en fest

Han tyckte inte om när mor sade att de skulle ha fest. Hon blev så konstig då, skrattade högt och ändrade ansiktsfärg, från sin vanliga lugna färg till nästan rött. Alla de invanda dofterna försvann och ersattes med nya. Mors kök luktade av mat han aldrig tidigare hade stött på. Sovrummet stank av parfym och rakvatten. Visst var det spännande men också skrämmande. Hans far var trots den annalkande festen mer som han brukade, lågmäld, leendet i mungipan och den vaksamma blicken.
Mor och far pratade också med varandra på ett sätt de aldrig annars gjorde. En slags iver i rösterna, nästan som andarna i brunnen när de lovade hjälpa honom. Efter den gången i det svarta hålet var han inte längre rädd. Andar kan inte ljuga, han skulle få hjälp, han visste bara inte när. Han hade fått ett nytt namn av dem, ett namn bara han kunde höra, "Silver". Det var ett konstigt namn men han frågade inte varför, andar behöver inte förklara sig.

Han undrade varför det kallades fest när det enda han fick göra var att sitta på en stol i köket och vara tyst. Alla vuxna for runt som idioter och pratade högt, skrattade onormalt och tog på varandra när de inte trodde någon såg.
Han och Sara satt tysta bredvid varandra i köket. Först hade han försökt att prata med henne men hon hade ingen lust, sade hon. Som vanligt var hon klädd i en ljus klänning och håret var uppsatt med en tofs i nacken. På fötterna hade hon vita lackskor och tunna knästrumpor täckte större delen av benen. Han kände sig ful bredvid henne. Själv hade han sina vanliga kläder, byxorna med ett par lappar på knäna, den rutiga skjortan och strumporna med stoppgarn vid tårna. Han hatade henne.
"Silver".
Han stelnade till när han hörde rösterna inne i huvudet. De ropade på honom, var det dags nu? Men fortfarande hade de inte talat om vad de skulle göra. Medan de bestämde sig kunde han ju ta med sig Sara ut och visa henne var andarna bodde. Han ville göra henne rädd, osäker, få bort den där överlägsna minen ur hennes ansikte.
Motvilligt reste hon sig och följde med honom. Han fick lova att hon inte skulle smutsa ner sig, annars skvallrade hon för hans mor och far. Ute på gården var det nästintill becksvart men utelampan på vedskjulet gav ändå lite ledljus.
"Du vet att det bor andar nere i brunnen", sade han och pekade mot locket och den stora stenen.
"Tror jag inte på", sade hon kort.
"Det gör det visst, jag har varit nere på botten och där pratar de med dig."
"Tror jag ändå inte på."
"Vänta ska du få se", sade han och gick fram till brunnen.
Hans far hade precis lärt honom att rulla av den stora stenen från locket själv. Med en kraftansträngning fick han undan den och plockade sedan av trälocket. Han hörde dem mumla därnere och bad Sara komma närmare för att kunna höra.
"Jag hör dem ändå inte", sade hon buttert.
"Böj dig ner då, de nästan skriker ju därnere", sade han irriterat och tog tag i hennes nacke för att hjälpa henne.
När han fått ner hennes ansikte och höll det över brunnen blev andarna som tokiga. De for upp från botten och ut i det fria. I en vild dans snurrade de runt, runt och gjorde honom alldeles yr i huvudet. Plötsligt kom de en aning för nära och slog undan benen på Sara. Hon halkade med sina lackskor i det våta gräset och tappade balansen.
Hon skrek inte ens på vägen ner. Det enda som hördes var en dov duns när hon landade på botten. Ett par gånger ropade han på henne utan att få svar. Först tänkte han hämta stegen för att klättra ner till henne men förstod att det ändå var för sent. Festen vågade han inte störa heller, vad skulle far och mor säga om han fördärvade den. Istället lade han på trälocket och rullade tillbaka stenen. Sedan gick han in och satte sig på stolen i köket.