En fortsättning på början

Han är inte farlig, sa mannen och tog i av alla krafter för att hålla i besten som drog i kopplet. Bara väldigt social, försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.

Jag ångrade djupt att jag inte gått min vanliga väg från jobbet. Det var allmänt känt att gränderna runt zon 2 inte var säker mark men eftersom jag var i tidsnöd hade jag inget annat val. Jag var tvungen att leverera i tid annars brann betalningen inne, och min familj var hungrig. Mannens försäkran att besten bara var social ingjöt inte något större lugn i mig. De framavlade djurens främsta uppgift var att genom sitt utomordentliga luktsinne sniffa sig fram till oegentligheter var än de befann sig. Omedvetet tog jag ett ännu hårdare grepp om väskan och drog mig sakta bakåt. Skulle jag ha någon möjlighet att fly därifrån, knappast. De torkade fiskar som jag fått i förskottsbetalning för att stjäla matutdelningsplanen från jobbet framstod nu som rent löjeväckande. Jag skulle aldrig få se resten av den utlovade ransonen, det stod klart när jag såg mannens blick. Han log lite när han kopplade loss besten. Jag vände mig om och sprang men visste att det inte skulle hjälpa.