lyhörd

Pettersson på trean snarkar sig genom nätterna, irriterar sig genom dagen och nyser sig genom kvällen i ett aldrig sinande kretslopp.
Kärringen Olsson bredvid försöker dölja sitt ständiga kopulerande med traktens unga män genom att låta teven gå på full volym. Det hjälper inte när denna stora kropp vältrar sig i sängen med allt för många knirrande fjädrar.
Man kan tycka att lilla fröken Minette på andra sidan borde haft betydligt större chanser att få uppmärksamhet av dessa oerfarna unga män som likt trånsjuka katter behöver ha någonstans att skvätta. Antingen är hon för klok och förståndig för sådant umgänge eller så är det något annat. Troligtvis är det hennes kärlek till knivar som är orsaken. Det rytmiska dunkandet var länge en gåta tills jag genom fönstret såg henne stå och sikta mot en uppklistrad pappdocka på väggen. Vilken för övrigt var påfallande lik herr Nelson som bor alldeles bredvid mig. Den enda av min grannar som inte väsnas dygnet om. Det tar han å andra sidan igen genom odören som skoningslöst sipprar ut från hans lägenhet. Utan att ha sett hans lägenhet från insidan kan jag med säkerhet säga att den aldrig är städad och består av lika delar smutstvätt, tomflaskor och intorkade matrester.
Ibland konverserar jag med dem genom väggarna. Av naturliga skäl blir det mest kortfattad information som kastas fram och tillbaka och föregås alltid av att jag kontrollerar mitt sjutillhållarlås. Visst funderar jag på att flytta men konstigt nog tror jag att jag skulle sakna dem. De är trots allt mina grannar.