att nedvärdera

”Det är ju ingen hemlighet att ni, polischef Bläck, är omåttligt irriterad på vad som försiggår uppe i kommunhuset. Tänk om vi då, genom att anställa Tony Kraft, får en möjlighet till inblick i det djävulska spel de spelar, kanske också får en möjlighet att påverka utvecklingen till er, och också personalens, fördel.”
Harry var nära att av ren vana skratta högt åt hennes förklaring men insåg till sin förfäran att den fettvalkiga fröken Milano för första gången i sitt liv sagt något som var värt att överväga. Men för att inte ge henne storhetsvansinne avfärdade han hennes idé genom att skrika åt henne en stund.
”Ja, ja det var väl ett djävla pladder, gå genast ut och gör lite nytta.”
Fröken Milano reagerade inte nämnvärt på det bryska tonfallet utan vände, som hon alltid gjorde, på klacken och återgick till sitt skrivbord och högen av formulär som bara under den korta stund som förflutit sedan Herr Larsson blev av med sin fingertipp växt en ansenlig mängd centimetrar. Harry å sin sida satte sig tungt ner på sin kontorsstol, alldeles utmattad. Naturligtvis rådde det inget tvivel om att fröken Milanos utläggning var både klok och logisk, men den insikten hade ännu inte till fullo sjunkit in i hans medvetande. Om någon annan än just hon yttrat dessa ord skulle han haft lättare att acceptera dem. Hur var det möjligt, undrade han, för henne att prata så klokt i flera sekunder när hon dessförinnan i flera år missförstått varenda order, både verbal som skriftlig, utan undantag. Led hon av någon tillfällig sjukdom där symptomen uppvisade dessa abnorma förändringar i hennes inre? Kunde det faktiskt vara så att hennes attack på Herr Larsson försatt henne i ett för andra osynligt chocktillstånd? För sin egen sinnesfrids skull bestämde Harry sig för att välja det sistnämnda alternativet som förklaring till fröken Milanos märkliga beteende. Oavsett vad som föranlett henne att komma med ett sådant förslag kunde man inte komma ifrån att det faktiskt var lysande, rent av briljant. Men att bara ringa upp Tony Kraft och föreslå ett sådant arrangemang skulle, förutom att det var omöjligt rent praktiskt, genast väcka misstankar. Bättre då om han på något sätt kunde få Tony Kraft att själv föreslå sin kandidatur till den plötsligt lediga tjänsten. Hur mycket han än hatade tanken var det dags för ett besök i kommunhuset och vidare upp till den förhatliga fru Buntersheimers kontor. Harry öppnade dörren och skrek efter Taggy. Innan de gav sig iväg fick han lov att byta blus och kamma igenom sitt ostyriga hår som trots att det var nylagt redan spretade åt alla håll. Ilskan bubblade upp i honom när han stoppade ner sina nakna fötter i gymnastikskorna, förbannade lagvrängare som inte kunde hålla sina fingrar i styr. Vad gällde alla de andra pålagorna kunde han, om han ansträngde sig till sitt yttersta, förstå meningen och uppsåtet. Men strumpförbudet, vad i helvete rörde sig i deras huvuden under det mötet? Hur skulle avsaknaden av strumpor göra dem till bättre samhällsmedborgare, vilket han förmodade att syftet var med de andra idiotiska lagändringarna. Redan hade han blivit förbannad ett antal gånger och lagen var ännu inte inne på sin tredje timma. Att fläta ihop alla tankarna till ett förståeligt mönster var lika omöjligt som att i förväg se bilden av ett stort pussel vars bitar enbart bestod av blå himmel. När pusslet sedan var färdiglagt skymtade bland molntapparna i fjärran en duva som gav mening åt den ändlösa tid man i oförstånd hade lagt ner. Men någon duva var ännu inte synlig i fru Buntersheimers förbannade lapptäcke av lagar och förordningar. Inte ens om hon hade slängt in en stor struts hade den blivit synlig i virrvarret av paragrafer, lagtextändringar och allehanda förbud. Men fan vore om inte Harry Bläck endera dan skulle avslöja hennes mål och mening.