringen med enda målet att bli så utmattad som möjligt. Yin och yang, balansen mellan fysisk och mental trötthet. Den balansen är ett måste för att livet ska kännas värt att leva. En sund själ i en sund kropp är ett ganska bra uttryck som levt under lång tid, förmodligen för att det finns en gnutta sanning i det.

Den som nu tror att jag lever som jag lär får inse att även jag är en människa med stundtals bristande kontroll och självinsikt. Men det blir åtminstone lite lättare att låta jobbiga saker rinna av om man har någon strategi att ta till. Dags att packa väskan med badbyxor och simglasögon.

något klibbigt

När han såg fröken närma sig fanns ingen tid att smyga ner klubban i bänken igen. Enda utvägen var att trycka ner den i bakfickan på La-Paz jeansen. Som tur var hade han inte kommit in till salmiakpulvret.
"Hur går det" frågade fröken och lutade sig över honom.
"Det går bra", sade han fast han knappt kom ihåg vad han skulle göra. Han ville bara bli av med henne, mest för att hon luktade svett.
"Du har ju knappt skrivit några stora S alls", klagade hon när hon såg den nästintill tomma sidan, "och vad är det för bruna fläckar i boken?"
Han ryckte på axlarna eftersom han först nu såg de skitiga fingeravtrycken i boken.
"Gå genast ut och tvätta dina händer."
Fröken pekade med hela armen mot dörren så den mörka fläcken i armhålan blev synlig. Han tyckte det var äckligt.

Han låste dörren till toaletten och tänkte passa på att äta färdigt klubban under tiden han tvättade sina händer. Det var lättare sagt än gjort. Klubban hade fullständigt klibbat fast i byxfickan och hur han än drog i den ville den inte lossna. Han var tvungen att ta av sig sina byxor och vända ut och in på fickan. Med lite lirkande lossnade den men nu var den alldeles full med jeansludd. Lite varmvatten kanske skulle kunna få den ren, han tänkte absolut inte slänga den. Han hade fått den av Roland för att han vann över honom i brottningen på skolgården.

"Vad gör du därinne egentligen?"
Fröken bankade på dörren och lät sträng på rösten. Vad skulle han säga? Det var nog lika bra att han höll tyst så kanske hon gav sig iväg igen. Efter ytterligare ett par knackningar på dörren hörde han hennes hårda klackar försvinna bort. Bra, då kunde han koncentrera sig på att få klubban ren.

Han hade precis stoppat klubban i munnen när han hörde hur det rasslade i låset till toaletten. Som tur var hade han låst dörren ordentligt. Plötsligt slogs dörren upp på vid gavel utan förvarning. Fröken och vaktmästaren tittade strängt på honom där han stod i bara kalsongerna med klubban i munnen.
"Vi trodde att något allvarligt hade hänt eftersom du inte svarade", sade fröken bistert.
Bakom dem hade hela klassen samlats och han hörde hur de började fnissa.
"Gå in i klassrummet igen", röt hon till klassen men skadan var redan skedd.
Resten av terminen skulle bli ett helvete, det förstod han.

Själ, Skäl och stjäl

Han visste att han inte fick stjäla, det hade mamma noga tutat i honom. Men omständigheterna runtomkring hade hon inte talat så mycket om, då hade hon för det mesta avfärdat honom.
"...men om man liksom skulle vara tvungen, eller om man bara råkar gå ut med något utan att betala", hade han försökt.
"Man får inte stjäla, punkt, slut, ska det vara så svårt att förstå."
Med en djup suck hade han gått därifrån utan att få svar på sina frågor.

Nu stod han i prånget mellan speceriaffären och sybehörsbutiken med en påse godis i handen osäker på om han verkligen hade stulit eller inte. Kurre med Kniven hade av någon anledning stått i kassan med en blå skylt på bröstet och tagit betalt av honom när han kom med mammas varor. Den tjugofemöring han skulle använda till ettöres harpluttar hade genom Kurres försorg blivit en nästan full påse med allehanda godisbitar värda långt mer.
"Är du dum, eller, stick nu innan Majvor ser din påse", hade Kurre snäst åt honom när han lamt försökte påpeka att han inte kunde betala för så mycket godis.
Om det nu var så att han hade stulit var han dömd att för evigt brinna i helvetet. Det hade farmor sagt. Djävulen skrev upp alla syndare och tog hand om ens själ så fort man dog.

Han kunde förstås ha påpekat det hela för Majvor som ägde butiken, men då skulle Kurre ha dödat honom med sin stora Kommadokniv. Han rös när han kom att tänka på kniven, hur den sprättat upp den döda ekorren och allt det röda som rann ut i gruset. Där ville han absolut inte hamna, då var nog till och med helvetet bättre. Han hoppades att Gud skulle ha överseende med honom och började förtvivlat fila på ett försvarstal.
"Käre Gud, jag hade mina skäl att göra som jag gjorde, jag ville liksom inte dö än riktigt."
Mer kunde han inte komma på men han hoppades innerligt att det skulle räcka för att ta honom till himmelen. För säkerhets skull gömde han påsen med godiset bakom en lös sten i muren, men först efter att ha stoppat i sig de tjugofem harpluttar han betalat för. Rätt skulle vara rätt.

banan

Det var mörkt när han steg upp ur sängen men ett rosa sken steg bakom björkarna utanför köksfönstret. Idag var det dags och han ville att det skulle bli perfekt därav den tidiga timmen. I vanliga fall räckte det om han åkte ner efter jobbet och preparerade banan men eftersom det var final ville han se till att allt var i så bra ordning som det bara gick.

Dimman steg från mossen när han svängde in mot banan. Två rådjur skuttade över grusvägen men han behövde inte ens bromsa för dem. När det väl var dags skulle alla djuren hålla sig på behörigt avstånd, det var han säker på. Det var ofta han såg både rådjur, älg och grävling när han var här nere i gryningen. En familj med igelkottar hade slagit sig till ro under trädäcket till serveringen och han undrade hur de stod ut när speedwaycyklarna dundrade runt banan varv efter varv.

Han tog en näve av gruset och silade det mellan fingrarna. Koncistensen var bra, möjligen en aning för lös. Om han först drog med gallret och sedan vattnade skulle han finjustera banan efter jobbet. I samma ögonblick han startade traktorn föll solljuset över läktaren ner på banan. Det var sådana här ögonblick som fick honom att förstå varför han gjorde denna uppoffring år efter år. Ensamheten, solen, dimman som steg, djuren som man anade i skogkanten och traktorns trygga brummande under honom.

Att laget vann på kvällen var ingen större överraskning, de hade varit överlägsna större delen av säsongen. Deras hemmastatistik var förkrossande, endast en förlust på tjugofem möten. Han visste att banans kondition varit avgörande för utgången av många matcher men han såg ingen anledning att slå sig för bröstet för det. Han gjorde sitt jobb och förarna gjorde sitt. Rätt man på rätt plats. Den enda skillnaden var att han varit där i trettio år medan förarna ofta byttes ut med några få års intervall. Efter att de firat triumfer med klubben lockade storklubbarna med feta löner och hade snart övertalat dem att flytta. Det skulle han aldrig göra och ingen skulle fråga honom heller.

under

Sitter med knäna uppdragna i soffan framför teven. Solen har visat sig för första gången på ett tag och jag ser hur dammig teverutan är. Teven är avstängd och dammet lyser vitt mot den svarta bakgrunden. Jag vet inte varför men en känsla av tacksamhet far genom kroppen. Istället för att titta på reprisen av Idol sitter jag stilla med huvudet nerböjt mellan mina ben och känner hur blodet pumpar runt i kroppen. Är det verkligen meningen att vi ska ägna vår tid åt att följa andras liv genom teven? Det virrvarr av impulser som far genom kroppen snabbare än någon kan ana borde väl vara menat åt något annat, något stort.

Jag reser mig ur soffan och har bestämt mig. Jag ska bli människa.

något helt

Min värld, mina värderingar, mitt liv men ändå så många andras. Kurar ihop mig som en boll och skyddar mig mot den skur av önskemål och krav som jag bombaderas av. Vem utom jag själv kan tala om vad jag vill eller vad jag behöver, vem jag är och vem jag vill bli? Stoppar fingrarna i öronen för att höra mina egna tankar i bruset från alla de andra.
"Varför träffar du inte någon du kan leva ditt liv med?"
Ignorerar frågan eftersom svaret bara leder till fler frågor som inte har önskvärda svar. En halv människa blir inte hel bara för att man träffar en annan halva. Det faller inte i god jord att hävda att man själv är viktigast därav min tystnad. När jag är hel kommer allt annat också att falla på plats, då ska jag svara på alla frågor.

En plantering

"Hennes föräldrar odlar potatis på toaletten, det har min syrra sagt", sade Maggan med näsan i vädret.
Ingen av de andra vågade säga emot, om Maggan sade det var det säkert sant. Det var i alla fall bättre att hålla med än att riskera bli utanför gänget. Och den där grekungen ville man väl inte vara med ändå. Hon luktade alltid så konstigt.

De brukade gå omkring i hyreshusen och lukta utanför dörrarna för att se om det bodde greker där, det räckte med en sniff i brevinkastet. Vitlöksdoften fick ögonen att tåras. Deras kläder var konstiga också, alla tanter gick omkring i svarta kläder med lika svarta sjalar om huvudet. Maggan sade att de liknade Spökplumpen allihop och det gjorde de.

Kristina stod ensam utanför huset när hon närmade sig tillsammans med sin bror. Igår hade han haft långt svart hår, idag var han renrakad och såg inte klok ut, tyckte hon. Mamma sade att hon inte begrep varför de ville att deras pojkar skulle se ut som straffångar från Sibirien.
"Hej, vad gör du, ska vi va`", frågade Noumi blygt efter det att hennes bror knuffat henne i ryggen.
Kristina visste inte vad hon skulle säga. Vågade hon säga ja, vad skulle de andra i gänget tycka om det? Hon bestämde sig för att strunta i dem. Skulle hon vara alldeles ärlig tyckte hon att Noumi såg ganska snäll ut.
"Visst", sade hon och nickade.
Noumis bror vände om med ett leende i mungipan och lämnade dem ensamma.

något trasigt

Han föreställde sig det som ett antal kablar som kapats av och lämnats med sina stumpar hängande i tomma intet. Kanske berodde det på att han hela sitt liv arbetat som elektriker och därför sett dessa skåp med virrvarret av trådar så ofta att inga andra bilder fanns att tillgå. Nu handlade det dock inte om ett elskåp som han kunde fixa med skruvmejsel och avbitartång.

Det värsta var frustrationen över att inte bli åtlydd. Glaset med den röda saften stod på bordet bredvid sängen och han kände sig törstig. Trots den enorma viljeansträngningen darrade bara armen en aning utan att röra sig i den önskvärda riktningen. När han så gav upp for armen ut i en plötslig rörelse och rev ner glaset med en ljudlig krasch.

Vad var meningen med att de fick liv i honom igen? Skulle han genomleva resten av sina dagar på det här viset, då kunde det lika gärna kvitta. Inte kunde han slänga iväg några dräpande kommentarer till de klämkäcka systrarna heller som med sina glada tillrop tycktes tro att de hade hand om en nöjespark. Nog förstod han att de försökte ingjuta hopp i honom men effekten blev snarast den motsatta. Nej, han ville nog lämna det här livet nu, men inte ens det skulle han klara utan hjälp.