långsamt

Han undrade ständigt varför folk hade så bråttom. Om de bara stannade upp för ett ögonblick skulle de få se livet på nära håll. Skalbaggar, myror och andra småkryp som kröp omkring i gräset trampades nu istället ner av deras jäktade fötter. Han satt som vanligt på bänken i parken och tittade på människorna. Ett lugn infann sig hos honom när han insåg att han inte behövde planera något idag. Han kunde njuta av att bara sitta. Det var nästan det bästa när han precis tagit en flicka till källaren, tiden det tog innan hon var redo att möta hans andar. Folk hade förmodligen ingen aning om hur långsamt tiden gick när man var instängd alldeles själv utan att veta när, eller ens om, man blev utsläppt.

Han visste. Hans sista besök i brunnen hemma på gården var också det värsta. Egentligen var han inte överraskad eftersom tecknen fanns där hela tiden. Under tiden alla grannar och polisen letade efter Sara kunde far inte göra något men sedan fanns inget som kunde stoppa honom. Far anklagade honom för bråket i köket, Saras försvinnande och för att mor hade gjort far till åtlöje inför de andra gästdeltagarna. Som vanligt fanns inget att säga till sitt försvar, det skulle bara förvärra saken.
Andarna skrek när hans far rullade av stenen och lyfte av locket. Det var ett öronbedövande dån och han var förvånad över att hans far inte verkade höra det. När stegen sänktes ner i hålet bad han om kraft att stå emot impulsen att skrika rakt ut. Med bävan klättrade han mot botten men tvekade vid sista steget. Han kände efter med foten så han inte skulle trampa på Sara. I det svaga dunklet kunde han se henne ligga med kroppen intill brunnsväggen. Han vågade knappt andas när hans far hissade upp stegen.

"Silver"
Andarna hade lugnat sig och tröstade honom, gav honom mod att orka en stund till. Så kom de plötsligt med ett förslag som var så djärvt att han först slog ifrån sig med allt han hade. Men andarna insisterade och då kunde han inte göra annat än att lyda. Han böjde sig ner och trevade längs Saras döda kropp tills han kände hennes hår. Till sist hittade han hårtofsen och drog av den försiktigt, han visste hur ont det gjorde att bli dragen i håret. Lackskorna var svårare att få av, spännena satt hårt åt och han fick pilla länge innan de lossnade. Han visste att han skulle klara av att få upp sakerna utan fars vetskap. De senaste gångerna hade han fått klättra upp och lägga tillbaka trälock och sten själv, som en förlängning av straffet. När han gjort andarna till viljes väntade han. Nu spelade det ingen roll hur lång tid det tog innan han blev utsläppt. Denna gång skulle han bli fri på riktigt.