söndag 26 juli 2009

långsamt

Han undrade ständigt varför folk hade så bråttom. Om de bara stannade upp för ett ögonblick skulle de få se livet på nära håll. Skalbaggar, myror och andra småkryp som kröp omkring i gräset trampades nu istället ner av deras jäktade fötter. Han satt som vanligt på bänken i parken och tittade på människorna. Ett lugn infann sig hos honom när han insåg att han inte behövde planera något idag. Han kunde njuta av att bara sitta. Det var nästan det bästa när han precis tagit en flicka till källaren, tiden det tog innan hon var redo att möta hans andar. Folk hade förmodligen ingen aning om hur långsamt tiden gick när man var instängd alldeles själv utan att veta när, eller ens om, man blev utsläppt.

Han visste. Hans sista besök i brunnen hemma på gården var också det värsta. Egentligen var han inte överraskad eftersom tecknen fanns där hela tiden. Under tiden alla grannar och polisen letade efter Sara kunde far inte göra något men sedan fanns inget som kunde stoppa honom. Far anklagade honom för bråket i köket, Saras försvinnande och för att mor hade gjort far till åtlöje inför de andra gästdeltagarna. Som vanligt fanns inget att säga till sitt försvar, det skulle bara förvärra saken.
Andarna skrek när hans far rullade av stenen och lyfte av locket. Det var ett öronbedövande dån och han var förvånad över att hans far inte verkade höra det. När stegen sänktes ner i hålet bad han om kraft att stå emot impulsen att skrika rakt ut. Med bävan klättrade han mot botten men tvekade vid sista steget. Han kände efter med foten så han inte skulle trampa på Sara. I det svaga dunklet kunde han se henne ligga med kroppen intill brunnsväggen. Han vågade knappt andas när hans far hissade upp stegen.

"Silver"
Andarna hade lugnat sig och tröstade honom, gav honom mod att orka en stund till. Så kom de plötsligt med ett förslag som var så djärvt att han först slog ifrån sig med allt han hade. Men andarna insisterade och då kunde han inte göra annat än att lyda. Han böjde sig ner och trevade längs Saras döda kropp tills han kände hennes hår. Till sist hittade han hårtofsen och drog av den försiktigt, han visste hur ont det gjorde att bli dragen i håret. Lackskorna var svårare att få av, spännena satt hårt åt och han fick pilla länge innan de lossnade. Han visste att han skulle klara av att få upp sakerna utan fars vetskap. De senaste gångerna hade han fått klättra upp och lägga tillbaka trälock och sten själv, som en förlängning av straffet. När han gjort andarna till viljes väntade han. Nu spelade det ingen roll hur lång tid det tog innan han blev utsläppt. Denna gång skulle han bli fri på riktigt.

8 kommentarer:

skimmer sa...

oj så spännande, jag älskar att läsa psykologiska skildringar av vanvett,
mystiskt..

Margareta sa...

Dessa andar, vad vill de egentligen??

Anonym sa...

allt sjukt denne stackare har får du att bli normalt jag till och med känner med denna brunnspojke du lyckas så totalt

marmoria sa...

Blir illa berörd - och det är positivt - av att denne flicksamlare reflekterar över att hinna titta på de små krypen.

Cattis sa...

Mycket bra text, återigen. Jag undrar oxå vad andarna vill. Jag reagerade oxå på att han hann se småkrypen på marken.

Siestri sa...

Fortsatt spännande att läsa din vansinniga berättelse.

Charlotta sa...

Det är alltid roligt när texten kommenteras och du var så vänlig att du t.o.m. lade in kommentaren på skrivpuff när inte 'blogg.se' funkade. Jag skäms lite för att jag inte kommenterade hos dig när jag var inne och läste tidigare idag. Din berättelse om brunnspojken är ju så gripande. Tror jag har skrivit det förut att egentligen vill jag inte läsa om såna ruskigheter, men jag kan inte låta bli. Du har verkligen förmågan att fånga dina läsare.

Fröken Johansson sa...

Det är otroligt att det väcks såväl sympatier som avsmak för den här pojken.