Lilla fröken Minette var allmänt känd i huset som ett riktigt oväder. Hennes förkärlek till knivar och att driva in dem på dödliga punkter på den pappdocka hon hade uppsatt på väggen kunde vid första anblicken te sig en aning våldsamt. Vi behöver alla en ventil och fröken Minettes sätt att hantera de demoner som uppenbarligen bosatt sig i hennes inre var väl egentligen inte sämre än något annat. Av ren självbevarelsedrift hade jag lärt mig att läsa av henne vid våra korta möten i vår trånga korridor i hyreshuset. Likt en meteorolog såg jag om ett åskväder var under uppsegling eller var på väg att bedarra. Hon var som en tecknad seriefigur med tydliga bymoln hängande över huvudet när hon var arg över något, vilket närmast var ett normaltillstånd.
Kanske var hon trots allt avundsjuk på kärringen Olsson och hennes ständiga rullande i sänghalmen. Jag med mitt gråa liv eller herr Nelson med sitt supande kunde knappast vara anledningen.
"Hon måste bort härifrån, man vågar ju inte gå utanför dörren", sade kärringen Olsson, fortfarande mosig i ansiktet efter sitt senaste besök och jag undrade i mitt stilla sinne när hon skulle ha tid att komma utanför dörren.
"Kan inte du prata med hyresvärden, Pettersson", sade jag istället.
"Varför jag, jag har både bronkit och ont i benen, gå själv du."
Trots mina år i huset hade jag fortfarande inte lärt mig att hålla käft. Nelson satt omtöcknad och tyst på trädgårdsstolen men fullständigt medveten om att han aldrig skulle komma på fråga. Således gick jag motvilligt till hyresvärden nästkommande dag och fick ett samtal med honom.
"Lilla fröken Minette betalar alltid i tid och om jag ska vara ärlig finns det andra jag egentligen skulle ta ett snack med först."
Att argumentera mot det var dödsdömt men han lovade i alla fall att ta ett samtal med henne om inte annat så för de skadade väggarnas skull.
"Du behöver ju inte tala om att det var jag som kom med idén", sade jag försiktigt när jag var på väg därifrån.
"Tror du hon sätter en kniv i dig eller", skrattade hyresvärden och hörde inte allvaret i min vädjan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Sppoky, men får lysst til å lese mer...
Ha en fin dag:)
Berit.
Gillar som man säger på facebook.
Lilla fröken Minette blir till MassmördarMinette. Eller nåt helt annat. Bra bild av henne i början av texten. Och fin gestaltning av alla grannar. Bra!
Applåd till dig för väl framförd text
Lillemor satte huvudet på spiken, så att säga. Massmördarminette:)! Jag tyckte också väldigt mycket om gestaltningen av grannarna. Liksom kärleksfullt beskrivna i all sin trasighet. Cissi
Här finns mer att berätta känns det som. Kommer det mer tro....?
mycket bra, du kan verkligen skriva
Jag vet med bestämdhet att jag skrev en kommentar här tidigare ikväll!
Hm... kan det vara så att du har ordverifiering?
I vilket fall som helst i korthet;
Gillar din text! Starka personligheter, ser dom framför mig. Läser gärna mer om den här byggnaden och dom "Amelie från Montmatre" liknande karaktärerna!
Kram
(och tack för din fiiiina molnkommentar hos mig! Betyder mycket när den kommer från dig!)
Skicka en kommentar