att vila

Han blundade trött där han låg, väntade på befrielsen. Varje andetag var en pina och en kamp för överlevnad. Slangarna som serverade syrgas genom näsan hjälpte inte längre och tabletterna var bara ett sätt för doktorerna att försöka hålla honom vid gott mod.
Efter morgonronden slog det honom plötsligt att han aldrig skulle komma därifrån. Visst hade han vid flera tillfällen tidigare legat inne men då hade han inte drabbats av förvissningen om att det faktiskt var nära slutet. Hans älskade fru tittade på honom men sade ingenting trots att hon också visste. Var det inte nu man skulle säga hur mycket man älskade varandra, krama varandra och ge varandra innerliga kyssar. Det tog emot, det skulle vara att ge upp och erkänna för den andre att det var slut. Han ville inte ta det slutgiltiga steget.
På eftermiddagen kom hans barn och några av hans barnbarn och hälsade på men han såg smärtan i deras ögon och önskade att de skulle gå därifrån. Det hjälpte honom inte att se deras lidande.
"Jag går ner och köper en kopp kaffe i kafeterian", sade hans fru och följde med barnen ut från rummet.
Hon kramade hårt om hans hand och tittade honom djupt i ögonen som för att säkert inte glömma hans utseende på den korta stund hon skulle vara borta.
När de försvunnit ut insåg han att hon precis hade gett honom sin tillåtelse. Så skönt det skulle vara att få vila, slippa det onda. Att få ligga stilla utan alla skakningar i kroppen. Att slippa tvinga orden ut ur sin mun när han ville säga något. Det fick räcka nu, nu skulle han vila.