måndag 27 juli 2009

ett oförklarligt försvinnande

Ett sista skälvande steg innan friheten var ett faktum. Han var så rädd att kroppen skakade utom all kontroll. När hans far efter oändlig tid lyfte av locket och sade åt honom att komma upp var han rädd att han just denna gång skulle stå och vänta på honom.

Saras hårtofs hade han lagt i fickan och de vita lackskorna körde han in i utrymmet mellan två stenar innan han kikade över kanten. Far syntes inte till. Så snabbt han förmådde på sina stela ben klättrade han upp och lade skorna under trälocket vid sidan av brunnen. Stegen hissade han upp och lade på gräset. Med orolig blick tittade han sig omkring för att upptäcka om far var i närheten, det var nu det kunde brista. Han plockade fram skorna och tryckte ner tåspetsarna innanför linningen på byxorna, lyfte upp stegen och bar iväg den mot vedskjulet. Adrenalinet pumpade i kroppen och han var yr i huvudet när han ställde stegen mot väggen inne i skjulet. Med snabba steg tog han sig upp på den lilla höskullen och gömde ena skon under en hög av gamla tidningar. Den andra gömde han i det ihåliga trädet strax bakom vedskjulet.

Efter att ha lagt tillbaka brunnslocket och stenen var han alldeles matt i kroppen och kunde inte längre hålla emot. Men han lät bara tårarna rinna en kort stund för att inte spåren i kinderna skulle synas.

Mor stod vid diskbänken när han kom in. Som vanligt log hon medlidsamt mot honom med glansiga ögon, men sade ingenting. Det gjorde inget, han visste att hon också led. Snart skulle det vara slut och de två kunde leva vidare på egen hand, bara de två.

Far satt i fåtöljen inne vid teven och löste korsord. Då gällde det att passa på, utan att tveka gick han in i deras sovrum, plockade upp hårtofsen och lade den längst in i en av fars byrålådor. Det enda han nu kunde göra var att vänta på rätt tillfälle.


Polisen kom och gick med jämna mellanrum hos Saras föräldrar för att samla in mer information om vad som kunde hänt henne. De gjorde också avstickare in till alla de andra grannarna för att höra om de möjligtvis kom ihåg något nytt. Ingen hade sett något och polisen var förbryllad. Det var för dem oförklarligt hur en flicka bara kunde försvinna.

När polisen kom till dem för tredje gången var far ute på ärende och mor stod i köket. Han mötte dem på gården med en allvarlig min och bet sig samtidigt en aning i läppen. Den ene av poliserna lade handen på hans axel och frågade hur det var fatt. Han låtsades tveka innan han började berätta.

Han hade sett sin far, efter att far sprungit ut från köket efter slagsmålet, ta Sara i handen och dra in henne i vedskjulet. Sent på kvällen efter att tumultet över Saras försvinnande var tvunget att vila till nästkommande dag hade han sett far gömma något i sin byrå. På frågan varför han inte sagt något tidigare svarade han att han var rädd för brunnen vilket alltid blev straffet om han gjorde något dumt. Poliserna tackade honom för att han varit så modig och gick in i huset.

9 kommentarer:

Siestri sa...

Nu är din berättelse så spännande att man kan spricka av nyfikenhet. Du håller oss läsare på halster ett tag till.

Fröken Johansson sa...

Oj, det var verkligen utstuderat av den lille pojken...undra vad som händer här näst. Den där modern är jag också nyfiken på, hur hon "fungerar", som kan låta sin lille pojke vara instängd i brunnen.

Anonym sa...

äntligen en liten bild av modern, och så eftertänksam nu blir det mera nyfikenhet längtar tills imorgon,

skimmer sa...

spännande skrämmande...like it!

marmoria sa...

Modern är väl ganska typisk för sådana här fall..? "Kul" att se mer av henne. Det är något som inte stämmer för mig med sista stycket - kanske att pojken så beredvilligt berättar om brunnsstraffet för polisen, eller att han inte får följdfrågor på sitt vittnesmål. Putsa på det till romanversionen!

Margareta sa...

Känns på något sätt bra att den kanske störste boven i detta drama blir synlig. Men var fick pojken sitt mod att gå emot fadern ifrån?

Siestri sa...

Tack för tipset på min bloggberättelse, man blir lite "hemmablind" i sin egen skrivning.

Lillemor sa...

Bra, ända till slutet. Det blev för enkelt och det är synd, för texten har så stora kvaliteter, och du har lyckats med en sammanhängande otäck berättelse under en ganska lång tid.

Unknown sa...

Ja, jag bara väntar jag...på fortsättningen. Kul att du gillar mina bilder förresten...ibland är det för mig ett stort, men roligt pyssel att få fram rätt bild till rätt text.