Skörda

Han hade hört stycket på en konsert och blivit såld. Inte bara stycket i sig, även det visuella uttrycket hade tagit honom hårt. Ever-Livin Rhythm av Neil B Rolnick, det var fan i mig perfekt, han skulle göra det själv.

Från att ha varit entusiastisk över projektet dröjde det inte länge innan andra känslor övermannande honom. Hur i helvete skulle han få tag på alla instrument han behövde? Notpapperet framför honom svämmade över av svarta pluttar och streck med ibland tydliga instruktioner, ibland ytterst knapphändig information. Han tog ett papper och försökte systematisera upp stycket, gick igenom takt för takt, skrev ner vilka instrument som var aktuella, vilka klubbor han var tvungen att skaffa. Vad fan, till och med en stråke skulle till.

Woodblock, Tempelblock, Cymbaler, Guiro, Bongos, Tomtoms, Bassdrum, Cowbells, Gongar, Hihat, Timbales, Vibraphone, Tubular Bells, Marimba, Dobachi japanska skålklockor. Dessutom skulle han bli tvungen att hyra det förinspelade band som låg i bakgrunden hela tiden.

De närmaste veckorna ringde han mängder av samtal för att på olika håll låna ihop instrument till sitt projekt. Vissa var lätta att få tag på men de japanska skålklockorna blev ett riktigt detektivarbete. Till slut fanns ingen annan råd än att ringa den danske slagverkare som gjort stycket på konserten och fråga snällt om han fick låna dem. Efter vissa inledande språkproblem bestämdes att han fick låna dem mot att han själv betalade fraktkostnaden.

Efter tre och en halv veckas samlande kunde han äntligen börja ställa upp instrumenten för att börja öva. Han insåg på en gång att det inte var så enkelt. Instruktioner om hur instrumenten skulle stå i förhållande till varandra saknades och den minnesbild han hade från konserten var något bristfällig. En bit ner på sidan två i stycket upptäckte han att det inte gick längre. Vänster fot skulle trampa på Hihaten samtidigt som höger hand spelade marimba och vänster hand spelade bongos. Han behövde vara över två meter lång om han med nuvarande uppställning skulle klara det. Ombyggnad.

Efter ytterligare två veckor hade han kommit igenom stycket så pass att han visste hur allt skulle stå för att det praktiskt skulle vara genomförbart. Skulle han äntligen få syssla med musiken? Det förinspelade bandet visade sig vara betydligt svårare att följa än han föreställt sig. Det fanns ingen tempoangivelse någonstans, allt gick på sekunder där han själv fick välja hur snabbt eller långsamt vissa partier skulle spelas. Bandet tog också paus i långa stycken då han inte hade någon vägledning överhuvudtaget. Till slut satte han upp en klocka som han försökte följa i de svåraste partierna.

Två månader tog det för honom att bemästra stycket. Det var hans första solokonsert med Ever-Livin Rhythm som huvudakt. Nervositeten sköljde genom kroppen på honom men vid det här laget hade han lärt sig att välkomna den. Den var nödvändig, oron i kroppen som i samma ögonblick han tog scenen i besittning förbyttes i koncentration. Han nickade svagt åt teknikern som satte igång bandet.

Han fick stående ovationer och efteråt var många av hans vänner framme och gratulerade honom till en bra konsert.
"Det måste vara häftigt att bara kunna spela sådär, det ser så lätt ut när du gör det."
Han bara log svagt.

efterlängtad

Han stirrade tomt framför sig. Under flera minuter satt han stilla, begrundande och bara väntade. Det fanns inget annat sätt, ingen mirakelkur, ingen knapp att trycka på för att få processen att starta. Hade han vetat ett skulle han förmodligen blivit rik på kunskapen.

Plötsligt tröttnade han på att vänta. Han blev arg på att den envist höll sig undan, på att den förskansade sig djupt därinne. Han reste sig och vankade av och an genom rummet, satte på en kopp kaffe, bredde en smörgås, började nynna på en melodi i förhoppning om att kunna distrahera, kanske locka fram liksom i förbifarten. Inte en reaktion, det var tyst inom honom.

Löparkläderna låg slängda i en hög på golvet i tvättstugan, luktade surt av svett efter gårdagens runda. Han matade in dem i tvättmaskinen och satte sig på golvet. Cylindern började snurra och han följde den med blicken, han ville bli hypnotiserad eller åtminstone falla i trans. Tömma sig på allt som var i vägen precis som smutsvattnet från tvättmaskinen. Det enda som hände var att han efter en halvtimme fick ont i baken av det hårda golvet.

Nu fick han nog ge upp, han struntade i om den behagade komma eller inte. Vem var han att bestämma över en sådan sak? Han började tänka på vad han istället skulle företa sig under dagen då den plötsligt visade sig. Nästan nonchalant, som den naturligaste sak i världen fanns den bara där. För att inte skrämma bort den smög han ut och satte sig vid datorn i köket. Äntligen kunde han påbörja något nytt.

finna fel

Böljande, prunkande, ömsom daggvåt, ömsom solstekt. Tänk om du någon gång fick visa upp dig i din rätta skepnad. Inte ett rakt streck någonstans, alltid formad efter behov, av vind, sol och regn. Under oändliga tider strävar du efter att breda ut dig, sträcka på dig och bara vara vacker. Du är givmild mot dem som förstår att försiktigt plocka av dina skatter men lika hård mot dem som missbrukar och skövlar. Du som vid en första blick kan te dig slumpartad samspelar i själva verket med allt, utom mig.

Det är en tävling som jag inte kan vinna. Trots ihärdiga spadtag längs kanten är du ändå alltid ojämn nästa gång. Rödblank av svett kapar jag ständigt dina små strån som ändå alltid reser sig mot skyn. Jag försöker att gömma dig under döda stenar men du hittar alltid en väg tillbaka. Med rätlinor vill jag betvinga dig men du bryr dig inte, irriterande trotsar du min önskan om en fyrkantig värld och sträcker ut dig med hundratals små armar som i en långsam gäspning.

Jag blir ju bara besviken gång på gång. Varför kan jag inte acceptera dig för den du är?

att förtjusa en publik

En daggmask, både lång och tjock, låg i hans hand. Med en svepande rörelse visade han den för de församlade barnen. Han såg hur de frynte på näsan och svalde av obehag när han talade om vad han skulle göra.
"Du är ju för fan inte klok", sade Maja, en av tjejerna i klassen. "Ska du äta upp den där, det är ju skitäckligt, ju."
"Jag slår vad om att du inte vågar", skrek Greger, tuffingen som alla var rädda för.

Han var nyinflyttad och hade bara gått i klassen ett par veckor när helvetet började. Greger bestämde sig redan från början att han var den nya hackkycklingen. Varje dag bestod av tråkningar, slag och sparkar och framförallt utfrysning. Helvetet kunde ha fortsatt hur länge som helst om han inte av en ren slump ramlat över sin talang. Det började med en tesked piffiallkrydda i matsalen som han utan en min satte i sig till bordsgrannarnas stora förtjusning. Därefter fortsatte han med mat från slaskpåsen, tuggummin som kastats på skolgården och till den senaste delikatessen, daggmask. Det spelade honom ingen roll att de inte respekterade honom på riktigt så länge de avstod från att slå honom. Problemet var att han hela tiden var tvungen att förnya sig, det gick inte att roa publiken med en och samma sak hur länge som helst.

"Ät upp den nu då", manade Filip.
Filip tog upp en taktfast applåd samtidigt som han skrek "äta daggmask" gång på gång. De andra stämde in och till sist rungade hela skolgården av klappande händer och skanderande kör. Han gjorde en gest med handen och alla tystnade. Med daggmasken hängande mellan fingrarna lät han den långsamt försvinna ner i munnen. Den ålande sig fram och tillbaka och kittlade honom i gommen. Han ville inte gärna sätta tänderna i den och var tvungen att svälja både en och två gånger innan den försvann ner i magen. Vissa applåderade när han sträckte sina tomma händer i luften, men minst lika många vände sig om av vämjelse.

"Vad håller du på med egentligen", skrek fröken Torstensson, trots att hon mycket väl såg vad som pågick.
"Han äter daggmask", upplyste Filip vänligt.
Fröken tog tag i honom med ett ryck och släpade iväg honom över skolgården. Det gjorde ingenting, det var också något som kunde läggas på pluskontot inför de andra. Ytterligare en lyckad föreställning tillända. Nu gällde det att tänka ut något nytt till imorgon om han ville undvika stryk.

ett oförklarligt försvinnande

Ett sista skälvande steg innan friheten var ett faktum. Han var så rädd att kroppen skakade utom all kontroll. När hans far efter oändlig tid lyfte av locket och sade åt honom att komma upp var han rädd att han just denna gång skulle stå och vänta på honom.

Saras hårtofs hade han lagt i fickan och de vita lackskorna körde han in i utrymmet mellan två stenar innan han kikade över kanten. Far syntes inte till. Så snabbt han förmådde på sina stela ben klättrade han upp och lade skorna under trälocket vid sidan av brunnen. Stegen hissade han upp och lade på gräset. Med orolig blick tittade han sig omkring för att upptäcka om far var i närheten, det var nu det kunde brista. Han plockade fram skorna och tryckte ner tåspetsarna innanför linningen på byxorna, lyfte upp stegen och bar iväg den mot vedskjulet. Adrenalinet pumpade i kroppen och han var yr i huvudet när han ställde stegen mot väggen inne i skjulet. Med snabba steg tog han sig upp på den lilla höskullen och gömde ena skon under en hög av gamla tidningar. Den andra gömde han i det ihåliga trädet strax bakom vedskjulet.

Efter att ha lagt tillbaka brunnslocket och stenen var han alldeles matt i kroppen och kunde inte längre hålla emot. Men han lät bara tårarna rinna en kort stund för att inte spåren i kinderna skulle synas.

Mor stod vid diskbänken när han kom in. Som vanligt log hon medlidsamt mot honom med glansiga ögon, men sade ingenting. Det gjorde inget, han visste att hon också led. Snart skulle det vara slut och de två kunde leva vidare på egen hand, bara de två.

Far satt i fåtöljen inne vid teven och löste korsord. Då gällde det att passa på, utan att tveka gick han in i deras sovrum, plockade upp hårtofsen och lade den längst in i en av fars byrålådor. Det enda han nu kunde göra var att vänta på rätt tillfälle.


Polisen kom och gick med jämna mellanrum hos Saras föräldrar för att samla in mer information om vad som kunde hänt henne. De gjorde också avstickare in till alla de andra grannarna för att höra om de möjligtvis kom ihåg något nytt. Ingen hade sett något och polisen var förbryllad. Det var för dem oförklarligt hur en flicka bara kunde försvinna.

När polisen kom till dem för tredje gången var far ute på ärende och mor stod i köket. Han mötte dem på gården med en allvarlig min och bet sig samtidigt en aning i läppen. Den ene av poliserna lade handen på hans axel och frågade hur det var fatt. Han låtsades tveka innan han började berätta.

Han hade sett sin far, efter att far sprungit ut från köket efter slagsmålet, ta Sara i handen och dra in henne i vedskjulet. Sent på kvällen efter att tumultet över Saras försvinnande var tvunget att vila till nästkommande dag hade han sett far gömma något i sin byrå. På frågan varför han inte sagt något tidigare svarade han att han var rädd för brunnen vilket alltid blev straffet om han gjorde något dumt. Poliserna tackade honom för att han varit så modig och gick in i huset.

långsamt

Han undrade ständigt varför folk hade så bråttom. Om de bara stannade upp för ett ögonblick skulle de få se livet på nära håll. Skalbaggar, myror och andra småkryp som kröp omkring i gräset trampades nu istället ner av deras jäktade fötter. Han satt som vanligt på bänken i parken och tittade på människorna. Ett lugn infann sig hos honom när han insåg att han inte behövde planera något idag. Han kunde njuta av att bara sitta. Det var nästan det bästa när han precis tagit en flicka till källaren, tiden det tog innan hon var redo att möta hans andar. Folk hade förmodligen ingen aning om hur långsamt tiden gick när man var instängd alldeles själv utan att veta när, eller ens om, man blev utsläppt.

Han visste. Hans sista besök i brunnen hemma på gården var också det värsta. Egentligen var han inte överraskad eftersom tecknen fanns där hela tiden. Under tiden alla grannar och polisen letade efter Sara kunde far inte göra något men sedan fanns inget som kunde stoppa honom. Far anklagade honom för bråket i köket, Saras försvinnande och för att mor hade gjort far till åtlöje inför de andra gästdeltagarna. Som vanligt fanns inget att säga till sitt försvar, det skulle bara förvärra saken.
Andarna skrek när hans far rullade av stenen och lyfte av locket. Det var ett öronbedövande dån och han var förvånad över att hans far inte verkade höra det. När stegen sänktes ner i hålet bad han om kraft att stå emot impulsen att skrika rakt ut. Med bävan klättrade han mot botten men tvekade vid sista steget. Han kände efter med foten så han inte skulle trampa på Sara. I det svaga dunklet kunde han se henne ligga med kroppen intill brunnsväggen. Han vågade knappt andas när hans far hissade upp stegen.

"Silver"
Andarna hade lugnat sig och tröstade honom, gav honom mod att orka en stund till. Så kom de plötsligt med ett förslag som var så djärvt att han först slog ifrån sig med allt han hade. Men andarna insisterade och då kunde han inte göra annat än att lyda. Han böjde sig ner och trevade längs Saras döda kropp tills han kände hennes hår. Till sist hittade han hårtofsen och drog av den försiktigt, han visste hur ont det gjorde att bli dragen i håret. Lackskorna var svårare att få av, spännena satt hårt åt och han fick pilla länge innan de lossnade. Han visste att han skulle klara av att få upp sakerna utan fars vetskap. De senaste gångerna hade han fått klättra upp och lägga tillbaka trälock och sten själv, som en förlängning av straffet. När han gjort andarna till viljes väntade han. Nu spelade det ingen roll hur lång tid det tog innan han blev utsläppt. Denna gång skulle han bli fri på riktigt.

tvist

Festen slutade i katastrof. Hans far och en av grannfruarna hade gått ut i vedskjulet och när de kom tillbaka gick det inte att undgå motivet till besöket där. Fars skjorta var inte knäppt ordentligt och hennes klänning var skrynklig och håret fullt av både sågspån och bark. Hennes man tryckte ner henne på kökssoffan och gick hotfullt mot far. Hårda ord haglade genom luften och till slut kunde de inte hålla emot längre. Under förfärade rop från resten av festdeltagarna rök de ihop mitt på köksgolvet.

Han satt stilla på sin stol och betraktade skådespelet med spänd min. Inom sig önskade han att grannen skulle vinna men var orolig för vad som skulle hända honom om så inte blev fallet. Han hade haft tur som hunnit in i köket igen innan far och grannfrun fick för sig att gå ut. Grannen fick in en knytnäve mitt i fars ansikte så blodet började rinna från näsan. Då hade mor fått nog.
"Nu får det minsann räcka med dumheter", skrek hon och av någon anledning räckte det för att få stopp på slagsmålet. Far blängde ilsket på grannen innan han stormade ut på gården i vredesmod.

När de flesta lugnat sig fanns det ingen anledning att fortsätta festen längre och en efter en troppade av hem till sitt. När Saras föräldrar undrade vart hon tagit vägen ryckte han bara på axlarna och sade att han inte visste. De nöjde sig med det och föreslog själva att hon förmodligen gått hem i förtid.

Han satt fortfarande på sin stol när de kom tillbaka med något vilt i blicken. Det var första gången han såg den, glöden i deras ögon och han visste varifrån de fått den. De som i vanliga fall var lågmälda och tråkiga vibrerade plötsligt av energi. Mor tröstade och sade att hon säkert bara gått iväg till någon annan hon kände och att de strax skulle hitta henne.

Det gjorde de inte. Trots hjälpen av överförfriskade grannar och tillkallad polis stod hon inte att finna den natten eller nästkommande morgon. Ett tag funderade han på att tala om för dem var hon fanns men han visste att andarna skulle bli arga på honom om han gjorde det. De skulle finna på råd, när det var dags skulle de tala om för honom vad han skulle göra.

något litet

Han öppnade lådan och plockade fram den lilla vita lackskon. Flickan på stolen stirrade med vidöppna ögon på honom men gjorde inte motstånd när han sakta plockade av hennes egen sko. När han höll i henne kunde han känna hennes puls skena likt en fågelunges snabba andhämtning. "Hör du hur de viskar", frågade han henne mjukt.
Skon var litet för stor för henne men det spelade inte så stor roll, bara hon hade den på sig när andarna kom. Han lossade henne från stolen och ledde fram henne till det svarta hålet där de bodde.

Han var stolt över sitt svarta hål han grävt till dem, egentligen var det den första flickans förtjänst. Sara räknade han inte, henne stod han i tacksamhetsskuld till eftersom hon var den som fått honom att förstå vad andarna egentligen ville. Nej, den första flickan bara låg där på källargolvet utan att han visste var han skulle göra av henne. När han väl kommit igenom bottenplattan i källaren var det lätt att gräva, och när han väl börjat gräva fortsatte han tills det blev ett djupt svart hål. Precis ett sådant hål han kände igen. Förut hade andarna irrat runt i hela huset och ställt till det men nu fick de någonstans att bo. Det blev betydligt lugnare för honom så.

"Silver"
Äntligen var de vakna. Han längtade efter deras dans och hoppades att flickan skulle ha vett att uppskatta det. Det var dags att ta av hennes munkavel.
"Hör du hur de viskar därnere", frågade han flickan.
"Jag vill inte", kved hon när han höll hennes huvud över hålet.
"Vill inte vadå", undrade han irriterat och tryckte hennes huvud längre ner. "Ser du inte dem, de vill dansa med dig."
Med ett öronbedövande dån störtade de upp ur sitt bo och tog både honom och flickan i besittning. Hon skrek när han tryckte ner hennes ansikte i smutsen men det gjorde ingenting. Snart skulle ändå allt vara över.

Han skyfflade ner sand i hålet för att täcka kroppen. Därefter lade han tillbaka den lilla vita lackskon i lådan, sedan gick han upp. Att gå upp från källaren var som att gå igenom ett vattenfall. Allt rann av honom och tillbaka ner dit igen. Häruppe var han befriad, tills de kallade på honom nästa gång.

en fest

Han tyckte inte om när mor sade att de skulle ha fest. Hon blev så konstig då, skrattade högt och ändrade ansiktsfärg, från sin vanliga lugna färg till nästan rött. Alla de invanda dofterna försvann och ersattes med nya. Mors kök luktade av mat han aldrig tidigare hade stött på. Sovrummet stank av parfym och rakvatten. Visst var det spännande men också skrämmande. Hans far var trots den annalkande festen mer som han brukade, lågmäld, leendet i mungipan och den vaksamma blicken.
Mor och far pratade också med varandra på ett sätt de aldrig annars gjorde. En slags iver i rösterna, nästan som andarna i brunnen när de lovade hjälpa honom. Efter den gången i det svarta hålet var han inte längre rädd. Andar kan inte ljuga, han skulle få hjälp, han visste bara inte när. Han hade fått ett nytt namn av dem, ett namn bara han kunde höra, "Silver". Det var ett konstigt namn men han frågade inte varför, andar behöver inte förklara sig.

Han undrade varför det kallades fest när det enda han fick göra var att sitta på en stol i köket och vara tyst. Alla vuxna for runt som idioter och pratade högt, skrattade onormalt och tog på varandra när de inte trodde någon såg.
Han och Sara satt tysta bredvid varandra i köket. Först hade han försökt att prata med henne men hon hade ingen lust, sade hon. Som vanligt var hon klädd i en ljus klänning och håret var uppsatt med en tofs i nacken. På fötterna hade hon vita lackskor och tunna knästrumpor täckte större delen av benen. Han kände sig ful bredvid henne. Själv hade han sina vanliga kläder, byxorna med ett par lappar på knäna, den rutiga skjortan och strumporna med stoppgarn vid tårna. Han hatade henne.
"Silver".
Han stelnade till när han hörde rösterna inne i huvudet. De ropade på honom, var det dags nu? Men fortfarande hade de inte talat om vad de skulle göra. Medan de bestämde sig kunde han ju ta med sig Sara ut och visa henne var andarna bodde. Han ville göra henne rädd, osäker, få bort den där överlägsna minen ur hennes ansikte.
Motvilligt reste hon sig och följde med honom. Han fick lova att hon inte skulle smutsa ner sig, annars skvallrade hon för hans mor och far. Ute på gården var det nästintill becksvart men utelampan på vedskjulet gav ändå lite ledljus.
"Du vet att det bor andar nere i brunnen", sade han och pekade mot locket och den stora stenen.
"Tror jag inte på", sade hon kort.
"Det gör det visst, jag har varit nere på botten och där pratar de med dig."
"Tror jag ändå inte på."
"Vänta ska du få se", sade han och gick fram till brunnen.
Hans far hade precis lärt honom att rulla av den stora stenen från locket själv. Med en kraftansträngning fick han undan den och plockade sedan av trälocket. Han hörde dem mumla därnere och bad Sara komma närmare för att kunna höra.
"Jag hör dem ändå inte", sade hon buttert.
"Böj dig ner då, de nästan skriker ju därnere", sade han irriterat och tog tag i hennes nacke för att hjälpa henne.
När han fått ner hennes ansikte och höll det över brunnen blev andarna som tokiga. De for upp från botten och ut i det fria. I en vild dans snurrade de runt, runt och gjorde honom alldeles yr i huvudet. Plötsligt kom de en aning för nära och slog undan benen på Sara. Hon halkade med sina lackskor i det våta gräset och tappade balansen.
Hon skrek inte ens på vägen ner. Det enda som hördes var en dov duns när hon landade på botten. Ett par gånger ropade han på henne utan att få svar. Först tänkte han hämta stegen för att klättra ner till henne men förstod att det ändå var för sent. Festen vågade han inte störa heller, vad skulle far och mor säga om han fördärvade den. Istället lade han på trälocket och rullade tillbaka stenen. Sedan gick han in och satte sig på stolen i köket.

en spegel

Han visste att han var annorlunda än de andra barnen men tyckte ändå att han såg likadan ut som dem. När inte hans far eller mor såg gick han ofta och ställde sig framför spegeln de hade satt upp på baksidan av garderobsdörren i sovrummet. Han var glad över spegeln, när han tittade på sig själv därinne var det samtidigt en bekräftelse på att han fanns. Det hade till och med hänt att han provat någon av mors klänningar som hängde därinne. Han ville bara se om han kunde bli lite mer lik Sara, men han såg inte klok ut.

Far hade skällt ut mor när hon kom dragandes med spegeln från Vita Bandets årliga auktion, att lägga pengar på sådan skit när de redan hade en. Mor försvarade sig genom att påpeka svårigheten med att se sig i helfigur i badrumsskåpet eller i fars lilla rakspegel. Det var inte det att han inte unnade mor en seger över far men han visste vem som skulle få betala. Kylan var isande kall när han tvingades krypa ner i brunnen och trots att han denna gång tilläts behålla kläderna på var han alldeles blå om läpparna när han till sist fick lämna sitt fängelse.

Kanske var det så att de andra barnen hade det likadant som honom. Han hade ju inte sagt något till dem, de kanske också gick och bar på hemligheter. Med stirrande blick såg han sig själv djupt i ögonen, om han koncentrerade sig tillräckligt länge skulle han kunna se in i sig. Om han hittade något därinne som var annorlunda kunde han med ren tankekraft dra ut det. Sedan skulle han begrava det i brunnen, längst ner på botten under leran.

Han tog en av mors klänningar och trädde den över huvudet men såg inte far som stod i dörröppningen. Han hade hellre sett sin honom bli rasande än det lugn han visade upp. Med en enda blick fick far honom att ta av sig klänningen och följa med honom ut på gården. Han väntade tyst medan far hämtade stegen. Det gick inte att förklara för honom att han bara ville likna Sara, precis som de hade önskat. Under tystnad kröp han ner i sitt svarta hål tills han kände leran suga runt fötterna. Någonstans inom honom brast det. Han hade försökt allt utan att lyckas. Förut hade han bett andarna som viskade i brunnen om hjälp, den här gången skulle han övertala dem.

lust

"Med lust och fägring stor..."

Kyrkan fylldes av små tunna barnröster, blandades under det stora välvda taket med orgelns mäktiga pipor. En del föräldrar var där och kunde inte hålla sig från att stämma in i sången. Han hade helst sett att de låtit bli, kunde de inte låta barnen få ha sin sång ifred.
Prästen var uppenbart rörd där han stod i predikstolen och tittade ut över den välfyllda kyrkan.
"Jag vet att vi går en glädjens tid tillmötes, och att vi ska vara glada över att sommarlovet är här, men vi måste ändå börja med att tänka på de tre små flickor som är försvunna och ännu inte har hittats."
Det hördes spridda snyftningar i bänkarna och han sneglade runtomkring sig för att se vem det var. Emilias föräldrar, Erica och Janne, satt ett par bänkrader längre fram med huvudena tätt ihop och han kunde se hur axlarna rytmiskt steg och sjönk. De hade väl rätt att gråta när deras enda barn var borta men varför Marie satt och lipade var en gåta. Hon hade ju fortfarande kvar hela sin familj.
"Låt oss be...", mässade prästen och böjde sitt huvud.
Han kände hur det brände till i mellangärdet när lustkänslorna rann över honom. Maries familj behövde hans hjälp, sitta och gråta när man egentligen hade så mycket att glädjas över, det var stor skam. Det nästan spratt i kroppen på honom när han omedvetet började planera nästa drag. Sommaren innebar alltid större möjligheter, föräldrar som jobbade medan barnen var lediga hela dagarna.
Orgeln började plötsligt spela utgångsmarschen och alla reste sig som en man ur bänkarna. Han vaknade ur sina dagdrömmar och gick sakta ut tillsammans med alla barnen och deras föräldrar. Som en trögflytande massa rann de ut genom kyrkporten och ut på den stenlagda samlingsplatsen utanför. Han motade bort lusten att ta tag i något av barnen, det fick vänta. Vänta var inga problem, han var duktig på det, invänta rätt tillfälle. Det var en viktig egenskap om han ville fortsätta hjälpa människorna i samhället att hitta sina rätta jag. Han nickade och log lagom mycket mot Marie och hennes dotter när de gick förbi.

egen utmaning

När hans far tog fram stegen från förrådet bredvid vedskjulet visste han att det var dags igen. Han kunde se sin mor stå bakom gardinerna i köket och försiktigt kika ut mot gårdsplanen där han stod. Hönorna var redan ute och pickade upp fröna från marken, det var hans uppgift att mata dem och det hade han klarat av. Att han halkat i leran därinne bakom hönsnätet och smutsat ner byxorna var ett stort misstag. Det insåg han nu, ändå hade det ju inte skett med mening.
Hans far tittade på honom och skakade lätt på huvudet i det han lade ner stegen på marken. Han skällde aldrig, bara suckade, och alltid detta skakande.
"Om du bara kunde vara lite mer som Sara", fick han ofta höra. Han hatade henne för det. Grannflickan som trippade runt i sina fina klänningar och inte gjorde någonting. Hon kunde stå en halv förmiddag ute på sin bakgård och titta på äppelträdet. Därför hatade han äpplen också.
"Du vet vad du har gjort så ta nu av dig byxorna och tröjan", sade hans far.
Han gjorde som han blev tillsagd medan hans far rullade av stenbumlingen från trälocket.
Först var det spännande när den gamla brunnen sinade och de var tvungna att gräva en ny. Den nya var slät och fin på insidan med ett betonglock. Meningen var att hans far skulle lägga igen den gamla brunnen men det blev det aldrig av. Nu spelade det ingen roll längre, han var van vid att den fanns.
"Så, kom igen nu, det var inte jag som skitade ner dina kläder", manade hans far och pekade på stegen han sänkt ner i det mörka hålet.
Han fick inte gråta, absolut inte gråta, då förlängde han bara tiden därnere. När han tog det sista klivet ner i leran på botten drog hans far upp stegen. Utan ett ord lade han på locket och det blev becksvart därnere. Ljudet av stenbumlingen som lades på var nästan alltid det värsta, han föreställde sig hur locket gav vika och han blev krossad av den fallande stenen.
När allt blivit tyst stod han still, alldeles stilla. Han ville inte störa alla onda andar som hela tiden viskade runtomkring honom. Inom sig bad han dem om hjälp. Om Sara försvann skulle hans liv bli så mycket bättre, det var han övertygad om.

att vara rädd

Det gick inte att se utanpå, åtminstone hoppades han det. Så länge han kunde minnas hade han levt med ett leende på läpparna trots att kaoset brann inom honom. Han var omtyckt av kolleger och han hade vänner, inte många men ändå några. Samhället där han bodde var inte stort och ställde därför ännu större krav på planering. Han var själv förvånad över sin förmåga att tänka rationelllt när det gällde. Det var som om hjärnan automatiskt kopplade på olika delar allteftersom de behövdes.

Ryktena spreds redan efter den första flickans försvinnande och när nu en tredje saknades var hela samhället i uppror. Han föll in i anklagelserna mot polis och andra myndigheter som stod handfallna utan spår. Förvånad konstaterade han att känslorna förmodligen var äkta när han tillsammans med föräldrarna krävde resultat. Så fort han tog det sista steget upp från källaren blev han en av de andra. Rädslan luktade fränt genom deras kläder, skräcken fick dem faktiskt att se mer levande ut. Egentligen gjorde han dem en tjänst. De gick omkring i sina välartade liv och trodde att allt var för evigt. Döden fanns alltid där i någon form. Han kunde se i deras glasartade blickar när han mötte dem på gatan att deras själar torkat ut. En förut flytande massa av liv som nu likt bärnsten stelnat inuti dem, fortfarande glimmande men hård och orörlig. Han väckte dem till liv igen. Vad var mer levande än döden? Känslan att andas sitt sista andetag, att en enda gång till dra in doften från den man älskar. Det syntes tydligt när livet rann till dem. I samma ögonblick när de förstod att de hade förlorat ett barn sprängde sig deras livsandar fria och kaoset fick äntligen det utrymme det förtjänade.

När han kom emot honom öppnade han sin famn.
"Vad ska vi ta oss till", hulkade han med ansiktet nerborrat mot hans axel.
Tårarna vätte igenom hans t-shirt och fuktade hans hud. Han höll handen stilla på hans huvud för att inte störa honom i hans sorg. För ett ögonblick funderade han på att ge dem deras dotter tillbaka men då skulle allt vara förgäves. Det var bättre att de lärde sig leva med sina rädslor, att de lärde känna sig själva som de fria varelser de egentligen var.

200 ord

Tvåhundra ord. Skriken räknades också. Han räknade allt och de visste om det, ändå skrek de. Varför utnyttjade de inte orden bättre, de ägnade sina sista ord till rent nonsens. Fanns inga drömmar inom dem längre, ingen längtan efter att bli ihågkommen för något stort. Han hade gärna skrivit ner deras sista ord om det hade varit värt något. De förstod inte att ord smakade. Var man lade orden på tungan betydde allt. Hade han inte talat om för dem att de hade begränsat antal ord att använda? Själv visste han att använda sina med eftertanke. Inte ett ord i onödan. Han ville inte göra dem illa men efter tvåhundra ord var det oåterkalleligen slut. Det var inte hans beslut.

"Hjälp mig".
Förstod hon inte att det var slöseri? Det enda han kunde göra var att skaka på huvudet för att inte slösa på sina egna ord. Inom sig förstod han att hon inte skulle klara det. Med sorg i hjärtat synade han bordet framför sig. Var hon förtjänt av en skonsam död? Nej, hon var alldeles för självisk. Försökte rädda sig själv med meningslösa fraser som inte gjorde annat än att skada henne. Han valde en lång sågtandad kniv.

Något stort

Tårar, dessa brännande droppar som inte bryr sig om glädje eller sorg. En befrielse eller känsla av skam, att inte kunna kontrollera. En styrka eller svaghet beroende på vem som ser. Ansiktet som ändrar färg, form och doft. Från att ha luktat ointressant finns plötsligt en palett av motstridiga känslor att dra in.

Han böjde sig ner och lät en hårslinga leka mellan fingarna innan han ljudligt sniffade i hennes hårbotten. Rädslan fortplantade sig i hårsäckarna, följde sakta de tunna stråna innan de slutligen uppfattades av hans känsliga näsa. Han var väl tränad för detta ögonblick. "Första gången är ett stort ögonblick i ens liv", hade hans far sagt. Bilderna rusade i hans inre och han hade för ett ögonblick svårt att andas.

Hur många gånger hade han sett sin far utföra precis samma ritual? Nu var det hans tur. Han visste vad som skulle hända om han misslyckades. Straffet var alltid detsamma. Dofterna, unkna, stinkande, och fukten som sakta kröp in genom kläderna och huden tills han skakade av köld.

Hennes ögon stirrade på honom, fortfarande levande, tårfyllda, bedjande. Han kunde se hur hon försökte forma ord under munkaveln, men han brydde sig inte om mumlandet. Hur visste han när det var dags? Tänk om ögonblicket redan var förbi? Han var i desperat behov av det stora ögonblicket hans far talat om. Endast då kunde han bli fri från honom. Han tvekade. Vad gjorde han om det inte infann sig? Då skulle första gången vara förlorad för alltid.

Hon skrek av vanmakt när han lämnade henne i ensamhet. Det spelade ingen roll. Ingen skulle höra henne ändå. Han var lycklig när han kom upp i huset. Det skulle dröja ett tag innan det var över för henne. Sedan skulle han göra ett nytt försök att uppleva det stora ögonblicket hans far talat om.

habegär

Han satt på sin vanliga plats med hunden springande i cirklar på gräsmattan framför sig. Sedan han skaffade hunden hade allting blivit enklare, han förstod inte att han inte kommit att tänka på det tidigare. Det var en perfekt sommardag med en sol som lyste från en klarblå himmel. En bit bort, bakom den lilla träddungen, trängdes folk på gräset framför den konstgjorda dammen. Deras röster blandades med suset från träden och blev till ett sövande sorl, men han fick inte somna nu. Idag skulle han skaffa sig den sista, sedan skulle samlingen vara komplett. Han såg fram emot detta faktum med både glädje och skräck. Vad skulle han göra sedan? Kunde han bara börja om från början igen eller var han tvungen att hitta något annat att samla på?
"Får jag leka med hunden?"
Rösten kom så överraskande att han hoppade till på bänken. En ljushårig flicka i åttaårsåldern klädd i en rosa baddräkt med små elefanter på stod framför honom och såg bedjande ut.
"Nej, han tycker inte om små barn, han bits", sade han med eftertryck.
Hans skarpa kommentar fick flickan att darra på underläppen men hon höll sig från att börja gråta. Besviken vände hon om och sprang tillbaka genom dungen ner till dammen igen.
Han brydde sig inte om hennes känslor, istället plockade han upp sitt anteckningsblock för att återigen memorera den sista pusselbiten. När han läste vad han skrivit såg han henne komma genom dungen på precis samma ställe som flickan i den rosa baddräkten.
"Vill du leka en stund med hunden", sade han när hon kommit närmare. "Han tycker om när små mörkhåriga flickor leker med honom."

att tjata

"Måste du hålla på och tjata hela tiden?"
Han ignorerade frågan och fortsatte på den inslagna linjen. Dispyten denna gång handlade om sonen skulle få mer pengar, vilket han motsatte sig. Månadspengen var slut och det var fortfarande långt kvar tills nästa utbetalning. Naturligtvis gick han igång och försökte förklara vikten av att hålla i sina pengar. Det slog honom plötsligt att tjat alltid föregicks av ett nej. Hade han sagt ja skulle diskussionen inte ens blivit av.
"Men jag ska ju på konsert med mina kompisar", fortsatte sonen.
"Det skulle du ha tänkt på innan du gick på bio, var på McDonalds och var du nu har gjort av dina pengar."
"Vad fan, det kostar ju så fort man går utanför dörren, pengarna räcker helt enkelt inte."
"Tror du att jag kan göra allting jag vill hela tiden, livet består av val, i stort som i smått."
Sonen vände om och lufsade iväg med sin stora kropp som en missnöjd nallebjörn. Kroppen passade liksom inte ihop med det som fanns inuti. Hans lilla dagispojke som gillade att bygga med lego och sparka fotboll på grönet hade en dag vaknat upp groteskt förstorad och utan kontroll över armar och ben. Glas och tallrikar åkte i golvet, oavsiktligt men ändå till stor irritation för dem runt omkring. Kläder och skor blev för små redan i det ögonblicket man kom hem från affären med påsen. Och sedan allt detta tjat, både från sonens och hans sida. Förut kunde han säga vad som skulle göras utan mothugg. Nu blev en enkel uppmaning om att gå och lägga sig genast bränsle till långa diskussioner som inte sällan slutade någon helt annanstans än där de började. Måtte han bli vuxen fort, skaffa sig en egen inkomst och någonstans att bo. Men så insåg han plötsligt att han då kanske skulle få tjata för att få honom att komma och hälsa på. Imorgon skulle han försöka hålla inne lite med allt han ville säga, men han ville ju bara väl.

Bokstaven E

Fem favoritord på E, finns det är den första tanken. Har jag överhuvudtaget några favoritord? I sitt sammanhang kan jag tycka om vad ett ord gör för en mening, men stående för sig själv? Vi får se vad som kommer ur djupet när tankarna får löpa fritt en stund.

Erotik, fysisk närhet till en annan människa är ett behov som inte går att bortse ifrån.
Eftertänksam, gillar inte när folk har alla svar redo inom två sekunder, blir lite misstänksam.
Evighet, tycker om tanken att det inte är slut när livet är till ända, tror inte på gud men på något.
Empati, ett missförstått ord som inte innebär att man ska utplåna sig själv.
Elin, en förlorad dotter som jag hoppas hitta tillbaka till så småningom.


Han grät tyst i bänken. Av någon anledning ville han inte visa de andra vad han kände. Han smög upp en pappersnäsduk från kostymfickan och torkade ögonen och näsan så obemärkt han förmådde. Kistan stod uppställd mitt framför altarringen. Den var vitlaserad och prydd med ett stort blomsterarrangemang. Han gillade det inte, det passade inte in på hennes personlighet. Hon hade varit en enkel person full av livsglädje som gärna spred sig till andra. Hon hade ett stort behov av närhet och han kunde inte låta bli att tänka på deras erotiska lekar. De hade varit fulla av humor och gav honom varje gång energi att fortsätta leva. Efteråt låg de alltid länge och pratade. Hennes språk var eftertänksamt, fullt av insikt om livet, döden och evigheten. Nu skulle hon inte finnas där längre, han var fullständigt ensam.
Organisten började spela en lågmäld visa, han trodde det var en fäbopsalm och familjen reste sig upp för att ta ett sista farväl. När han såg hennes man och hennes barn gråtande gå fram med händerna tätt slingrade i varandra stod han inte ut längre. Han ville ställa sig upp och skrika att det var han som hade älskat henne på riktigt. Det gjorde han inte, istället reste han sig tyst, lade den röda rosen på bänken och gick långsamt därifrån.

franskt

De gamla byggnaderna såg ut att ramla ihop när som helst. Fullständigt färglösa var de också. Han gick fram till ett hus och drog med handen över den skrovliga ytan bara för att förvissa sig om att det verkligen var ett hus han stod framför. En byggmästare från Sverige skulle fått både krupp och slaganfall om han sett de löst sammansatta stenarna i husväggen. För honom spelade det ingen roll hur fan de byggde sina hus, han skulle i alla fall aldrig bo i ett fler gånger.
Semestern som från början varit så lovande, en romantisk nystart av gigantiska mått, hade efter bara ett par dagar sjunkit ihop som en misslyckad sufflé.
"Romantikens högborg", hade hon ropat lyckligt när han visade henne hemsidan med det lilla franska huset som var till uthyrning.
De hade planerat, fantiserat och förberett i flera veckor och såg båda två verkligen fram emot resan. Första övernattningen på ett enkelt hotell i södra Tyskland var som taget ur en kärlekssaga. Han kunde inte sätta fingret på vad som fått allt att vända.
Kanske var det när hon trots det strama tidsschemat ändå ville se en rovfågeluppvisning i bergen. Han var faktiskt tvungen att ignorera hennes önskan, annars skulle de inte hunnit i tid till huset.
Det kunde också ha varit hennes förfärade min när de klev in i huset och hon upptäckte att det saknade värme. I alla deras tankar hade Franrike varit soligt och varmt och inte som nu grådisigt och tretton grader varmt.
Efter en dryg vecka av ständiga påhopp, utbrott över småsaker, klagan över maten, de dåliga tvättmöjligheterna eller de förfärligt höga priserna som åt stora hål i reskassan stod han inte ut längre.
Passet hade han fått med sig och en hel del pengar men inget annat. Han hade ingen aning om hur man betedde sig i sådana här situationer. Den enda kunskapen han hade kom från ett otal deckare och thrillers han läst under årens lopp, men hur tillförlitliga var de. I så fall skulle han fly till ett annat land, byta identitet och leva där under resten av sitt liv. Men det enda han ville var att åka hem.
Sirenerna lät inte heller de som hemma men han förstod att någon hade hittat henne. Med en suck satte han sig ner på den lilla bygatan för att invänta det oundvikliga lutande ryggen mot de ojämna stenarna. Hade han tur skulle han slippa åka på semester under lång tid framöver.

att gå i mål

"Inga problem", hade han sagt när han öppnade presenten och plockade upp ett startbevis till Göteborgsvarvet.
Vännerna dunkade honom i ryggen och önskade honom lycka till med menande blinkningar sinsemellan.
Nu två månader senare var han inte lika säker längre. Alla andra runtomkring såg betydligt mer vältränade ut än han själv. Inte så konstigt kanske med tanke på all den träning som trots goda föresatser aldrig blev av. Träningsprogrammet sprack redan andra dagen när han istället för att springa sina kilometrar var på bio i Borås. Så hade det fortsatt. Vännerna lade ut minor i form av ölkvällar, fotbollsresor, pokerturneringar och en massa andra aktiviteter som han inte kunde motstå.
Redan under uppvärmningen flåsade han oroväckande tungt. Som mest hade han sprungit sex kilometer i ett sträck på en allt annat än imponerande tid. Nu skulle han ta sig runt en bana som var tre och en halv gånger så lång. Motvilligt hade han redovisat sitt startnummer för vännerna som genast berättade att de tänkte följa hans förehavanden via mobilen.
Det blippade till när han tillsammans med alla de andra längst bak i fältet sprang över startlinjen. Den vånda som följt honom under tiden före loppet släppte plötsligt. Han såg alla människorna som glatt hejade fram även de långsammaste löparna i fältet. Det spelade honom ingen roll längre om han kom i mål eller inte. Han njöt av att vara en del av något större. De visserligen alldeles för få timmarna ensam i träningsspåret fick nu sin förklaring.
Efter en dryg mil klev han av men han kände sig ändå som en vinnare. Han hade haft trevligt, pratat med folk medan han sprang och till och med peppat en ännu sämre löpare än han själv. Där han stod längs en husvägg och väntade på uppsamlingsbussen visste han att han skulle springa nästa år igen, och då skulle han fan i mig ta sig i mål.

att vakna

För första gången sedan det fruktansvärda hände ville han verkligen vakna. Men fortfarande var han inte säker på om han skulle klara av att leva ett liv där ingenting var dolt.
Där han satt ensam på sätet i spårvagnen tittade han sig omkring på sina medpassagerare. De flesta såg ut att vara vanliga människor och han kände en plötslig lust att fråga någon av dem hur de bar sig åt. Lusten försvann genast när han insåg att han i så fall skulle vara tvungen att prata med dem, formulera sig med hela meningar. Han vände sig om och lade kinden mot den kalla glasrutan.
Därute var grådiset förhärskande och folk gick i snabb takt mot sitt mål som suddiga halvfigurer. Varför hade de så bråttom? Visste de inte att alla delade samma mål och mening och att det inte spelade någon roll om man jäktade eller inte. Förr eller senare skulle de alla dö. Men för hans del var det inte dags ännu trots hans ihärdiga försök.
Sara hade kommit till honom på natten då han trodde att allt var slut. Döden hade kramat hans hjärta och lagt sig ner bredvid honom för att vänta. Kyssen, som han för ett ögonblick trodde beseglade hans öde, var inte isande kall utan varm och fuktig. När han öppnade sina ögon såg han Sara. Hon trängde sig in mellan honom och döden, höll om honom så han åter blev varm. Hela natten låg hon där och berättade för honom om livet, ett liv som han glömt bort. Hon bad honom leta efter det igen, om inte för hans egen skull så för hennes. Ville han leva livet åt henne istället för att hela tiden skada sig själv i sina försök att följa efter henne?
När han steg av spårvagnen tvekade han inte. Han hade lovat henne ett liv igen och han skulle inte göra henne besviken. Vid ytterdörren till kliniken tog han ett djupt andetag, det var dags att vakna.

att bli tagen på allvar

Han följde den oregelbundna sprickan i tapeten uppifrån och ner för femte gången. Varje gång såg han något nytt han inte upptäckt förut. Kanske var det bara hans fantasi som kom i rullning av tristessen. Inte skulle han sitta och titta på en förbannad tapet om han själv kunnat välja. Han hörde Petterson fråga honom något borta vid sin sängplats men han brydde sig inte. Det var alldeles för arbetssamt att formulera ett svar på en ändå idiotisk fråga. Han blundade för att komma undan verkligheten för en stund.
Han hade älskat att fiska, sitta i en eka på sjön med spöet lojt hängande över relingen. Långa promenader i skogen för att leta svamp var också något som stått långt upp på dagordningen i hans tidigare liv. Det var slut med det nu, men han var inte bitter. Han hade fått ut vad han ville av livet. Folk i samhället hade sett upp till honom och respekterat honom. Han avbröts i sina tankar av en servett som plötsligt skrapade hans kinder och mun.
"Vi ska bara torka munnen ren på herr Larsson så han känner sig fin igen", sade sköterskan och vispade runt i hans ansikte med papperslappen.
Han försökte säga att det inte behövdes, att de störde honom i hans tankar, att han bara ville vara ifred, men ur munnen kom bara ett grymtade ljud.
"Vill han ha vatten", försökte sköterskan och tryckte in sugröret i hans mun.
Nej, han var inte törstig. Han ville bara att de skulle gå därifrån. De unga flicksnärtorna som gick omkring där begrep ingenting. Den enda som förstod var hans Greta. Hon kunde se igenom skalet han var fångad i. Se den han verkligen var.

Gift

Gift, detta korta ord som för de flesta har en klang av livslång lycka och vänskap blir för många det rakt motsatta. Från att vara förälskade och upp över öronen kära i varandra med täta sms, långa e-brev och samtal via telefon är det tänkt att förhållandet ska utvecklas till respekt, djup vänskap med glimtar av den förälskelse man en gång delade. Istället börjar man leta fel hos den andre.
Disk som inte plockas ur maskinen i tid blir en utmärkt grund för diskussion.
Smutstvätt som inte läggs i tvättkorgen får den förfördelade att brista ut i ändlös klagosång.
Tanken att växa tillsammans som ett par, en familj har dött och man har utan att veta om det vuxit isär.

Man ska aldrig skylla barnen för att vara orsaken till ett havererat äktenskap. Barnen är ett gemensamt önskemål och en underbar gåva när de kommer. Däremot hävdar jag att man aldrig får glömma bort varför man blev tillsammans och vad som fanns mellan föräldrarna innan barnen kom. Att skapa små oaser av tvåsamhet i detta oändliga hav av familjeliv är viktigt för att bibehålla kärleken till varandra. Någon gång kommer man ut på andra sidan, barnen är stora och har skapat sig egna liv. När man vänder sig mot varandra vill man gärna känna igen personen som står där, men alltför ofta upptäcker man en främling. Någonstans på vägen försvann hon. Uppfyllda av barnens behov och önskemål glömmer man bort vem man är, vem den andre är. Då är det försent att göra något åt saken.
Jag tror fortfarande på kärleken, på en evig vänskap mellan två individer men jag skulle vilja se den kvinna som får mig gift igen.

En skattkista full av minnen

Det förefaller ha varit på ett annat sätt förr. Man höll hårdare i sina saker, värdesatte dem mer och slängde dem inte när de var uttjänta. Min farmor var en samlare av minnen och historier. Som barn tillbringade jag mycket av min lediga tid hos henne och farfar men det var för farmors skull jag gick dit. Under tiden hon gjorde skorpor i vedspisen satt vi vid köksbordet med den blå vaxduken och pratade. Det var inte alltid hon talade sanning men det spelade ingen roll, för henne var det verkligt. Hon berättade om skogstrollet "Bysen" som bodde på andra sidan ån och som man skulle akta sig för. När jag ifrågasatte hennes berättelse tog hon mig i handen och drog med mig upp till vindsförrådet.
Dörren knarrade lätt och en unken doft av gamla kläder slog emot oss när vi trängde oss in i det lilla förrådet. Hon gick fram till en gammal amerikakoffert som stod inträngd under rader av avlagda klänningar, kostymer och vinterjackor. Kofferten var fylld till brädden av allehanda saker som för ett barn framstod som rena guldgruvan. Halsband, smycken, gamla rovor och svartvita fotografier på allvarligt uppställda människor blandat med knypplade dukar, sjalar i fantastiska färgmönster och en hel påse med mynt från främmande länder.
"Ser du den här halskedjan", frågade farmor och plockade upp en halskedja tjock som en kätting. Jag bara nickade till svar eftersom en välbekant känsla kröp inpå mig, farmor skulle berätta något.
"Den kommer från Bysen", sade hon allvarligt.
Hon berättade hur hon kämpat för sitt liv på andra sidan ån när Bysen försökte ta henne och hur hon till sist lyckades slita sig loss och springa därifrån så fort hennes ben bar henne. I sina försök att värja sig från Bysen slet hon loss hans halsband vilket hon alltså nu höll i handen.
"Förstår du nu varför du aldrig ska gå över ån utan sällskap", frågade hon och plirade med sina små ögon mot mig.
Jag nickade återigen tyst, denna gång på grund av att jag var skräckslagen och inte fick fram ett ljud. Hon lade ner halskedjan i kofferten igen och reste sig upp. Jag pekade på en färgglad sjal och ville att hon skulle berätta historien bakom men hon skakade på huvudet.
"Skorporna är säkert färdiga, det får bli en annan gång."

Något meningsfullt

Hon grät av tacksamhet när läkaren berättade att hennes lille son skulle klara sig.
"Tack, du är en sann hjälte", snyftade hon och kysste hans hand upprepade gånger.
Doktor Braun nickade bara till svar. Vad skulle han säga? Visserligen levde pojken men han skulle förmodligen aldrig kunna gå ordentligt igen. Utifrån läkareden var det naturligtvis oacceptabelt men det fanns andra krafter i rörelse som han inte kunde påverka utan att riskera sitt eget och sin familjs liv.
Han drog sig undan in till det kombinerade kontoret och vilorummet. Hade han tur fanns det tid att vila en stund innan nästa transport med skadade kom in. Samvetet gnagde i honom under halvslummern och flera gånger vaknade han till av sitt eget skrik. Trots att han var långt ifrån utvilad välkomnade han sjuksysterns meddelande om att en ny transport var i antågande.
Under eftermiddagen fyllde han sin kvot av patienter som skulle bli helt återställda och de som fick bära sina ok genom hela livet. Ännu så länge hade han lyckats dölja sitt smutsiga värv för resten av personalen men det skulle inte vara möjligt hur länge som helst. Det absurda var att han kunde förstå hur hans utpressare tänkte med sina frihetslängtande hjärnor. De hade noga förklarat för honom att det mest meningsfulla han kunde göra som läkare var att få hatet mot förtrycket att växa. Producera krymplingar som genom sin blotta närvaro påminde alla om vem som var fiende.