Att vara på uruselt humör

"Du kan väl för fan visa några känslor någon gång", skrek hon och slängde igen dörren efter sig.
Handfallen stod han i hallen och tittade på den stängda dörren utan att begripa vad som just hänt. Han började dock bli van vid alla dessa utbrott.
Efter skiljsmässan hade framförallt hans två flickor börjat bete sig minst sagt annorlunda när de var hos honom. Förut kunde de sitta ner och prata med varandra men nu var det ett evigt fräsande och spottande vid varje försök till samtal från hans sida. Det var inte ens lönt att bli arg längre, det var heller inte lönt att försöka prata dem tillrätta.
De båda pojkarna var lättare att förstå. Humöret kunde svalla även på dem men efter att de stått och skrikit på varandra ett tag lugnade det ner sig och allt återgick till det normala.
"Du, kom ut så vi kan prata om det åtminstone", försökte han genom dörren.
"Håll käften, du fattar ju aldrig någonting ändå, du bara skäller."
"Jamen, du kan ju inte göra precis som du vill, när du är här är det andra regler som gäller."
"Precis, jävla översittare, jag ska ringa mamma."
Jaha, där kom det igen. Även om skiljsmässan gått över förväntan bra dröjde det inte länge innan kampen om barnen började. Det var så han såg det. Han var medveten om att han hade hårdare regler än sin före detta men han tyckte att barnen behövde lite styrsel i livet. Att plocka in i diskmaskinen, lägga in sina smutsiga kläder i tvättkorgen eller städa sina egna rum var inte onormalt hårt.
Han hörde de gnisslande bromsarna utanför och strax ringde dörrklockan en kort ilsken signal. Utan att vänta på hans svar klev hon in i hallen. Hela hon lyste av ilska.
"Tove ringde, jag ska hämta henne."
"Du kan ju inte komma och hämta hem henne till dig så fort vi bråkar här."
"Om du slutar att vara så elak mot barnen så kanske de vill stanna, har du tänkt på det."
"Jag vet att jag skriker på dem ibland men de måste väl lära sig att acceptera mina regler."
"Hör du hur du låter, nu står du och skriker på mig också."
Tove hade kommit ut i hallen och tog snabbt på sig skorna. Vad skulle han göra nu? Han kunde ju inte tvinga henne att stanna kvar med våld. När dörren stängdes stod han kvar i hallen med frustrationen ångande ur öronen. Han var ursinnig. I ren desperation tog han en av barnens golfklubbor ur paraplystället och slog den rakt genom väggen. Hur i helvete kunde han ha älskat den kvinnan?