att hinna spela allt

Av lika delar ekonomiska skäl och utrymmesskäl stressar jag mig igenom Rutters Magnificat. Ensam ska jag försöka sköta om två slagverkares jobb vilket ställer stora krav på både planering och prioritering. Första satsen börjar i treåttondelstakt där tamburinen spelar en lång virvel med avslutande accenter fyra takter senare då egentligen virvelstrumman tar över samma mönster. Eftersom jag ska spela pukor efter den insatsen måste jag lägga ifrån mig tamburinen och plocka upp rätt pukstockar vilket gör att virveltrumman får strykas. I efterföljande pauser stämmer jag om pukorna till nästa insats och koncentrerar mig på den hängande cymbalen som gör ett stort crescendo, lyckligtvis går det spela på den med pukstockarna, vilket gör att jag direkt kan göra den långa pukvirvel som följer på avslaget i cymbalen. Dirigenten var väldigt noga att poängtera att insatsen i klockspelet, en knappt två takter lång slinga, var viktigt att få med. Ytterligare dryga tolv kilo utrustning för två takter och ytterligare ett stressmoment.

I någon sats senare gör jag en kompromiss som vore otänkbar när jag var nyutexaminerad. För att hinna med pukinsatsen efter många takter åttondelar i virveltrumman spelar jag på trumman med pukstockar, virveln i början och slutet av insatsen låter en aning ojämn och luddig men behovet att hinna med så mycket som möjligt överskuggar min musikaliska drift att göra allt perfekt. 

När kyrkan fylls av de förlösande applåderna efter sista satsen kan jag konstatera att en mindre rutinerad slagverkare skulle fått hjärtslag för länge sedan.   

experten

Det gäller att slå vakt om sin status. Tanken var inte tänkt att fästa i hans medvetande men så fort han utformat den var det försent. Till sin förfäran insåg Tore Darekov att hela hans liv byggde på en stor lögn. Han visste inte det han visste för kunskapens egen skull utan för att han ville att andra skulle se upp till honom. I tiotals år hade han tröskat sig igenom mängder av facklitteratur, deltagit i konferenser, ställt diagnoser och gud vet vad utan någon som helst glädje. Den enda tillfredsställelsen fick han när andra berömde honom, utan den var han död. Han gillade inte ens sina patienter. Hur många gånger skrek han inte inombords att gamla fru Larsson skulle hålla käft och bara ta sig jävla medicin medan han på utsidan log snällt och klappade henne på handen. När hon så till slut tackade honom för att han lyssnat och tagit sig tid smälte han och sög i sig orden som ett utsvultet spädbarn. Han hatade sig själv för att han var så svag. Sköterskorna svassade runt honom som kärlekskranka tonårsflickor, lika hungriga efter uppmärksamhet som han själv. Var det verkligen det livet gick ut på?

"Kan jag släppa in Gustafsson nu?", lät det ur snabbtelefonen på skrivbordet.

Motvilligt lät han sköterskan skicka in nästa patient, en hypokondriker och suput i övre medelåldern som bara upptog en massa onödig tid.

"Jaha, hur var det idag då?"

""Jo, magen krånglar, det har den gjort i flera dagar nu." 

"Och vad tror du själv om orsaken till detta?"

"Va, vad jag tror, är det inte doktorn som är doktor?"

"Jag skiter faktiskt i dina små påhittade bekymmer, ge dig av härifrån och kom inte tillbaka förrän du har någon sjukdom värd namnet."

"Men..."

"Seså, ut härifrån."

Med en bestämd hand i ryggen föste han ut Gustafsson från undersökningsrummet. Den vita rocken åkte av medan han loggade in på sin internetbank. Herregud, han hade över fyrahundratusen på kontot. Han skulle fan i mig göra det, skita i allt och bara ge sig iväg härifrån. Utan att tala om det för någon, det kunde de ha. Med ett stort leende tog han på sig ytterrocken, det bubblade av återhållen glädje inuti, varför hade han inte tagit det här steget förut. Han öppnade dörren och klev ut i korridoren. På golvet låg Gustafsson med en sköterska knäböjande bredvid honom. 

"Han bara föll ihop", sade sköterskan.

Utan att tänka slängde sig Tore ner på golvet och började ge hjärtmassage samtidigt som han skrek ut order till de andra. Pengarna skulle inte försvinna om han väntade ett tag med den där resan, tänkte han medan han rytmiskt tryckte händerna mot bröstkorgen på Gustafsson.  

en fångst

Elin och farfar på fisketur

På pricken klockan sex vaknar Elin med ett ryck

Snabbt upp på toan för i blåsan är det tryck

Äntligen är dagen inne som hon längtat efter länge

Elin ska med farfar ge sig ut på fiskafänge

I hallen sitter Missan och gäspar lite trött

Jamar, ”när du kommer hem, då vill jag ha mört”

”Visst”, säger Elin och stryker Missan ömt på ryggen

”Du får hundra stora fiskar, jag är väl ingen stygg en”

Hon har svårt att äta frukost, det kurrar långt därinne

Trots att hon är vaken har hon drömmen färskt i minne

I drömmen hon fångade en stor grön krokodil

Nu tutar det där ute, det är farfar i sin bil

Farfar är kal på knoppen men har grått och yvigt skägg

Ögonen är klara och ett skratt som hästens gnägg

Elin älskar farfar och allt som hör därtill

För trots att han är gammal kan han inte sitta still

Nu far de iväg i tidig gryningstimma

Solen lyser matt, från åkern stiger dimma

Tystnaden är fin, hörs bara bilens brum

Att säga något nu, då skulle man vara dum

Strax de stannar till, där vid skogens rand

I en hög med löv Elin gräver med sin hand

Tjocka, långa, röda och en som verkar undernärd

Nu har de maskar nog för att fortsätta sin färd

Med raggsockor och stövlar genom mossa båda går

Kepsen, den för fiskelycka, täcker Elins hår

Nu närmar de sig vattnet med tystnad som sig bör

Annars kan det hända att fiskarna de stör

Elins spö vill trilskas med reven i en knasig knut

Men farfar snart med flinka fingrar smidigt trasslar ut

”Tvi, tvi, nappa fisk”, han spottar på en stackars mask

Elin tycker synd om betet, hon som annars är så karsk

”Seså, seså”, hyssjar farfar med sin snälla röst

”Vi ska ju stora fiskar dra”, säger han som tröst

”Stå nu här med stadigt grepp och fäst på spöet blicken klar”

”Så dröjer det nog inte länge innan vi den första fisken tar”

När flötet plötsligt ibland näckrosor och blad

Försvinner under ytan säger Elin, ”Farfar, vet du vad”?

”Den som guppade på vattnet, lite vit och lite röd”

”Jag tror den drunknade i ån, jag tror nog den är död”

Nu blir det fart på åns gräsbevuxna strand

Farfar sliter spöet raskt ur Elins hand

Men hur han än sliter, hur han än drar

Stannar stackars flötet under ytan kvar

”Vad är det för ett monster du har fått på kroken?”

”Inte är väl Gammelgäddan här i ån, den token”

”I så fall får vi lirka, sedan ska vi pocka”

”Om vi sådan fångst ur våran å ska locka”

Plötsligt kommer Elin på vad hon nyss har drömt

Hon berättar snabbt för farfar innan krafterna han tömt

Han skrockar glatt när han hör om krokodilen

Men hoppas helst på annan fångst, den går ju inte in i bilen

Till slut är ändå den långa kampen över

Upp ur vattnet kommer mycket mer än de behöver

Av lycka studsar farfar upp och ner på tårna

Men lyckan den blev kort för vad ligger där bland stråna

En gammelgädda gjord av trä, en gammal rutten stock

Farfar gnuggar ögonen, nu har han fått en chock

Elin bjuder trösterikt på kaffe i det gröna

Hon lovar dyrt och heligt att för farmor inget röna

När magarna är mätta har tiden runnit ut

Deras egen fisketur lider mot sitt slut

Att dagens fångst blev intet kan man ingen klandra

De går ändå hemåt nöjda, de har ju haft varandra

När Elin kommer hem vill Missan ha sin skärv

Som tur är har de på vägen köpt med sig en konserv

Att hundra stora fiskar blivit makrill i en låda

Hade aldrig hänt om Missan själv fått råda

Det blir pusskalas i hallen när farfar tar adjö

Han säger, ”Nästa gång vi fiskar då blir det i en sjö”

”Glöm nu inte bort det bara vi två vet”

”Att gäddan var en stock, det är vår hemlighet”

otydlig

Det är nog meningen att jag ska förstå bara genom att läsa av ditt sinnestillstånd.
Stirra lite mer, fnys lite högre, gör vad som helst, var bara inte tyst.
Den där blicken gör mig tokig, jag vet att den betyder något.
Jag vänder mig mot dammsugaren men då suckar du.
Dina näshår darrar när jag vänder mig mot disken.
Uppgivet sträcker jag mig mot träningsväskan och går mot ytterdörren.
Jag måste ut härifrån.

strukturera

Musik är för dem som lyssnar oftast en känslomässig företeelse. För oss som står på scen är det något helt annat.
Stryka scenkläder, eventuellt byta skinn på trummorna, ladda stickbagen med fräscha stockar, metronom, hörsnäckor, packa trummor, noter, kläder och toalettartiklar.
Hämta släp vid elvatiden på förmiddagen, hem och packa i trummorna innan samlingen vid replokalen. Packa PA, mickar, förstärkare, syntar, gitarrer, ljusrigg, backdrop, extra kablar och förlängningssladdar tillsammans med de andra i bandet.
Köra till spelplatsen som av någon anledning alltid ligger mitt ute i skogen utan mobiltäckning. Nu gäller det att ta sig in på spelplatsen som trots försäkringar om motsatsen visar sig vara låst. Efter att ha kopplat bort släpet åker vi två kilometer in till byn och får tag på en redan halvpackad medelålders man som efter lite övertalning till sist förstår att det faktiskt är bröllopsfestens band som står utanför hans dörr. När vi väl är inne i lokalen är scenen vi ska spela på alldeles för liten och det saknas minst två eluttag.
Vi packar upp och tränger ihop oss så gott det går, idag blir det inget scenuttryck att tala om, ström tas från köket via en lång förlängning. Soundcheck vid klockan två och rep på de låtar som brudparet önskat som inte fanns på repetoaren förut. Klockan fyra måste vi vara ute ur lokalen då hela följet kommer för att äta middag. Ett skrymsle på två gånger två meter utanför köket blir vårt härbärge tills dansen ska börja. Klockan nio var det sagt men klockan blir tio innan vi kommer igång. Alkoholstinna gäster som gråtmilda ska hålla tal tenderar att bli både otydliga och långdragna. När klockan är ett på natten ska dansen sluta men när övertalningen börjar övergå i hot spelar vi fram till två.
Vi packar ihop våra instrument, åker hem och lastar ur. Jag lämnar släpet vid macken klockan halv fem på morgonen, ettusenfemhundra kronor rikare, men trött för dubbelt belopp. Klockan halv sex har jag varvat ner och går och lägger mig. Trummorna får stå ouppackade tills nästa dag.
Musik ska byggas utav glädje, men för vem?

något osynligt

Du vet inte om det, eller så vet du men fortsätter ändå. Vi pratar bekymmerslöst om allt mellan himmel och jord när du inte är där. I samma ögonblick du kliver in genom dörren blir luften tjockare och våra ord når inte fram till varandra. Ibland föreställer jag mig dig som ett av universums svarta hål. Du kan dränera ett helt rum på energi bara genom att visa dig. Vi andra tycker i tysthet att du borde ändra dig men vi vet samtidigt att det aldrig kommer att ske. Till det är du alldeles för omedveten. Jag vet att vi är fega som inte säger något men risken är för stor. Den som öppnar munnen och börjar föra allas vår talan riskerar att bli stucken i ryggen. Så stor är din makt. Vi ler och nöjer oss med att prata när du inte är där.

att enas

Du argumenterar, tonen i rösten är gäll. Du säger en massa saker som stämmer. Jag är en aning lat, tuggar med öppen mun och använder schampo för sällan. Om det är vi överens trots att jag bara står tyst medan du kommer på fler saker jag borde göra, eller skulle låta bli.
Till slut kommer du fram till att du inte vill längre, vi ska gå skilda vägar. Du enas om att det är så det måste bli, jag står fortfarande tyst.

ett upplopp

Det finns fördelar med att bli gammal. Min utnötta pinnstol i ek, en gång med sjögräsklädsel, nu med spånskiva och klädd skumgummidyna, står lutad mot tegelväggen. Min rygg värms mot de solvarma stenarna trots att solen försvann under horisonten för ett bra tag sedan. Vi är några stycken likasinnade längs gatan som sitter på lit de parade varje kväll. Det är skönt att kunna lägga jäktet åt sidan en gång för alla och bara observera. Minnet är det ännu inget fel på vilket gör att jag har förståelse för ungdomarnas raseri. Trots det skakar vi gamlingar på huvudet till varandra när vi ser en bil sättas i brand, Ottos butiksfönster krossas och stenar regna likt manna från skyn när poliserna så småningom dyker upp.
Ungdomarna är lika odödliga som vi var i den åldern. Några av dem överbevisas redan ikväll, som så många andra kvällar före denna. Inte ens det får oss att resa oss ur våra bekväma stolar. Från parkett ser vi poliserna fösa ihop de fallna och hiva upp dem på lastbilsflak. Om ingen skrivit ner deras namn slutar de existera i samma ögonblick den bakre lemmen fälls upp, det är så det fungerar.
Kylan smyger sig på, sakta inser vi som suttit stilla under flera timmar att det är dags för värmen i sängen. Benen knakar av ansträngningen, magen protesterar och en slemmig klump i halsen påkallar uppmärksamhet och förpassas genast till rännstenen. Det kommer en ny tid, en tid jag inte får vara med om. Jag skulle kunna tala om för ungdomarna att nya tider kommer och går, oavsett om de håller på och springer sig fördärvade längs gatorna eller inte. Men det gör jag inte, de får, liksom jag, göra sina egna misstag.

att trängas

Plötslig sorg, eller glädje för den delen, är en ovälkommen gäst. Mitt liv har vittrat sönder runtomkring mig och den smala pelare jag balanserar på tål helt enkelt inga förändringar. Allt inuti mig är paketerat i lagom stora doser, fördelat i små separata rum. På ett ben står jag med armarna rakt ut för att hålla balansen när jag i fjärran ser pilen närma sig. Nu är det ju ingen pil i egentlig mening, men bara för att du ska förstå vill jag att du föreställer dig att känslan är densamma som när en vass spets tränger igenom din hud och låter smärtan skrika fritt. Eller om du petar dig i ögat med fingret, hårt och resolut.
Denna gång är det sorgen som ställer till det. Döden har på något sätt blivit synonym med sorg, trots att det ibland kan vara precis tvärtom, men inte idag. Absolut inte idag. Så länge som möjligt intalar jag mig att det är någon jag inte känner, men strax innan spetsen tränger igenom skallbenet på mig ser jag en reflektion av ditt ansikte i den blanka metallen. En efter en spricker mina noga sorterade tankar som små såpbubblor i vinden. De kastar för evigt av sig sina bojor och skrattar elakt när de rusar runt i ett allt högre tempo. Som skolbarn i en överfull korridor vid dagens slut knuffas de och trängs om utrymmet tills jag inte står ut längre. Vad tjänar det till att hålla balansen? Jag drar ut pilen och låter mitt innanmäte slippa ut genom såret, allt som är jag skingras tills bara en tanke återstår. Den väger ingenting, trots det är den omöjlig att hålla fast. Jag sträcker mig efter den men i samma ögonblick jag lägger fingrarna på dess yta faller jag.

det bästa

Pettersson babblade hela vägen tillbaka om bilen och dess framtid. Jag var orolig för att han hade råkat ut för en smärre hjärnblödning som skurit av hans förmåga att tänka logiskt.
"...och lite färg på det sedan kan vi fan i mig åka runt vart vi vill, i Sverige, i Europa, ja, vi kan för helvete åka runt i hela världen", sade han lyckligt mellan sina tunga andetag som nu inte verkade bekymra honom det minsta.
Det lilla jag kunde om bilar sade mig att vi var välsignade om den gamla Saaben tog oss utanför stadsgränsen, om den ens gick att starta. Kärringen Olsson gjorde inget för att lägga band på Petterssons överdrivna optimism, hon hade plötsligt massor av förslag på utflyktsmål där hon kunde bli av med sina pengar.
"Åhh, tänk att shoppa i Stockholm, Köpenhamn eller till och med Paris", suckade hon lyckligt.
"Ingen omöjlighet", skrockade Pettersson och dristade sig till och med att klappa till kärringen i baken med handflatan.
"Men Pettersson då", fnittrade hon och låtsades vara upprörd över hans framfusighet.
Jag fick hjärtklappning och nervösa frossbrytningar av detta otänkbara skådespel. Vad hade flugit i Pettersson? Hur kunde en gammal skrotbil få honom att bete sig som en finnig tonåring? Nelson å sin sida verkade inte alls bry sig om att hans bil i en snar framtid skulle besöka alla större städer i Europa. Han kanske var mer realist än han gav sken av, kanske förstod han att det aldrig skulle ske, oavsett hur mycket Pettersson och kärringen Olsson planerade.
"Jag skulle vilja åka och hälsa på brorsan", sade han plötsligt.
"Klart att vi ska göra det", svarade Pettersson glatt, "var bor han?"
"Kommer inte riktigt ihåg, det var länge sedan vi pratades vid."
Efter lite lirkande och luskande visade det sig att Nelson och hans bror inte haft kontakt de senaste trettiofem åren och han för tillfället inte hade en aning om var hans bror befann sig, eller om han ens var i livet.
"Det ordnar sig", sade Pettersson obekymrat.
Nu var jag övertygad om att Pettersson ådragit sig en allvarlig virusinfektion. Inte ett utbrott, inte ett ont ord om vare sig kärringen Olsson eller Nelson och deras önskningar om resmål. Var det möjligt att han hade blivit besatt av någon ande, eller kunde hjärnan befinna sig i koma trots att kroppen och talet fortfarande fungerade? Mina tankar avbröts när vi klev in genom porten och möttes av fröken Minette i foajén. Hon stod mitt på golvet alldeles tyst med ett brev i handen. Vid hennes fötter stod en stor svart nylonbag och jag hann tänka att det faktiskt skulle få plats ett lik däri innan paralyseringen släppte greppet om oss och kärringen Olsson gav upp ett illvrål.
"Spring, vi kommer dö", tjöt hon och tog skydd bakom Petterssons rygg.
"Håll käften din gamla kärring", fnös fröken Minette och räckte över brevet till mig innan hon tog sin bag och försvann ut genom porten.
Det tog en liten stund innan nerverna hade stillat sig såpass att brevet i min hand slutade skaka. Med stigande förvåning läste jag innehållet och kunde inte bestämma mig om jag skulle bli glad eller bedrövad över budskapet.
"Vi ska bli vräkta", sade jag, "de ska renovera om hela huset till lyxlägenheter."
"Ja, det kanske är till det bästa ändå", sade Pettersson, "då kan vi lämna det här råtthålet och ge oss ut i världen."
"Paris", suckade kärringen lyckligt.
"Nu tror jag att jag kommer ihåg var bror min bor", sade Nelson med ögonen riktade mot taket som om hans hjärna bara fungerade i den vinkeln.
Jag tänkte att hela universum måste ha rubbats ur sin rytm, hoppat över ett slag, eller att jag möjligen hade hamnat i ett parallellt universum. Ingenting av det jag hade upplevt den senaste timmen var tänkbart när jag steg upp på morgonen. Jag var utsatt för ett makabert skämt, den Gud jag inte trodde på skrattade mig rått i ansiktet och skrek att det kunde jag fan i mig ha, den mardröm som jag levde i huset visade sig vara silkeslen i jämförelse med det knytnävsslag som nu utdelades. Om någon gång uttrycket, sova på saken, varit relevant så var det nu. Det var precis det jag skulle göra och jag hoppades i mitt innersta att jag skulle vakna upp till den vardag jag kunde kalla min egen.

ett fordon

Om Pettersson hade ägt en bil hade det nog gått att förlika sig med tanken. Men när kärringen Olsson av någon anledning ute vid soptunnorna plötsligt föreslog av vi tillsammans skulle göra en utflykt till närmaste köpcentra och då kunde använda Nelsons bil slog det ner som en bomb.
"Menar du att Nelson äger en bil", väste Pettersson misstroget.
Som vanligt sade jag ingenting medan tankarna gjorde sitt bästa för att hamna på någorlunda rätt plats i skallen.
"Du måste fått det om bakfoten", sade jag till sist eftersom allt logiskt tänkande talade emot det hon precis påstått.
"Nä, det är dagens sanning, han sade att den stod parkerad nere i parkeringshuset."
"Han sade det, du har alltså inte sett bilen ifråga?"
"Varför skulle han ljuga om det, vi kan gå och fråga honom."
Utan att vänta på gensvar började kärringen Olsson gå mot bakdörren för att söka upp Nelson. Jag och Pettersson lunkade naturligtvis efter, vi var tvungna att med egna öron höra hur det var ställt med bilens vara eller icke vara.
Kärringen Olsson levererade en övertygande knackning hos Nelson som tydligt talade om för honom att sluta med det han eventuellt höll på med och genast masa sig fram till dörren. Två lika övertygande knackningar senare hördes ett hasande inifrån lägenheten och Nelson öppnade.
"Mmmm....." sade han med ögonen tätt ihopslutna, håret som en tecknad explosion och naturligtvis iklädd sina obligatoriska smutsgula kalsonger och en synnerligen illa sittande nätundertröja.
"Visst har du en bil, Nelson", sade kärringen Olsson hoppfullt.
Nelson blinkade ett par gånger och kliade sig frånvarande med högerhanden på magen, huvudet lutade han bakåt som för att kontrollera antalet flugor och andra småkryp i plastkåpan runt lysröret. Han samlade saliv ett tag genom att smacka ljudligt och lät tungan glida ut och in mellan sina torra läppar. Till sist var ritualen uppenbarligen över och han kisade mot oss.
"Jo, det är nog så", sade han och sträckte fram handen för att kunna stänga efter sig igen.
"Stopp, stopp, du förstår, vi skulle så gärna vilja åka ut till köpcentrat en bit utanför staden och undrar om vi inte kunde få låna din bil en liten stund", fjäskade kärringen med sin mildaste röst.
Vare sig jag eller Pettersson hade någon större längtan efter att trängas på ett köpcentra men vi ville gärna försäkra oss om sanningshalten i påståendet att Nelson ägde en bil. Skulle det då innebära att vi var tvungna att ägna en eftermiddag i sällskap med kärringen Olsson och hennes shoppingbegär så fick det väl bli så.
"Jag lånar inte ut den, men jag kan köra er dit. Jag ska bara ta på mig byxorna först", sluddrade Nelson trött och vände in i lägenheten igen.
Efter en halvtimme stod vi i samlad tropp utanför huset med Nelson som stolt härförare, vilket han tydligt poängterade genom att högljutt tala om för oss att vi skulle hålla oss bakom honom eftersom han var den enda som visste var bilen fanns. Ner till parkeringshuset var det inte längre än tre kvarter men med Petterssons dåliga ben och Nelsons ännu inte avslutade bakfylla tog förflyttningen sin lilla tid. Kärringen Olsson gjorde misstaget att efter ett kvarter försöka skynda på processen genom att själv ta tempot vilket resulterade i att Nelson tvärstannade och först efter övertalning förmåddes fortsätta sin långsamma vandring till den påstådda bilen.
"Jag tror den står på andra våningen", sade Nelson när vi klev in genom entrén till parkeringshuset.
"Vadå tror, du var den enda som visste var den stod sade du ju", fräste Pettersson surt.
"På ett ungefär i alla fall, jag har inte kört den på flera år."
Jag blev mer och mer tveksam till att sätta mig i samma bil som Nelson och jag hoppades för ett ögonblick att bilen skulle vara försvunnen eller helt enkelt en uppdiktad historia.
"Där är den",sade Nelson plötsligt och pekade på en plats lite längre fram.
En Saab 96 utan hjul, en spräckt bakruta och en lack som i förgången tid skulle varit beige stod sorgligt parkerad med kofångaren intryckt i cementväggen. Jag skulle precis vända mig om och gå därifrån när jag hörde Pettersson prata med något som liknade glöd i rösten.
"Så illa däran är den nog inte, med ett par nya hjul från skroten och lite annat smått och gott så kanske vi kan få igång den."

slingra sig

Hur jag hamnade i det här ghettot har jag ingen aning om mer än att det var ofrivilligt. Tvångsdeporterad från en lugn, lantlig miljö till den här trångbodda burken. Vi pratar inte med varandra, alla har nog med sina egna tankar. Ingen verkar veta vart de för oss, med jämna mellanrum försöker jag kika ut men de sparsamma ledtrådarna hjälper inte mycket, lövträd som susar förbi i hög fart, ett och annat mötande fordon, ljud från motorn på högvarv. Plötsligt saktar vi in och vi kastas mot varandra av den häftiga inbromsningen, en skarp vänstersväng och in på en uppenbart sämre väg. En skogsväg om jag skulle våga mig på en gissning.
Föraren verkar fullständigt obekymrad över det faktum att han har tagit oss som gisslan. Han visslar glatt bakom ratten som om han var på semester, fri och ledig. Det tisslas och tasslas runt omkring mig nu, oroliga tysta kommentarer om vad som ska hända. När bilen stannar tystnar alla.
Bildörren slås igen och vi hör alla hur föraren närmar sig. När dörren öppnas strömmar solen in genom öppningen och bländar oss, kanske är det bäst så, att inte veta vem vår baneman är. Efter en kort promenad glittrar det genom träden, en sjö ligger spegelblank med näckrosorna vackert vaggande på ytan. En syn som bara förstärker vanmakten. Mannen visslar fortfarande obekymrat medan han plockar med sin utrustning, en av oss försöker plötsligt fly men mannen bara skrattar när han ser det och plockar upp den olycklige mellan sina fingrar. Förgäves försöker vår okände vän slingra sig men det är lönlöst. När kroken går igenom kroppen vänder jag mig om, jag vill inte dö men förstår att det är oundvikligt. Mannen nynnar på en melodi samtidigt som han säkert placerar reven strax intill näckrosorna. Till min fasa ser jag genom glasburken att flötet nästan meddetsamma sjunker under ytan.    

hösttecken

Petterssons odlingar var precis som förutspått en tragedi. När han med jämna mellanrum beklagade sig för att det växte dåligt påpekade både jag och kärringen Olsson att vatten kanske kunde hjälpa. De dåligt dränerade murarspännerna var inte beredda på Petterssons kompensationsteknik, han förvandlade hinkarna från ett ökenliknande landskap till små Assuandammar på några minuter. När han så började klaga på att växterna gulnade påpekade vi lika snällt att de kanske fick för mycket vatten på en gång vilket fick krukorna att återigen återgå till sitt ökenliknande tillstånd. Detta scenario upprepade sig med jämna mellanrum hela sommaren och vi förvånades över att något överhuvudtaget var vid liv när augusti övergick i september. En enda tomat klamrade sig fast vid en torr kvist och det var bara en tidsfråga innan den också skulle ge upp.
Pettersson var dock övertygad om motsatsen och vaktade dyrgripen från sitt fönster vilket gjorde besöken till soptunnorna till ett helvete.
"Gå inte för nära tomaterna, de behöver ha utrymme och ro för att växa."
Precis så sade han, som om han vägrade inse att alla tomater utom just ett synnerligen motståndskraftigt exemplar fortfarande hade chansen att bli moget.
"Stäng fönstret för guds skull, Pettersson, du låter redan mer än lovligt förkyld."
"Och låta er ta livet av mina plantor, aldrig i livet", kraxade han hest från sitt fågelperspektiv.
Med en suck slängde jag min soppåse i tunnan utan att svara. Jag bad till högre makter att tomaten måtte mogna snabbt och släppa greppet om sin torra gren så vi slapp detta maniska vaktande. Den dag sankte Per behövde avlösning fanns en fullgod ersättare i Pettersson, risken var dock överhängande att ingen skulle klara sig förbi honom utan istället, helt utan egen förskyllan, hamna i helvetet.
Jag hade inte mer än stängt dörren bakom mig in till lägenheten förrän det knackade på dörren. Genom titthålet såg jag Petterssons ilsket ihopdragna ansikte och tanken föresvävade mig att inte öppna.
"Öppna dörren, jag vet väl för helvete att du är hemma", väste han argt och jag kunde inte göra annat än att vrida om nyckeln och låta Pettersson storma in.
"Du kunde inte hålla dig, va, jag visste det så fort jag såg dig med soppåsen."
Som vanligt tog det en stund för mig att få grepp om situationen och när jag hade fått det begrep jag ändå inte.
"Var i helvete är mina tomater", fullkomligt skrek han så saliven stänkte.
"Menar du att tomaten är borta", sade jag försiktigt trots att jag mycket väl fattade att det var just det som hade hänt.
Utan att fortsätta sin utfrågning började Pettersson snoka i mina jackfickor, som om jag med vett och vilje skulle stoppa ner en tomat i dem.
"Jag skulle bara dricka lite vatten och när jag tittade ut var de borta", nästan snyftade han.
"Vi går ut och kollar, du kanske såg fel", tröstade jag och började leda Pettersson mot dörren.

Murarspännerna stod med sina ödsliga förtorkade landskap utan några ledtrådar vart den ståndaktige tomaten kunde tänkas ha tagit vägen. När Nelson plötsligt uppenbarade sig i dörren in till soprummet drog en iskall insikt genom kroppen på mig. Jag tog Pettersson om axlarna och försökte vända honom men han hade tydligen drabbats av samma insikt.
Det var försent, ingenting kunde rädda Petterssons stackars tomat. Nelson stoppade den halvmogna tomaten i munnen och tog ett stort bett.
"Fy fan, den var inte särskilt god", sade han, rynkade på näsan och spottade ut tuggan på marken medan han skickade iväg resten in på granngården med ett välriktat kast.
Pettersson stod alldeles förlamad och fick inte ur sig ett ljud.
"Skynda dig in och lås dörren", sade jag till Nelson som lommade iväg mot huset uppenbart ovetande om att hans liv var i fara.
Pettersson sjönk ner på knä och strök frånvarande med handen över de torra kvistarna.
"Lova mig att aldrig odla något igen, Pettersson, jag tror ingen orkar med det", sade jag och klappade honom försiktigt på axeln.

ta ett språng

"Över sex meter, sex och sjuttio närmare bestämt", säger han med en belåten suck och höjer volymen ytterligare ett snäpp med fjärrkontrollen.
Jag låtsas bli imponerad och nickar ett tag med huvudet medan jag kniper ihop läpparna i en grimas som jag hoppas ska se övertygande ut. Det gör den inte. Jag ser hur det kokar inuti honom där han sitter och låtsas se på teve medan hjärnan går på högvarv. Jag hoppade aldrig över fem meter vilket inte bekymrade mig, men han skämdes. Femma blev jag den gången och följdaktligen utan medalj. Mitt lilla hörn av skåpet är fortfarande i det närmaste tomt medan hans är fyllt till brädden av både medaljer, plaketter och pokaler från både den ena och andra bedriften. Nu spelar det ingen roll längre, inte för mig, men han skäms fortfarande. Att jag är duktig på annat har ingen betydelse.
"Du har aldrig förstått vad det betyder att kämpa", säger han till slut och jag förväntas hålla med.
Jag är tyst men inom mig pågår redan mitt försvarstal som kommer vara färdigt sent i kväll, när han med hjälp av rullatorn stapplat sig in i badrummet för att lägga löständerna i lösning, när han har skvätt ett par droppar från sin skrumpnande mandom, när han tagit sina tabletter och somnat, först då är jag redo att svara.
Jag hoppade aldrig lika långt som honom men jag har flera gånger försökt överbrygga klyftan mellan oss, ett språng över en ravin så djup att den varje gång hotar att döda mig vid fallet. För faller gör jag varje gång, på andra sidan står min far och motar bort mig, får mig att återigen tappa balansen med en liten knuff i fel riktning. Han står stadigt med fötterna i en lögn som han vägrar släppa. Jag vill att han ska ta sig över på min sida men förväntar mig ingenting, det är ett språng han aldrig kommer att ta.

behaga

Han var irriterad, arg, besviken och trött, framför allt trött. Det fick ta slut här och nu, han bestämde sig helt enkelt,så var det. Han kunde inte låta hela sitt yrkesverksamma liv bara tyna bort till ingenting. Kvadratmeter för kvadratmeter hade bebyggelsen naggat hans marker i kanten, krupit allt närmare inpå, nästan omärkligt slukat hans livsgärning. Det var dags att slå tillbaka, bli rebell på gamla dar.
Tänk så lätt det var när man väl hade bestämt sig. Tanken och kroppen blev ett och han nästan flög fram. Han lastade flaket fullt med utrustningen han behövde. Det var lika bra att gå ut hårt, tänkte han och stannade lastbilen strax utanför skylten som bestämde var tätorten började och slutade.
I med stolpar och sedan på med nät, i med stolpar, på med nät, i med stolpar, på med nät. Hela dagen jobbade han idogt och skrattade högt för sig själv. Han skulle fan i mig, bonde som han var, behaga hela världen.

ett genombrott

Problemlösning var kanske inte hans starka sida egentligen men nu var det på gränsen till kris och han var tvungen att komma på något snabbt. En timme hade han till förfogande och av den hade redan tio minuter gått. Identifiera problemet, kom på en lösning, genomför, var det inte så han hade lärt sig. Vända och vrida, se det ur olika vinklar, think outside the box. En viktig aspekt var vilka verktyg han hade till sitt förfogande, det måste han genast titta igenom. Herregud vad klockan gick fort, nu hade han bara trettiofem minuter kvar, han skulle inte hinna. Lugn, bara lugn, att stressa upp sig förvärrar bara problemet, tänkte han, fokusera och behåll lugnet. Han rotade igenom lådan och hittade till sist vad han letade efter, bara den nu var tillräckligt vass. Fan, bara tjugofem minuter kvar, han skulle få magknip. Med ett befriande klipp tog han sig äntligen in i förpackningen. Njutningsfullt lutade han sig tillbaka i fåtöljen och tog ett stort bett på sandwichen. Förbannade förpackningar att vara svåra att forcera, tänkte han irriterat.  

Om Gud vore konstnär

Om Gud hade varit författare skulle han med all sannolikhet aldrig blivit utgiven vilket, när man studerar hans verk lite närmare, kanske hade varit att föredra. Ett huvudtema som är allt annat än tydligt, en trevande början och ett slut höljt i dunkel är inte precis ett upplägg för en bestseller. Ta sedan karaktärerna, vi matas med en uppsjö av olika individer som verkar göra precis det som faller dem in. Han har helt enkelt tappat greppet om sin story. Varför skulle han annars introducera alla dessa bifigurer som inte gör annat än dör i parti och minut utan att man får veta orsaken. Det pågår mängder av oavslutade historier utan någon röd tråd och ännu till dags dato har jag inte sett skymten av någon huvudperson. Han gjorde ett tafatt försök att placera in en karismatisk karaktär i kapitel 3 men av det blev noll och intet. Korsfäst, död och begraven, sedan dess har man inte sett röken av den så kallade huvudkaraktären. Har man inte vacklat förr i sin tro på Guds förmåga som författare borde man definitivt göra det nu. Historiens längsta cliffhanger som folk i allmänhet verkar ha tröttnat att vänta på.
Som målare är han inte ett dugg bättre.Han använder för stora penslar, skvätter lite här och lite där utan någon som helst plan. Det hade varit bättre om han redan från början bestämt färgskala, storlek på duken och framför allt vilket motiv han önskade. Lager på lager ligger färgen murrig och tjock med övermålade motiv som sedan länge fallit i glömska. Vem vill se en sådan målning? Han gräver en grop åt sig själv när han håller på som han gör. Folk gillar enkelhet, tydliga motiv eller åtminstone fina färger att titta på. Jag vet inte om han är medveten om det men hans popularitet har minskat drastiskt och lämnat fältet fritt för mindre nogräknade konstnärer. Han kanske har fått storhetsvansinne, ingen ovanlig åkomma bland konstnärer har jag förstått. Någon borde i vilket fall som helst ta upp saken med honom innan både hans målningar och böcker bränns på bål, sådana tendenser finns redan. Nåväl, jag är inte den som ska klaga, jag har i alla fall jobb tack vare hans trevande försök i konstens inte alltid så underbara värld, dags att öppna butiken för dagen.

välstånd

Det är lätt att förledas att tro att den som håller den kroppsliga njutningens fana högt i motsvarande grad saknar djup i sin själ. Inget kan vara mer fel. Behovet att bli älskad är djupt inpräntat i våra gener och människan är så sinnrikt konstruerad att hon, oavsett hinder, letar tills hon hittar ett sätt att tillfredsställa denna i grunden så nödvändiga drift.
Ända från barnsben naglar vi oss fast vid föräldrarna och kräver total uppmärksamhet. De flesta av oss får också leva i några år med detta känslomässiga välstånd tills föräldrarna helt enkelt tröttnar och önskar sitt liv åter. När det oskyldiga barnet så inser att det blivit övergivet lever det på överskottskärlek ett tag medan det söker efter nästa offer. Efter tonårsförälskelser, oskyldiga kyssar i överbefolkade soffor, tafatta försök att komma en annan människa inpå livet, både mentalt och fysiskt, så hittar en viss procent, oklart hur många, till sist sin livskamrat. Detta borgar för ytterligare några år i relativ trygghet, förutsatt att man gjorde ett val på rätt grunder, vilket gör att ytterligare några procent faller ifrån så småningom. Nåväl, de fick åtminstone chansen att skapa sig ett liv tillsammans med någon annan.
Vilka är då de andra? De som inte någon gång efter barnastadiet fått smaka på denna efterlängtade nektar. Som likt ett utsvultet bi surrar från blomma till blomma bara för att upptäcka att sötman redan sugits ur av någon annan och efterlämnat sig ett tomt skal. Återigen är procentsatsen omöjlig att gissa sig till.
Men effekten av denna aldrig tillfredsställda längtan visar sig ofta i de symptom som kärringen Olsson i lägenheten bredvid har. Ett ständigt behov av att bli älskad. På vilket sätt som helst, när som helst, med vem som helst och framförallt vid vilken tid på dygnet som helst.
Mina tankar om världen och människorna som befolkar den ställer ofta till problem för mig. Kanske är det därför som jag helst av allt håller tyst. I kärringen Olssons fall är det ett stort bekymmer eftersom jag vill bli förbannad på henne, skrika håll käften genom väggen när hon och hennes tillfälliga sängkamrat ylar ut sin åtrå klockan 02.15. Sanningen är att jag inte kan det, av den enkla anledningen att jag förstår henne. Jag säger inte att jag på något sätt sympatiserar med hennes beteende men jag har förståelse för hennes innerliga längtan efter närhet.

att reklamera

En del hävdar att det räcker att tänka tillräckligt övertygande på en sak för att det ska inträffa. Jag hävdar bestämt raka motsatsen. Livet slingrar sig, gör krumbukter, kastar sig åt både höger och vänster för att undkomma de planer du har satt upp. Som en trilsk tonåring smäller plötsligt livet igen dörren i ansiktet på dig och lämnar dig fånigt leende ute i kylan. Känslan av att befinna sig i en mycket rank farkost mitt i ett stormande hav är inte heller ovanlig vid dessa livets protester mot dig för att du önskar dig saker som, av oklara anledningar, inte kan komma dig till del. För det mesta slutar båten att gunga efter ett tag och du tillåts segla vidare med vinden i ryggen och solen i ansiktet.
Ibland är dock konsekvenserna mer långlivade och stormen verkar oändlig. Till och med så konstant att du vänjer dig vid att vara dyngsur och att alltid gå med tilltufsat hår.
Jag pratar sällan med Gud av den enkla anledning att jag inte tror att han finns. Men i de svåraste stunderna finner jag mig ändå ibland inbegripen i samtal med denna ickeexisterande gestalt. Jag tänker mig honom då iklädd en blå verkstadsrock av äldre modell och med blyertspenna bakom örat. Med ointresserad min står han bakom disken och lyssnar på mina klagomål när jag bestämt hävdar att jag fått fel liv och är angelägen att byta till något mer passande och trivsamt.
Tålmodigt förklarar han då att jag måste stå ut med Nelson även om han luktar illa och har ett förstånd i paritet med en dement guldfisk. Jag försöker förstå och tänker till och med att kanske meningen är att jag ska lära mig något om livet på köpet.
"Missar vi begravningen nu eller?", undrar Nelson där han gör allt för att hänga med i mitt tempo genom staden.
"Ja, Nelson, det blir ingen begravning", suckar jag trött och tvingas till sist erkänna för mig själv att helvetet finns på jorden och att jag har en lägenhet mitt i det.        

åka hiss

Jag var ytterst kluven när det gällde mina funderingar runt Nelsons brev vad gällde begravningen av hans mor. Det var tveklöst så att den gamla damen låg under jord sedan länge och att då skriva ett brev där Nelson flera månader i efterhand tackade ja till att gå på begravningen skulle förmodligen betraktas som rena skymfen. Kanske var det så att systern inte ens räknade med att få ett svar, det troligaste scenariot med tanke på Nelsons normaltillstånd. Men eftersom han börjat fråga efter brevet var jag tvungen att på något sätt förhålla mig till situationen.
Det var den olycksaliga råttan på kärringen Olssons dörrhandtag som fick Nelson att återfinna minnet av brevet. Efter att han knutit upp svansen på råttan och burit iväg med den ut på gården för att slänga den i soptunnan ångrade han sig plötsligt och skulle istället ha en värdig begravning av det så brutalt mördade djuret. Jag vill inte på något sätt antyda några likheter mellan råttan och Nelsons mor men inte desto mindre var det anledningen till att jag nu satt och våndades över hur jag skulle bete mig. Till sist tyckte jag mig se en lösning som visserligen kunde vålla både mig, Nelson och hans syster ett visst obehag men det var ändå det enda rätta att göra nu när situationen var som den var. Avsändaradressen på baksidan av brevet var, när jag studerade den närmare, belägen förvånansvärt nära vår adress och gjorde det möjligt för mig och Nelson att faktiskt promenera dit. Det fanns en poäng med detta som jag inte tänkte ta upp med Nelson, nämligen att han kanske skulle hinna nyktra till en aning på vägen dit. Jag tänkte inte ta upp något annat heller mer än att föreslå en promenad tillsammans, helst i hela rena kläder.
"Ska vi ut och fin-gå", sluddrade Nelson när jag bad honom ta på sig något som inte legat på golvet i flera månader.
Till sist fick han låna en skjorta av Pettersson som trots att även den var urgammal ändå lyfte helhetsintrycket från katastrofalt till beklämmande. Mer kunde vi inte göra.
Tanken hade slagit mig att kontakta systern i förväg men eftersom hon uppenbarligen, med tanke på det relativt korta avståndet, undvikit Nelson ville jag inte ge henne chansen att komma undan. Varifrån detta mod kom hade jag ingen aning om men jag föreställde mig nog hela scenariot med mig långt i bakgrunden, på behörigt avstånd från eventuella verbala och fysiska klagomål på arrangemanget.
Lagom när Nelson började klaga på sin torra strupe uppenbarade sig huset på höger sida. Redan på förhand, det framgick av adressen, förstod jag att systern levde ett helt annat liv än Nelson. Huset andades klass, pengar och framgång och jag kände mig plötsligt väldigt bortkommen. Innan jag ångrade beslutet att släpa dit Nelson öppnade jag porten och föste in honom i foajen. En pompös stentrappa svängde sig elegant längs husväggen och lämnade utrymme för en gammaldags hiss med gallerförsedd dörr rakt fram. När Nelson fick se hissen klev han utan att tänka in i den och började mixtra med blixtlåset till byxorna.
"För helvete, det är en hiss, inte en toalett", väste jag argt till honom och insåg först nu i hur dåligt skick han egentligen var.  
Men när vi nu var så nära kändes det nästan skamligt att ge upp. Nu fick det bära eller brista. Jag drog igen gallret till dörren och tryckte på fjärde våningen. Med ett rasslande ljud makade hissen sig sakta uppåt och det var först nu som Nelson undrade vart vi var på väg. Jag sade ingenting eftersom jag på det sättet då slapp att ljuga honom rakt i ansiktet. När han envisades sade jag att vi skulle hälsa på någon utan att precisera saken närmare.
Till höger om hissdörren på fjärde våning satt en guldpläterad skylt med namnet som överensstämde med avsändaradressen på brevet. Nelson reagerade fortfarande inte så jag förstod att han aldrig hade fått tillträde till sin systers liv och att det nu kunde vara dags. Jag eldade faktiskt upp mig en smula över detta faktum och tyckte det var fruktansvärt orättvist att systern med sina tillgångar inte kunde ta lite bättre hand om sin eländige bror. Vid tredje signalen hördes säkerhetskedjorna rassla och dörren öppnades.
"Ja?"
En mager dam i storblommig klänning och en vit kofta mönstrade oss avmätt från topp till tå med dåligt maskerad avsmak. För ett ögonblick kom jag av mig eftersom jag hade förväntat mig någon slags reaktion från antingen damen eller Nelson. Damen såg fullkomligt ointresserad ut och Nelson tog stöd med ryggen mot väggen och studerade sina fötter.
"Är det du som är Kerstin", frågade jag till sist.
"Ja, hur så?"
"Din bror här visade mig ett brev angående er mors begravning men då han tyvärr hade förlagt brevet kunde han inte närvara vid begravningen och då tyckte jag det var bättre att komma hit personligen med honom."
Damen stod tyst en lång stund och bara stirrade på mig. Efter ett tag flyttade hon blicken till Nelson och därefter tillbaka till mig.
"Ska det här vara någon slags skämt så betackar jag mig", fräste hon och slängde igen dörren mitt framför näsan på mig.
"Ska vi gå nu", frågade Nelson.
"Jamen, du skulle ju prata med din syster om begravningen och din mamma."
"Det där var inte min syster, jag har förresten ingen syster, och morsan lever än såvitt jag vet", sade Nelson oberört.
"Vad fan säger du, vem var det här då", sade jag argt och pekade med hela handen mot den nyss igenslagna dörren.
"Hur ska jag kunna veta det, jag följde ju bara med dig."
"Jamen, brevet och begravningen", fräste jag upprört, "du ville ju gå på din mammas begravning."
Nelson var tvungen att fundera en lång stund men det var inte förrän jag plockade upp brevet ur fickan och viftade med det framför näsan på honom som han äntligen verkade förstå vad jag menade.
"Jaså, det. Det hittade jag utanför porten, jag tycker om att gå på begravningar, ibland blir man bjuden på kaffe och kakor", sade han och drömde sig bort vid den angenäma tanken.
Jag insåg till min fasa vilket fruktansvärt misstag jag hade gjort men att ringa på dörren igen för att förklara var inte att tänka på. Istället drog jag med mig Nelson mot hissen för att så fort som möjligt komma därifrån.
"Det var en trevlig promenad", sade Nelson på väg ner, "jag gillar att åka hiss."

ett rekord

"Jag dör", flämtade hon svagt.

Jag tror att Pettersson för ett ögonblick övervägde alternativet att låta kärringen Olsson ligga kvar i korridoren men till sist tog nyfikenheten överhanden och han klev ut genom sin dörr och lommade fram till oss.

"Det var en riktig bjässe till råtta det", skrockade han men tystnade kvickt efter blicken han fick från offret på golvet.

"Det är verkligen inget att skoja om, Pettersson, förstår du inte att det är en varning, hon vill se mig död", suckade hon djupt och förstärkte sina ord genom att låta munnen hänga slapp och himla med ögonen.

"Nåja, nu ska vi inte förhasta oss, den exakta orsaken till att råttan hänger på ert handtag vet vi ju inte", försökte jag.

"Du måste väl ändå vara den dummaste som går i ett par skor, är inte en död råtta tydligt nog för dig", fräste kärringen ilsket från golvet innan hon kom ihåg att hon var dödligt skadad och återgick till sitt komaliknande tillstånd.

Som vanligt ångrade jag att jag hade öppnat munnen och jag var tvungen att överväga om nästa fråga verkligen var nödvändig. 

"Kan du resa dig upp och ta dig in i lägenheten på egen hand?"

"Ser det ut så", väste hon genom ena mungipan och förblev liggande.

Pettersson och jag tittade uppgivet på varandra när vi insåg att vi på något sätt var tvungna att baxa in kärringen i sin lägenhet. Nelson som hela tiden observerat oss från sin dörr bestämde sig plötsligt för att blanda sig i. På ostadiga ben gick han helt sonika fram till råttan, knöt upp svansen och tog den i ett stadigt grepp runt magen och bar iväg med den. 

"Råttor är egentligen rätt tillgivna djur", mumlade han och strök den ömt över ryggen på sin väg ut.

Efter att Pettersson hjälpligt torkat upp blodet från golvet tog han en trasmatta från kärringen Olssons hallgolv och lade den bredvid henne i korridoren. Med gemensamma krafter rullade vi hennes stora kropp ett halvt varv upp på mattan så hon nu låg på mage. Det var uppenbart att hon tänkte spela det här spelet till slut. 

"Ett, två och tre", räknade Pettersson för att koordinera våra ansträngningar att flytta kärringen vilken också mycket riktigt rörde sig en dryg decimeter. 

Tjugo minuter senare var större delen av kärringen Olssons kropp inne i sovrummet med bara benen kvar ute i hallen vilket vi båda tyckte var fullt tillräckligt. Våra vedermödor skulle ändå inte räknas oss tillgodo nästa gång vi pratade med henne. Pettersson ställde ändå ett glas vatten bredvid henne för att understryka vår goda vilja att åter få henne i stridsdugligt skick. 

"Du får ligga och vila dig en stund tills du känner dig bättre", väste Pettersson tungt och lutade sig mot sminkbordet som stod mot ena väggen i sovrummet.

Petterssons väsande upphörde plötsligt och när jag tittade upp vinkade han mig till sig med ena fingret. På sminkbordet låg en kalender uppslagen. Varje dag i månaden var fullklottrad av namn och tider. Med två timmars intervall var ett nytt namn inbokat, varje dag, hela månaden. Herregud, det här var värre än någon av oss kunnat föreställa sig. Inte undra på att vi alla var hjärtligt trötta på hennes skränande teve som näppeligen kunde dölja hennes aktiviteter. När vi gick ut därifrån skakade Pettersson bara på huvudet åt eländet. 

"Vi kanske ska tipsa Guinness rekordbok om hennes kalender", suckade han trött men kunde ändå inte dölja ett leende som bottnade mer i medlidande än i glädje.

  

ett välkommet förslag

Kanske var det passande att vår naturliga mötesplats var på bakgården vid sophuset. Pettersson satt ofta där på en pinnstol som han gjort till sin medan vi andra gjorde korta besök där av olika anledningar. Kärringen Olsson utnyttjade frekvent tvättlinorna, slaka som telefonledningar om sommaren, mellan sophuset och husväggen. Hennes åtgång av sänglinne gjorde att det ständigt hängde nytvättade vita lakan och fladdrade i vinden. Mina ärenden handlade nästan uteslutande om soppåsar men fick ofta som bieffekt att jag hamnade på en stol bredvid någon av mina grannar. Till och med Nelson tröttnade ibland på sin lägenhet och flydde ut till den betydligt mer välordnade gården där han ofta somnade med ryggen mot sophusets tegelvägg. Enligt honom själv var det hans ovana vid frisk luft som ständigt fick hans ögon att sluta sig. Fröken Minettes närvaro på gården var inte av fysisk natur men hon fanns alltid ibland oss ändå.
"Nu kan jag inte vänta på hyresvärden längre, hon måste bort härifrån. Jag behöver verkligen min skönhetssömn, jag har inte sovit ordentligt på flera månader ", ojade sig kärringen Olsson medan hon häftigt vek ihop ett lakan och slängde ner det i tvättkorgen.
Av den anledningen fanns ingen orsak att få fröken Minette ur huset. Om så kärringen Olsson sov dygnet om i ett år skulle det inte märkas nämnvärt på hennes utseende, den enda effekten skulle vara att det blev betydligt lugnare i huset, men det sade jag inte.
"Jag pratar då inte med henne frivilligt", väste Pettersson från sin stol och sneglade samtidigt förstulet åt mitt håll såpass tydligt att kärringen också skulle se det.
Hur jag fick kraft att motsätta mig hans försök att åter en gång lämpa över bördan på mig vet jag inte, men min överlevnadsinstinkt kanske var starkare än jag förut trott.
"Jag har pratat med hyresvärden och längre än så sträcker sig inte mitt engagemang i den här frågan", sade jag.
"Fega karlar, jag får väl göra det själv då", fräste kärringen och ryckte i lakanen så häftigt att Nelson beklagade sig i sömnen.
Inte för att hon stod högt i kurs hos någon av oss men att bara ringa på hos fröken Minette och be henne flytta därifrån kunde få ödesdigra konsekvenser och det önskade vi inte ens kärringen Olsson. Pettersson påpekade detta för henne.
"Om du bara ringer på så är du stendöd dagen därpå, det är du medveten om hoppas jag."
"Jag hade nog tänkt skriva ett anonymt brev och lägga i hennes låda, påpeka vänligt men bestämt hur hennes närvaro i huset skrämmer bort besökare såväl som nya hyresgäster."
Det var ett förslag som ingen av oss andra motsatte sig. Låt vara att brevet andades lögn från början till slut eftersom det ytterst sällan kom några på besök till huset, förutom kärringen Olssons kärlekskranka sänggäster då, men de hade kommit om så huset var satt i karantän på grund av pest. Nya hyresgäster var också en lögn utöver det vanliga, trodde verkligen kärringen att någon av oss skulle bo i huset om det fanns alternativ för hyresvärden? Inte desto mindre applåderade vi hennes förslag med förhoppningar om att det i alla fall inte kunde skada att prova ett sådant grepp. Eftersom vi sällan såg till fröken Minette skulle vi ju inte heller behöva låtsas om att vi inte visste något om brevet, vilket kändes betryggande med tanke på min usla förmåga att dölja en lögn. Kärringen Olsson skred till verket och levererade brevet först efter att noga kontrollerat att ingenting rörde sig innanför fröken Minettes dörr. Snabb som en vessla, nåja, som en skrämd överviktig buffel, försvann hon sedan in i sin lägenhet och låste noga dörren.
Jag vaknade nästa dag av ett illvrål från korridoren. Ett brandlarm hade inte gjort ett bättre jobb och jag fullkomligt flög ur sängen. När jag klarvaken öppnade dörren i min morgonrock låg kärringen Olsson raklång i korridoren med Nelson och Pettersson som nyfikna åskådare i dörrspringan från sina lägenheter. När jag närmade mig såg jag en fläck av blod på golvet utanför hennes dörr och jag var övertygad om att hon var död. Lika övertygad var jag om att fröken Minette var ansvarig när gårdagens brev kom mig till minnes. Ett rosslande ljud fick mig att förstå att så lyckligtvis inte var fallet. Kärringen Olsson var alldeles likblek i ansiktet och kallsvetten rann i strida strömmar nerför hennes hals. Med darrande hand pekade hon på sin dörr. I handtaget var en död råtta fastbunden i svansen med blodet droppande från ett öppet sår i halsen.

fem favoritord på M

Musik, eftersom mitt liv består av det.

Mord, en oundviklig ingrediens i en deckare.

Mage, denna kroppsdel som jag arbetar så hårt för att minska i omfång som jag i nästa ögonblick skämmer bort.

Mamma, denna lilla kvinna som levt ett helt liv som inte är hennes.

Mod, detta lilla ord vars innebörd borde vara lätt att anamma men som alltid viker undan i sista ögonblicket.

Trots att jag hatade deras besök, utan att säga någonting om saken till dem naturligtvis, beundrade jag dem samtidigt för deras mod och ihärdghet. De måste varit de enda i hela staden som frivilligt tog steget in genom porten för att prata med husets innevånare. Inte bara en gång, utan flera. Dessa guds utsända talangscouter vädrade med näsan likt blodhundar och måste tyckt att doften av mänskligt förfall i vårt hus fullkomligt stank av längtan efter en högre mening med livet.

Pettersson svor dem rakt i ansiktet och sade att de skulle göra som Frälsningsarmén, hålla sig på torget med sin musik så man visste var man hade dem och inte gå runt och terrorisera folk i deras egna hem. Eller för den delen hålla sig i kyrkan, för en sådan hade de väl, och låta folk själva bestämma om de hade behov av nån jävla gud.

Kärringen Olsson såg nog deras återkommande besök som ett sätt att bli av med sina gamla synder för att på det viset få utrymme för nya. Med fromma anletsdrag lyssnade hon på deras utläggningar innan hon med en liten broschyr i handen kunde stänga dörren och fortsätta sitt liv som förut.

Fröken Minette öppnade mig veterligen aldrig dörren när de knackade på. Jag undrade om dessa spridare av guds ord verkligen var medvetna om att de riskerade livet utanför hennes dörr. Men att utföra ett bestialiskt mord på dem kanske var lite magstarkt till och med för fröken Minette.

Själv hade jag alltid svårt att värja mig mot deras besök. Jag tyckte helt enkelt synd om dem där de travade gata upp och gata ner dagarna i ända utan att för den skull få något riktigt uträttat. Det tog alltid massor av tid i anspråk men jag tyckte att de kunde få chansen att få säga vad de ville någon gång. Pettersson skällde alltid på mig för detta och påstod att jag tillsammans med Nelson var anledningen till deras aldrig sinande besök i huset.

Nelson var mycket riktigt den av oss som fick utstå mest. Till och med jag hoppades ibland på att han skulle anta erbjudandet och byta drog från sprit till Gud. Med druckna ögon stod han i korridoren iklädd sina kalsonger och nätundertröja, kliade sig lite slött på magen, medan han lätt vaggande tog emot guds ord. Han var verkligen en utmaning för dem och de gav allt de hade men utan framgång. Det slog mig att dessa människor måste vara de enda i hela världen som frivilligt försökte ta sig in i hans lägenhet. Han höll dem ståndaktigt ute i korridoren, kanske mest på grund av att han hela tiden höll sig i dörrposten för att inte falla omkull. De pratade med honom om renlighet men ordet fanns uppenbarligen inte i hans ordförråd då han bara blinkade oförstående mot dem. Ett försök att förklara spriten som ett djävulens irrbloss renderade bara en rejäl rap som svar. När de till slut gav upp efter att ha tryckt den obligatoriska broschyren även i hans hand vände de på klacken och gick motvilligt därifrån.

"Må gud vara med er", sluddrade Nelson och stängde dörren efter sig.

Det korta uttalandet garanterade oss nya besök i framtiden vilket tydligt framgick av de leenden som inte gick att dölja under deras sorti nedför trappan och ut genom porten vidare mot nya offer.

skogen

Första gången Pettersson sade att han skulle gå en runda runt sjön blev jag förvånad. Inte minst på grund av hans kropps kondition. Hur skulle han ha möjlighet att släpa sig runt en hel sjö med sina väsande lungor och sina ledbrutna ben. När jag sedan fick möjlighet att tänka en tanke till undrade jag var denna sjö var belägen. I grund och botten är jag så långt ifrån stadsmänniska man kan komma och söker mig därför rent instinktivt till alla vattenhål denna oförgätliga plats kan uppbringa. Någon sjö hade jag ännu inte sett trots att alla mina månader bland sten, betong och asfalt borde avslöjat en sådan oas för länge sedan.
"Du vet väl för helvete var sjön nere vid minigolfbanan ligger", fräste han surt åt min okunnighet.
Att kalla den lilla stenlagda dammen för en sjö var obegripligt. Inte desto mindre lät jag honom hållas, han behövde sina rundor runt vattnet och jag ville inte förarga honom i onödan. Förargad blev han så lätt på egen hand ändå. Sedan dess har vi faktiskt tagit följe vid flera tillfällen och på långsamma ben haltat oss runt denna vattensamling med små korta verbala inpass som med lite god vilja faktiskt kan kallas samtal.
Nu stod vi åter i korridoren utanför våra lägenheter då Pettersson ännu en gång var på väg för ett besök i verkligheten på sina krumma ben.
"Ska du med en runda i skogen", frågade han.
Vis av erfarenheten efter missförståndet vad gällde statusen på den lilla dammen rannsakade jag mitt inre för att på så sätt försöka hitta några trädansamlingar på nära håll. Det stod visserligen fyra träd runt kiosken i centrum men inte ens Pettersson kunde väl kalla dem för skog. Allén som kantade Storgatan kunde med lite god vilja, om man såg dem i rätt vinkel, kanske kallas skog men det bar emot.
"Har du helt tappat målföret, du ser ut som en död fisk, ska du med eller inte", fräste Pettersson irriterat och började gå.
Egentligen hade jag inte alls någon tanke på att ge mig ut någon längre stund men nyfikenheten drev på mig. Att helt enkelt fråga honom vad han menade ville jag inte av den enkla anledningen att jag är allergisk mot när folk skäller på mig. Jag vill vara omtyckt och då är det lika bra att vara tyst i så stor utsträckning som möjligt. Pettersson gick långsamt ner mot centrum och den lilla dammen med vilopauser på varenda busshållplats. Irriterat vinkade han bussarna vidare när de försiktigt bromsade in för att se om vi skulle med.
"De ser väl att jag bara sitter och vilar."
Istället för att ta till höger mot dammen slog Pettersson in på en gata till vänster som bara efter två kvarter visade tecken på att staden avlägsnade sig. Efter ytterligare ett kvarter bredde faktiskt en björkdunge, med en och annan vilsen tall, ut sig i ett rondelliknande centrum mitt bland husen. Målmedvetet satte Pettersson av över vägen och in bland träden. Någonstans i mitten av denna trädcirkel stod en parkbänk som vi slog oss ner på.
"Lyssna", sade Pettersson och blundade.
Först hörde jag bara bruset från trafiken men plötsligt utkristalliserade sig ett fågelläte. Ett ensamt kvitter som när öronen vant sig följdes av fler. Frågor och svar slungades fram och tillbaka mellan träden och jag insåg att det var första gången på månader som jag hört något annat än duvor och skator.
"Tack ska du ha Pettersson, det var en fin skog, hit ska jag gå fler gånger."

förhöra

"Nå, skulle hyresvärden prata med fröken Minette eller hur blir det?"
Kärringen Olssons hätska ton fick mig att rysa av obehag. Jag kände mig anklagad trots att jag fullgjort mitt uppdrag och tagit upp saken med hyresvärden precis som var sagt. Skulle jag nu också ställas till svars för hans oförmåga att få ändan ur vagnen?
"Han tar väl upp det när han har tid", sade jag försiktigt.
"Jaha, och under tiden ska vi alla falla offer för hennes knivar?"
Vi stod i korridoren. Hon hade förmodligen stått och lurpassat innanför sin dörr och när hon hörde mig gå förbi kastade hon sig ut som en murena ur sitt hål för att fånga sitt byte. För att lägga ännu mer tyngd bakom sina ord, vilket för övrigt var helt onödigt, jag darrade redan tillräckligt, lutade hon sig över mig som en domare bakom ett högt skrank.
"Så farlig är hon nog inte, det är ju faktiskt sällan hon tar sig utanför dörren, i alla fall på dagtid", försökte jag.
I min enfald trodde jag mig kunna gjuta olja på vågorna som böljade okontrollerat i kärringen Olssons stora kropp. De fortplantade sig ända nerifrån tårna, upp genom låren, skvalpade längs magen och brösten för att sedan på sin väg ut ur munnen, likt en tsunami som närmar sig en grund strand, förgöra allt i sin väg. Oturligt nog var jag den som stod i vägen.
"Står du och påstår att hon är ofarlig, är du fullständigt från vettet? När jag somnar vet jag inte om jag vaknar nästa dag på grund av den där kvinnan. Nu är du så god och tar tag i detta, omedelbart."
"Jamen,jag har ju pratat med..."
"Stå inte och försvara dig, bara gör som jag säger."
I det läget skulle jag naturligtvis gjort som jag alltid gjorde, nämligen vända på klacken, stänga dörren till min lägenhet och låta saken bero. Jag antar att jag kände mig kränkt av hennes ord eller så var det många månaders ackumulerad ilska som fick mig att ännu en gång öppna munnen.
"Gå själv om du tycker det är så viktigt."
Ja, jag vet att det inte var mycket till svar, men det var allt jag mäktade med. Ni får betänka att jag i vanliga fall var betydligt mildare i min framtoning och att detta med mina mått mätt var en urladdning av sällan skådat slag. Kärringen Olsson var inte alls imponerad.
"Står du och bjäbbar emot din lilla mask, jag ska nog se till att..."
"Det var väl ett djävla liv härute, låt honom vara ifred, ser du inte att han är alldeles blek i ansiktet."
Pettersson stack ut huvudet genom dörren. Om det var för min skull eller för att han helt enkelt tröttnat på oväsendet i korridoren bryr jag mig inte om. Jag var inte dummare än att jag passade på att smita in i min lägenhet och låsa dubbelt upp. Diskussionen fortsatte en stund därute men nu hade kärringen fått en värdig motståndare och så småningom lägrade sig ett bedrägligt lugn. Jag gick ut i köket för att försöka lugna mina nerver med en kopp te. Kärringen Olsson var verkligen skräckinjagande när hon satte den sidan till och jag undrade i mitt stilla sinne om det kanske var därför fröken Minette övade sig så ofta med knivarna. Med ord gick det inte att försvara sig mot kärringen, det var ett som var säkert.

underhålla

Jag hade aldrig tänkt på det förut men jag insåg att jag bodde i en kuliss. Vid tillfälle var jag faktiskt tvungen att kolla upp om det någon gång i tiden förekommit filminspelningar på vår gata. Den bastanta fasaden i smutsgrå puts med utsmyckningar runt fönstren och ett opassande lejonhuvud ovanför porten var visserligen inte i fullgott skick men skilde sig ändå avsevärt från standarden innanför porten. Som om hyresvärden in i det längsta ville förneka förfallet inför omvärlden vad gällde såväl hans byggnad som hans hyresgäster. Sprickor efter sättningar i grunden var fortfarande tydliga eftersom fyllnaden ännu inte antagit samma grå nyans som resten av fasaden. Denna kosmetiska åtgärd var förbehållet omvärlden. Att kliva in genom porten in i foajen med dess spruckna marmorgolv och flagande väggar kändes mer överensstämmande med klientelet i huset. Varken jag eller de andra krävde heller att hyresvärden skulle åtgärda bristerna i någon större utsträckning. Kanske var vi rädda för att vi själva skulle vara tvungna att leva upp till förändringarna. Vår tid hade stannat och vi klamrade oss fast vid det förflutna trots att framtiden knappast kunde behandla oss sämre.
I fönstret på första avsatsen stod en blomma väl skyddad från solen bakom plywoodskivan som ersatte den spruckna rutan. Den sträckte desperat på sig men jag visste att den var dödsdömd som så många av dess föregångare. Jag visste inte vem som envisades med denna meningslösa ritual. Räcket hade lossnat från sina fästen i väggen och gungade lojt vid mina steg på väg upp. På min våning hade hörnet i väggen förlorat stora bitar av murbruk som om någon sett sig tvungen att ta en smärtsam genväg för att komma ut i tid. Jag log för mig själv när jag öppnade dörren till min lägenhet. Det här var hemma och jag visste att jag aldrig skulle byta ut det mot något annat.

stava

Nelson stod utanför sin dörr iklädd enbart sina kalsonger som även på avstånd såg allt annat än nytvättade ut. Hans påsiga, orakade ansikte harmonierade väl med resten av kroppen. Jag blev förvånad över att han hade så mycket hår på ryggen eftersom hans huvud mest bestod av flint med långt stripigt hår i nacken. Den bleka huden lyste sjukligt i ljuset från taket i korridoren. Det slog mig att det fanns två olika sorters alkoholister, de som hela tiden vistades ute och därmed åtminstone fick frisk luft och brunbränd hud, och sådana som Nelson, som gömde sitt eländiga liv i en smutsig låda med fyra väggar.
I handen höll han ett brev som han misstänksamt lyfte mot ljuset. Även på avstånd såg jag att darrningarna i hans händer fortplantade sig ut i brevet och fick det att svänga fram och tillbaka i luften som om han fläktade sig med det.
"Har du fått brev, Nelson", sade jag trots att det var uppenbart.
Men så pratade alla med honom. "Så du är ute och går", "Jaha, här sitter du."
"Kan du läsa det för mig", sluddrade han, "mina ögon vill inte riktigt."
Jag ångrade djupt att jag öppnat munnen men nu var det för sent.
"Jag kan läsa det för dig här i korridoren, jag har lite bråttom ser du."
Det var inte alls sant, men bara tanken att behöva ta steget över tröskeln in i hans lägenhet fick det att vända sig i magen på mig. Han räckte mig brevet och jag undrade hur länge han hade haft det. Det var skrynkligt med massor av olika sorters fläckar och jag bad stilla inom mig att inte någon av dem var urin.
"Käre bror, vill bara att du ska veta att mor idag tog sitt sista andetag. Vill du närvara vid begravningen så äger den rum i Kristinakyrkan den 8:e augusti klockan 14.00. Meddela helst hur du tänker göra. Hälsningar Kerstin."
Nelson stod tyst en lång stund.
"Jag ska nog gå dit ändå, kan du hjälpa mig att skriva det till henne."
"Har du någon adress så ska jag hjälpa dig, jag hinner inte nu men jag lämnar in ett brev sen som du får godkänna."
Nelson öppnade sin dörr och fick till min förvåning fram kuvertet till brevet på under en minut. På baksidan stod mycket riktigt en avsändaradress till en Kerstin som uppenbarligen var hans syster. När jag tittade närmare på brevet jag nyss hade läst såg jag att hon hade daterat det uppe i ena hörnet. Nelson hade haft brevet i nästan ett år.
"Gå du in och vänta Nelson så kommer jag med brevet senare", sade jag.
Hur i helvete skulle jag ha hjärta att säga till honom att hans mor låg under jord sedan länge.

något heligt

En ljushårig yngling stod villrådig utanför porten och knäppte sina nervöst svettiga händer som i bön. Den låsta porten hånlog mot honom med sina ögon av frostat glas. Jag kunde inte låta bli att avvakta en bit bort. Ynglingens mål var inte svårt att lista ut, just det här exemplaret såg möjligen mer bortkommet ut än de flesta andra, men hans irrande blick talade sitt tydliga språk. Att hans högra hand omedvetet rättade till skrevet med jämna mellanrum hjälpte väl också till. Oroligt blickande från sida till sida tog han till sist mod till sig och gick fram till porttelefonen.
Hade inte Pettersson klivit ut genom porten i det ögonblicket är det möjligt att pojken hade blivit invigd i kärlekens mytomspunna värld. Kanske var det lika bra att han ännu för en tid fick leva med sina oskyldiga drömmar utan att varje gång minnas känslan av att drunkna i kärringen Olssons fettvalkiga kropp.
Jag ondgjorde mig precis som alla andra i huset över hennes verksamhet, ibland skämtsamt men lika ofta på allvar. Med en suck klev jag in på marmorgolvet i foajen. Kanske var jag bara avundsjuk men jag trodde på mig själv när jag hävdade att kärleken var tvungen att ses som ett tecken på något mer än bara kropp. En enda gång hade jag försökt prata med Pettersson om saken ute vid soptunnorna.
"Men för helvete, du låter ju som en jävla präst."
Utan att han visste om det var det precis så jag kände, någon var tvungen att hålla kärleken ren från smuts. Men visst längtade jag efter att min dörr någon gång skulle öppnas av någon annan än mig själv.

fullmåne

Världen ändrar karaktär i ljuset av natten. Som om vissa saker undviker det skarpa solljuset, får andnöd och kryper ihop för att överleva. När mörkret faller sträcker de på sig, antar sin naturliga form, leker i fullmånen, dansar i gränderna, längs husväggarna och bland bilarna. De rör sig snabbt i det bleka ljuset och lämnar efter sig långa skuggor som ett vagt minne att de nyss varit där.
Hon tillhörde natten. Dagen var alltför burdus, rak och obarmhärtig. När månen tryckte undan solen och lät mörkret sänka pulsen började hennes liv. Tystnaden var som ett stilla regn som gav henne syre och hon kunde äntligen höra sina egna tankar. Hon tryckte ofta örat mot trädstammarna i parken för att höra deras samtal. Barfota gick hon genom gräset som grät av lycka över att tillfälligt få slippa den brännande hettan.
Hon visste att de andra som levde på dagen var rädda för henne, men varför skulle hon bry sig om det. Hennes själ tillhörde ingen annan än månen och stjärnorna.

gemenskap

Hyresvärden är vår gemensamma nämnare, den som är skyldig till att just vi är tvingade att byta ord med varandra. Eller för den delen tvingas möta varandra i den trånga korridoren utan att yttra något. Pettersson kan aldrig hålla tyst trots att han borde spara på sin luft. Även om han nästan hunnit in i sin lägenhet är han ändå tvungen att vända sig om, sticka ut huvudet genom dörren och säga ett par ord.
"Han har fortfarande inte tätat stuprören", väser han med sina fördärvade lungor och syftar naturligtvis på hyresvärden.
Nelson, som även under sina nyktra perioder sluddrar på talet som om han inte vet om något annat sätt, är som en damm med sprickor. Hans tystnad fyller ut kroppen tills hela dammen rämnar och allt kommer rinnande som en syndaflod. Jag har lärt mig känna igen tecknen och skyndar mig in genom dörren när jag ser hans stirrande ögon. Vid sällsynta tillfällen då jag har gott om tid står jag kvar och låter allt skölja över mig. Hans längtan efter sammanhang är omöjligt för mig att tillfredsställa, därför står jag bara kvar vid de tillfällen jag orkar bära mitt dåliga samvete. Nelson klarar inte sanningen, annars skulle jag sagt att ingen vill umgås med någon som luktar och ser ut som honom. Kärringen Olsson däremot säger vad hon tycker till alla och mer därtill. Genom dörren hörde jag Nelson ta emot hennes svavelosande kommentarer vilket gav honom anledning att titta djupt i flaskan ytterligare någon vecka. Man kan inte säga annat än att kärringen Olsson lever i nuet. Hon tänker sällan på konsekvenserna av vare sig sitt tal eller sitt syndfulla leverne i sänghalmen. Ibland tänker jag att hon är lyckligast av oss alla. Kanske skulle fröken Minette må bra att få ur sig sitt vansinne i sängen istället. Hennes eviga knivkastande måste bero på någon typ av galenskap men det är bara en gissning. Mig veterligen har inte någon av mina grannar bytt många ord med henne och absolut inte om hennes kärlek till knivarna, vem vet var det skulle sluta. Trots hyresvärdens försäkran att ta upp saken med henne tror jag för egen del att han väntar tills hon slinter och skär av sig pulsådern. Hans mod är inte större än vårt.
Jag skulle inte erkänna det för någon men de tunna trådar som vävs mellan oss i huset, varje gång vi möts och byter några ord eller undviker varandras blickar, är starka och omöjliga att frigöra sig ifrån. Ett ofrivilligt öde som läggs på allas våra axlar och gör oss ansvariga för varandra trots att det enda vi har gemensamt är numret på porten.

ett undantag

Soporna hade ett eget litet hus på innergården. De skrovliga röda tegelstenarna i olika nyanser passade utmärkt som fäste för både vinrankor och humle. Genom åren hade de inte bara tagit fasaden i besittning utan också plåttaket. Dörren var grönmålad en gång för länge sedan och var det enda som visade hur det egentligen stod till med byggnadens skick. Hyresvärden hade för länge sedan gett upp hoppet och lät helt enkelt naturen ha sin gång. Herr Pettersson satt som vanligt på sin pinnstol lutad mot stålstängslet som skilde vårt hörn av världen från den civiliserade. Jag höll en påse sopor i handen och ville inget hellre än att komma in i soprummet utan ett enda ord oss emellan. Kärringen Olsson hade fönstret öppet och det rytmiska knirrandet från sängen blandades med tillfälliga skratt och applåder i bakgrunden från teven. Pettersson tittade på mig och spottade en brun loska framför mina fötter.
"Jag skulle hellre få en kniv i mig av fröken Minette än att behöva ligga i samma säng som den där", väste Pettersson och nickade mot det öppna fönstret där det klart och tydligt närmade sig finalen.
"Jaha, nja, jag vet inte jag."
"Jadu, även om hon föredrar små slätrakade oskulder skulle hon nog kunna tänka sig att göra ett undantag för dig. Så djävla ful är du ju inte", skrockade Pettersson som om han precis sagt något roligt.

byta kanal

Jag hade sällan ansikten till ljuden från kärringen Olssons lägenhet. Hon verkade kunna materialisera sina sänggäster inne i lägenheten för att bespara dem en besvärande omväg genom korridoren. Vad de unga männen såg hos denna överviktiga och hårt målade kvinna var en gåta. Pettersson var övertygad om att hon dessutom tog betalt men det verkade mycket osannolikt. Egentligen brydde jag mig inte nämnvärt om hennes eskapader men en önskan hade jag som jag, när rätt tillfälle dök upp, skulle ta upp med kärringen. Att hon låg med traktens alla unga män var en sak och likaså att hon för att dölja sina aktiviteter hade teven på full volym. Men varför hon alltid var tvungen att ha komedier som fond var obegripligt. Vid deras höga stönanden hördes plötsligt de gälla förinspelade skratten och de unga männens oundvikliga ejakulation ackompanjerades inte sällan av applåder och gapflabb. En bisarr ljudbild som blivit allt svårare att leva med. De bilder som trängde sig in i mitt eget huvud var omöjliga att värja sig emot. Nej, kärringen Olsson var helt enkelt tvungen att hitta något annat som kamouflage.

konkurrens

Mätt lutade han sig tillbaka i fåtöljen och lade upp fötterna på skrivbordet. Med nyckelknippan mellan pekfinger och tumme satte han armbågen på armstödet och slöt ögonen. Tio sekunder senare föll nyckelknippan i golvet och fick honom klarvaken. Hela proceduren med lunch och vila hade tagit exakt tolv minuter och fyrtiofyra sekunder, nytt rekord. Förhoppningsvis skulle det visa sig i försäljningssiffrorna vid dagens slut. Pulsen var hög, bra, det satte fart på hjärncellerna och fick honom dessutom att prata lite snabbare. Han hade räknat ut att bara den lilla ökningen i slutändan betydde ett extra samtal, varje dag, hela året, tusenlappar. Två telefoner i varsitt öra och datorn med två stora widescreenskärmar, han älskade verkligen att ligga på topp. Prata, prata, prata och med bara ett par musklick flytta stora summor pengar över hela världen. De andra hade inte en chans mot honom men han var storsint och log mot dem så ofta han kunde. Inga hånflin, nej, äkta vara. Inom sig skrattade han när de pratade om sin fritid, båten, golfen, barnen, aktiviteter, grannsämja och gud vet vad. Det var naturligtvis en förklaring till varför de inte var så framgångsrika som honom. Visst hade han ett hem, men lika ofta stannade han kvar på jobbet. Det fanns ingen anledning att ta sig hela vägen ut till lägenheten sent på kvällen när han ändå skulle hit igen tidigt på morgonen.
Första tecknet gick honom fullständigt förbi, till det var han alldeles för upptagen. Andra gången gick det inte ignorera, irriterad över tanken att inte hinna med det han föresatt sig föll han handlöst i golvet. På båren ut till ambulansen kunde han svära på att några av kollegerna hånlog. Han svor på att snart vara tillbaka igen, ingen, absolut ingen skulle peta ner honom från hans plats som bäste säljare på kontoret.

moln

Lilla fröken Minette var allmänt känd i huset som ett riktigt oväder. Hennes förkärlek till knivar och att driva in dem på dödliga punkter på den pappdocka hon hade uppsatt på väggen kunde vid första anblicken te sig en aning våldsamt. Vi behöver alla en ventil och fröken Minettes sätt att hantera de demoner som uppenbarligen bosatt sig i hennes inre var väl egentligen inte sämre än något annat. Av ren självbevarelsedrift hade jag lärt mig att läsa av henne vid våra korta möten i vår trånga korridor i hyreshuset. Likt en meteorolog såg jag om ett åskväder var under uppsegling eller var på väg att bedarra. Hon var som en tecknad seriefigur med tydliga bymoln hängande över huvudet när hon var arg över något, vilket närmast var ett normaltillstånd.
Kanske var hon trots allt avundsjuk på kärringen Olsson och hennes ständiga rullande i sänghalmen. Jag med mitt gråa liv eller herr Nelson med sitt supande kunde knappast vara anledningen.

"Hon måste bort härifrån, man vågar ju inte gå utanför dörren", sade kärringen Olsson, fortfarande mosig i ansiktet efter sitt senaste besök och jag undrade i mitt stilla sinne när hon skulle ha tid att komma utanför dörren.
"Kan inte du prata med hyresvärden, Pettersson", sade jag istället.
"Varför jag, jag har både bronkit och ont i benen, gå själv du."
Trots mina år i huset hade jag fortfarande inte lärt mig att hålla käft. Nelson satt omtöcknad och tyst på trädgårdsstolen men fullständigt medveten om att han aldrig skulle komma på fråga. Således gick jag motvilligt till hyresvärden nästkommande dag och fick ett samtal med honom.
"Lilla fröken Minette betalar alltid i tid och om jag ska vara ärlig finns det andra jag egentligen skulle ta ett snack med först."
Att argumentera mot det var dödsdömt men han lovade i alla fall att ta ett samtal med henne om inte annat så för de skadade väggarnas skull.
"Du behöver ju inte tala om att det var jag som kom med idén", sade jag försiktigt när jag var på väg därifrån.
"Tror du hon sätter en kniv i dig eller", skrattade hyresvärden och hörde inte allvaret i min vädjan.

lyhörd

Pettersson på trean snarkar sig genom nätterna, irriterar sig genom dagen och nyser sig genom kvällen i ett aldrig sinande kretslopp.
Kärringen Olsson bredvid försöker dölja sitt ständiga kopulerande med traktens unga män genom att låta teven gå på full volym. Det hjälper inte när denna stora kropp vältrar sig i sängen med allt för många knirrande fjädrar.
Man kan tycka att lilla fröken Minette på andra sidan borde haft betydligt större chanser att få uppmärksamhet av dessa oerfarna unga män som likt trånsjuka katter behöver ha någonstans att skvätta. Antingen är hon för klok och förståndig för sådant umgänge eller så är det något annat. Troligtvis är det hennes kärlek till knivar som är orsaken. Det rytmiska dunkandet var länge en gåta tills jag genom fönstret såg henne stå och sikta mot en uppklistrad pappdocka på väggen. Vilken för övrigt var påfallande lik herr Nelson som bor alldeles bredvid mig. Den enda av min grannar som inte väsnas dygnet om. Det tar han å andra sidan igen genom odören som skoningslöst sipprar ut från hans lägenhet. Utan att ha sett hans lägenhet från insidan kan jag med säkerhet säga att den aldrig är städad och består av lika delar smutstvätt, tomflaskor och intorkade matrester.
Ibland konverserar jag med dem genom väggarna. Av naturliga skäl blir det mest kortfattad information som kastas fram och tillbaka och föregås alltid av att jag kontrollerar mitt sjutillhållarlås. Visst funderar jag på att flytta men konstigt nog tror jag att jag skulle sakna dem. De är trots allt mina grannar.

abdikera

En dumhet för mycket blev det allt visst
Kungen själv tyckte att det var trist
Inte trodde han att folket sig brydde
De brukade springa för allt som de skydde

Att sätta små kulor i huvud och kropp
Ville de verkligen för det sätta stopp
De flesta som dog var ju fattiga bönder
Vad gjorde det om man slog dem samman och sönder

Mitt i hans tankar det väsnas på gården
Ett kik genom fönstret, där står hela horden
Med enkla små vapen de hittat sitt mod
Nu har de kommit för att få kungens blod

Kungen skriker gällt på sina vakter
Men de har dragit till andra trakter
Ensam och rädd nu kungen darrar
Detta är en storm som ej bedarrar

Att smaka på sin egen medicin
Fick kungen att göra mången min
Innan själ och kropp blev svag
Och han tog sitt sista andetag

att försonas

Knytnävarna, sparkarna och alla svordomar finns fortfarande kvar. Undanstoppade, tillbakatryckta, förminskade ligger de i träda. Jag säger så för att jag känner deras närvaro som ett dovt surrande i bakhuvudet ibland. Du sade att jag var tvungen att hitta en annan väg. Att jag hade ett val att göra, var tvungen att försonas med mig själv först och främst. Du var så klok, så full av förståelse och kärlek. Jag vet det nu men då tolkade jag det som svaghet. Vad du inte förstod var att jag redan då visste att mina slag aldrig var menade för dig. Du stod i vägen men jag slog mig själv, gång på gång. När ditt blod rann över köksgolvet var det mitt likafullt. Dina knäckta revben ömmade likväl i mitt bröst. Jag vet att du hade rätt. Min sorg är att jag inte kan säga det till dig.

Dra en slutsats

Kaos, panik, sorg och bestörtning har präglat de senaste dagarna när våldet plötsligt kom oss nära i form av en fullständigt urspårad idealist. Med lite eftertanke kanske detta väcker det som hos många av oss har slumrat in, nämligen det demokratiska engagemanget. Att våga börja prata politik igen, den sortens politik som egentligen vårt dagliga liv består av, men som distanserats från oss själva med begrepp som politkerbroiler, proffspolitiker osv. Det är dags att inse att politik inte är förbehållet en rad välbetalda tyckare utan att den tillhör oss alla.
En annan slutsats man kan dra av de senaste dagarnas händelaer är att idioter, galningar, fanatiker och vad man än vill kalla dem, finns inom alla samhällsgrupper, trosinriktningar, länder eller hur man nu väljer att dela in världen. Människan har ett behov av att kunna sätta en etikett på allt som är svårt att förstå. En enkel indelning som tydligt talar om vem som är ond och vem som är god. Det är dags för en demokratisk revolution där vi alla måste visa att vi står för frihet, öppenhet och godhet. Det är dags att sluta nöja sig med att trycka på gilla-knappen, sätta badges på sina foton och verkligen våga ta diskussionen. Jonas Gardell uttryckte saken på ett bra sätt när han sade att, tänd gärna ett ljus för offren men när ljuset brunnit ner måste lågan fortsätta brinna i oss alla.

att nedvärdera

”Det är ju ingen hemlighet att ni, polischef Bläck, är omåttligt irriterad på vad som försiggår uppe i kommunhuset. Tänk om vi då, genom att anställa Tony Kraft, får en möjlighet till inblick i det djävulska spel de spelar, kanske också får en möjlighet att påverka utvecklingen till er, och också personalens, fördel.”
Harry var nära att av ren vana skratta högt åt hennes förklaring men insåg till sin förfäran att den fettvalkiga fröken Milano för första gången i sitt liv sagt något som var värt att överväga. Men för att inte ge henne storhetsvansinne avfärdade han hennes idé genom att skrika åt henne en stund.
”Ja, ja det var väl ett djävla pladder, gå genast ut och gör lite nytta.”
Fröken Milano reagerade inte nämnvärt på det bryska tonfallet utan vände, som hon alltid gjorde, på klacken och återgick till sitt skrivbord och högen av formulär som bara under den korta stund som förflutit sedan Herr Larsson blev av med sin fingertipp växt en ansenlig mängd centimetrar. Harry å sin sida satte sig tungt ner på sin kontorsstol, alldeles utmattad. Naturligtvis rådde det inget tvivel om att fröken Milanos utläggning var både klok och logisk, men den insikten hade ännu inte till fullo sjunkit in i hans medvetande. Om någon annan än just hon yttrat dessa ord skulle han haft lättare att acceptera dem. Hur var det möjligt, undrade han, för henne att prata så klokt i flera sekunder när hon dessförinnan i flera år missförstått varenda order, både verbal som skriftlig, utan undantag. Led hon av någon tillfällig sjukdom där symptomen uppvisade dessa abnorma förändringar i hennes inre? Kunde det faktiskt vara så att hennes attack på Herr Larsson försatt henne i ett för andra osynligt chocktillstånd? För sin egen sinnesfrids skull bestämde Harry sig för att välja det sistnämnda alternativet som förklaring till fröken Milanos märkliga beteende. Oavsett vad som föranlett henne att komma med ett sådant förslag kunde man inte komma ifrån att det faktiskt var lysande, rent av briljant. Men att bara ringa upp Tony Kraft och föreslå ett sådant arrangemang skulle, förutom att det var omöjligt rent praktiskt, genast väcka misstankar. Bättre då om han på något sätt kunde få Tony Kraft att själv föreslå sin kandidatur till den plötsligt lediga tjänsten. Hur mycket han än hatade tanken var det dags för ett besök i kommunhuset och vidare upp till den förhatliga fru Buntersheimers kontor. Harry öppnade dörren och skrek efter Taggy. Innan de gav sig iväg fick han lov att byta blus och kamma igenom sitt ostyriga hår som trots att det var nylagt redan spretade åt alla håll. Ilskan bubblade upp i honom när han stoppade ner sina nakna fötter i gymnastikskorna, förbannade lagvrängare som inte kunde hålla sina fingrar i styr. Vad gällde alla de andra pålagorna kunde han, om han ansträngde sig till sitt yttersta, förstå meningen och uppsåtet. Men strumpförbudet, vad i helvete rörde sig i deras huvuden under det mötet? Hur skulle avsaknaden av strumpor göra dem till bättre samhällsmedborgare, vilket han förmodade att syftet var med de andra idiotiska lagändringarna. Redan hade han blivit förbannad ett antal gånger och lagen var ännu inte inne på sin tredje timma. Att fläta ihop alla tankarna till ett förståeligt mönster var lika omöjligt som att i förväg se bilden av ett stort pussel vars bitar enbart bestod av blå himmel. När pusslet sedan var färdiglagt skymtade bland molntapparna i fjärran en duva som gav mening åt den ändlösa tid man i oförstånd hade lagt ner. Men någon duva var ännu inte synlig i fru Buntersheimers förbannade lapptäcke av lagar och förordningar. Inte ens om hon hade slängt in en stor struts hade den blivit synlig i virrvarret av paragrafer, lagtextändringar och allehanda förbud. Men fan vore om inte Harry Bläck endera dan skulle avslöja hennes mål och mening.

Hastighet

Min rullator är blå som de allra flesta med handbromsen placerad på vänster sida eftersom den handen fortfarande har lite kraft i sig. Barnen bannar mig för att jag inte använder den oftare. "Du måste röra på dig mamma, hålla igång kroppen." Jag tvingar mig ibland. Motvilligt stapplar jag runt kvarteret och tävlar mot sniglarna bredvid grannens mur. De verkar trivas där och har inte överdrivet bråttom någon annanstans. Precis som jag.
Jag vet att alla ser att jag är gammal men rullatorn är ett onödigt tydligt bevis på det. Ännu en stund vill jag försöka lura mig själv att tiden stannade för många år sedan. Det samlas tyvärr alltfler bevis på motsatsen. Gummiduken jag har fått att placera burkar på för att lättare kunna öppna dem med mina krokiga händer, pallen i duschen för att jag inte ska halka, de specialgjorda knivarna med greppvänliga handtag och inte minst den trekantiga anordning jag sätter min blyertspenna i för att kunna hålla pennan när jag löser korsord.
Tystnaden är min ständige följeslagare numera. Mitt tillstånd är inte smittsamt men det är precis vad folk verkar tro. Om telefonen ringer hoppar jag förskräckt till, ljudet passar inte in i mitt liv längre. Med kraxande oanvänd röst låter jag ännu sjukare när barnen klagar på mig för att jag inte tar hand om mig.
Det är inte så lätt att byta fokus. Hela mitt liv har jag ju tagit hand om dem. När skulle jag tagit hand om mig själv? Sedan var det försent. Med näbbar och klor bad jag dem ta hem smutstvätten så jag fick något att göra, men nej, till det var de för stolta. Jag blev förnärmad när de ville ta hand om sina egna räkningar. Varför kunde de inte bara ge mig pengar så skulle jag fortsatt att sköta om det åt dem.
Tiden är en lynnig filur. Tittar jag bakåt har åren försvunnit i rasande takt. Ser jag framåt tycks de få år jag har kvar vara oändligt långa.

att snava

Inuti min kropp är en målsökande anordning placerad. Inget jag vet med säkerhet men det är den enda förklaring jag kan komma på. Jag tror inte på ödet eller andra bisarra konstruktioner som förklarar det oväntade. Om jag bara visste hur man kalibrerar min anordning så den slutade upp att försätta mig i svårhanterliga situationer. Låt mig ge ett exempel.
Jag strosar längs gågatan, på väg till apoteket när jag får för mig att sätta mig i solen en stund. Det står nämligen ett antal bänkar placerade längs kanten, just för sådana som mig. Ja, en aning svaga i kroppen efter många års hårt arbete och i mitt fall dessutom en klen vrist efter ett snedtramp på en promenad. Jag sätter mig bredvid en man som nästan genast börjar prata med mig. Trots att jag ytterst ovilligt svarar räcker han mig ett litet paket och ber mig ta hand om det tillsvidare. Ännu idag har han inte kommit tillbaka efter sitt paket som ligger och samlar damm på översta hyllan i vardagsrummet.
Om du nu betänker att detta scenario har upprepats med jämna mellanrum, dock med vissa variationer, så kanske du förstår att jag börjar tröttna på att ta hand om folks saker, lägga dem i brevlådor eller till och med ta bussen för att lägga dem under anvisat säte.
Min inopererade anordning behöver lära sig undvika dessa personer, dessa tillfällen och istället inrikta sig på lite trevligare aktiviteter. Jag har flera gånger talat vänligt till mig själv på kvällen i förhoppning att min anordning möjligen har förmågan att lyssna. Om så är fallet blir jag helt tydligt ignorerad. Att gå från punkt A till punkt B utan några vilopauser är inte heller att tänka på eftersom min fot ömmar vid varje steg.
Vid mitt förra läkarbesök tog jag försiktigt upp frågan om anordningen skulle gå att avlägsna men läkaren var ovillig och en aning skeptisk till att sätta skalpellen i kroppen på så vaga grunder. En helkroppsröntgen var dock inga problem att få men jag misstänker att personalen på röntgenavdelningen den dagen bestod av sommarvikarier eftersom de inte hittade någonting.
Min enda utväg nu är att hålla mig hemma, inte svara i telefon och inte heller öppna dörren. Jag har så smått börja leta efter anordningen på egen hand men det går långsamt eftersom såren på kroppen behöver läka mellan gångerna. Men skam den som ger sig. Min förhoppning är att en dag kunna gå ut och promenera utan att träffa på dessa människor som gör mitt liv till ett helvete.

ett brus

Vi äger inte tillgång till samma frekvens, du och jag.
Jag rattar frenetiskt, ihärdigt, söker med små rörelser.
Felet kanske är att vi båda försöker, samtidigt.
Det blir svårare då, du kanske bara ska stå still och låta mig finna dig.
Eller tvärtom, men till det är jag alldeles för otålig.
Mina antenner pejlar, osynliga men vajande som ungbjörkar i storm.
Du sitter mitt emot mig med en kopp kaffe, din blick irrar.
Det är ditt sätt att scanna, känna av.
Så mycket vet jag i alla fall om dig.
Är jag analog och du digital?
Tar vi emot signaler på helt olika sätt?
Är det något som är inkopplat på fel sätt, eller inte inkopplat alls?
Svaren finns där, om jag bara för en sekund kunde låsa signalen.

att vägra

Greger var klädd i kritstrecksrandig kostym och svarta välputsade skor. Frisyren var dagen till ära kort och välkammad. Damerna var alla klädda i klänning och fantasifulla håruppsättningar. Egentligen förstod han inte varför de fortfarande höll på med de här bjudningarna. Ingen, eller kanske ett fåtal, tyckte om att spöka ut sig och göra sig till mer än vad de var denna enda gång på året. Priset var hutlöst som vare sig den goda maten eller miljön i det hyrda slottet kunde kompensera. Middagen var precis avslutad och han fick äntligen chans till lite luft. Magdalena hade placerat honom mellan Lisa och Ester, två riktiga satkärringar enligt hans mening. Att föra en konversation med dessa illvilliga damer var som att gå på kanten av ett stup där minsta vindpust enkelt störtade dig i avgrunden.
Med en suck av lättnad över att ha klarat sig helskinnad så långt in i tillställningen plockade han upp cigarettpaketet ur kostymens innerficka. Han blundade och njöt av första blosset som fick lite av lugnet att återvända.
"Tjoho, nu är det dags för årets traditionsenliga tävling, alla samlas på gräsytan framför slottet."
Greger fimpade motvilligt cigaretten. Vissa av gästerna klappade faktiskt i händerna av förtjusning över den stundande tävlingen. Det var förmodligen den typen av människor som fick traditionen att leva vidare, tänkte Greger och ställde sig i utkanten av folksamlingen för att om möjligt komma undan i år.
"Greger och Ester", ropade Magdalena en bit in i listan av tävlingsdeltagare.
"Nu ser du till att vinna", kvittrade Ester när hon satte sig grensle över hans rygg.
"Om du försöker låta bli att strypa mig så lovar jag att ta mig runt", sade Greger surt och hade inte alls för avsikt att göra sitt bästa.
"Klara, färdiga, spring."
På startsignalen rusade alla ekipage iväg över gräsmattan ner mot ängen där ett antal hinder var förberedda. Gregers skor började skava efter bara ett par meter i det mjuka underlaget och likaså gjorde Esters gnäll där hon från sin plats på ryggen klagade över allt han företog sig. När de närmade sig bäcken med den smala spången hade han fått nog. Mitt på spången vände han sig åt sidan och släppte greppet om Esters ben. Inte ett ljud fick hon ur sig när hon med ett plask landande raklång i det grunda vattnet. Han vände sig inte om för att se hur det gick med henne. Nu skulle han åka raka vägen hem, ta av sig den djävla kostymen och sätta sig i soffan med en whisky.

att avgöra

Vem visste vad som rörde sig inne i huvudet på någon annan? Om det de sade vad äkta eller bara något munnen formulerade utan medverkan från vare sig hjärna eller hjärta. Under vilka omständigheter kunde man vara helt säker på att sanningen, hela sanningen, var det som presenterades.
Trots att han hade hållit på ett antal år med sitt yrke var han fortfarande inte säker. En sak var han dock säker på. Smärtan var personlig och fick hans klienter att reagera på diametralt olika sätt. Vissa reciterade stycken ur sin tro, andra försvann in i sig själva och blev nästintill onåbara. Det fanns de som lät munnen gå och gjorde allt för att blidka honom med både sanningar, osanningar och allt däremellan. Men det var ju inte det han var ute efter. Den rena sanningen, det oförfalskade innersta i en människa var det han eftersträvade. Att helt och fullt se sanningen som ett vitt ljus, en fackla, Guds egna ord.
Mannen framför honom luktade illa nu, både av bränt kött och sin egen avföring. Flämtande försökte han framföra något slags budskap men det gick inte att höra vad han sade. Den del av tungan som mannen fortfarande hade kvar var också den bränd och det var förståeligt att han hade svårt att prata.
Om han bara hade försökt sig på sanningen lite tidigare. Men vissheten att det verkligen var sanningen måste finnas där innan han gav mannen ro. Ännu hade han aldrig upplevt den, kanske i morgon.