att avgöra

Vem visste vad som rörde sig inne i huvudet på någon annan? Om det de sade vad äkta eller bara något munnen formulerade utan medverkan från vare sig hjärna eller hjärta. Under vilka omständigheter kunde man vara helt säker på att sanningen, hela sanningen, var det som presenterades.
Trots att han hade hållit på ett antal år med sitt yrke var han fortfarande inte säker. En sak var han dock säker på. Smärtan var personlig och fick hans klienter att reagera på diametralt olika sätt. Vissa reciterade stycken ur sin tro, andra försvann in i sig själva och blev nästintill onåbara. Det fanns de som lät munnen gå och gjorde allt för att blidka honom med både sanningar, osanningar och allt däremellan. Men det var ju inte det han var ute efter. Den rena sanningen, det oförfalskade innersta i en människa var det han eftersträvade. Att helt och fullt se sanningen som ett vitt ljus, en fackla, Guds egna ord.
Mannen framför honom luktade illa nu, både av bränt kött och sin egen avföring. Flämtande försökte han framföra något slags budskap men det gick inte att höra vad han sade. Den del av tungan som mannen fortfarande hade kvar var också den bränd och det var förståeligt att han hade svårt att prata.
Om han bara hade försökt sig på sanningen lite tidigare. Men vissheten att det verkligen var sanningen måste finnas där innan han gav mannen ro. Ännu hade han aldrig upplevt den, kanske i morgon.