Något meningsfullt

Hon grät av tacksamhet när läkaren berättade att hennes lille son skulle klara sig.
"Tack, du är en sann hjälte", snyftade hon och kysste hans hand upprepade gånger.
Doktor Braun nickade bara till svar. Vad skulle han säga? Visserligen levde pojken men han skulle förmodligen aldrig kunna gå ordentligt igen. Utifrån läkareden var det naturligtvis oacceptabelt men det fanns andra krafter i rörelse som han inte kunde påverka utan att riskera sitt eget och sin familjs liv.
Han drog sig undan in till det kombinerade kontoret och vilorummet. Hade han tur fanns det tid att vila en stund innan nästa transport med skadade kom in. Samvetet gnagde i honom under halvslummern och flera gånger vaknade han till av sitt eget skrik. Trots att han var långt ifrån utvilad välkomnade han sjuksysterns meddelande om att en ny transport var i antågande.
Under eftermiddagen fyllde han sin kvot av patienter som skulle bli helt återställda och de som fick bära sina ok genom hela livet. Ännu så länge hade han lyckats dölja sitt smutsiga värv för resten av personalen men det skulle inte vara möjligt hur länge som helst. Det absurda var att han kunde förstå hur hans utpressare tänkte med sina frihetslängtande hjärnor. De hade noga förklarat för honom att det mest meningsfulla han kunde göra som läkare var att få hatet mot förtrycket att växa. Producera krymplingar som genom sin blotta närvaro påminde alla om vem som var fiende.