förhöra

"Nå, skulle hyresvärden prata med fröken Minette eller hur blir det?"
Kärringen Olssons hätska ton fick mig att rysa av obehag. Jag kände mig anklagad trots att jag fullgjort mitt uppdrag och tagit upp saken med hyresvärden precis som var sagt. Skulle jag nu också ställas till svars för hans oförmåga att få ändan ur vagnen?
"Han tar väl upp det när han har tid", sade jag försiktigt.
"Jaha, och under tiden ska vi alla falla offer för hennes knivar?"
Vi stod i korridoren. Hon hade förmodligen stått och lurpassat innanför sin dörr och när hon hörde mig gå förbi kastade hon sig ut som en murena ur sitt hål för att fånga sitt byte. För att lägga ännu mer tyngd bakom sina ord, vilket för övrigt var helt onödigt, jag darrade redan tillräckligt, lutade hon sig över mig som en domare bakom ett högt skrank.
"Så farlig är hon nog inte, det är ju faktiskt sällan hon tar sig utanför dörren, i alla fall på dagtid", försökte jag.
I min enfald trodde jag mig kunna gjuta olja på vågorna som böljade okontrollerat i kärringen Olssons stora kropp. De fortplantade sig ända nerifrån tårna, upp genom låren, skvalpade längs magen och brösten för att sedan på sin väg ut ur munnen, likt en tsunami som närmar sig en grund strand, förgöra allt i sin väg. Oturligt nog var jag den som stod i vägen.
"Står du och påstår att hon är ofarlig, är du fullständigt från vettet? När jag somnar vet jag inte om jag vaknar nästa dag på grund av den där kvinnan. Nu är du så god och tar tag i detta, omedelbart."
"Jamen,jag har ju pratat med..."
"Stå inte och försvara dig, bara gör som jag säger."
I det läget skulle jag naturligtvis gjort som jag alltid gjorde, nämligen vända på klacken, stänga dörren till min lägenhet och låta saken bero. Jag antar att jag kände mig kränkt av hennes ord eller så var det många månaders ackumulerad ilska som fick mig att ännu en gång öppna munnen.
"Gå själv om du tycker det är så viktigt."
Ja, jag vet att det inte var mycket till svar, men det var allt jag mäktade med. Ni får betänka att jag i vanliga fall var betydligt mildare i min framtoning och att detta med mina mått mätt var en urladdning av sällan skådat slag. Kärringen Olsson var inte alls imponerad.
"Står du och bjäbbar emot din lilla mask, jag ska nog se till att..."
"Det var väl ett djävla liv härute, låt honom vara ifred, ser du inte att han är alldeles blek i ansiktet."
Pettersson stack ut huvudet genom dörren. Om det var för min skull eller för att han helt enkelt tröttnat på oväsendet i korridoren bryr jag mig inte om. Jag var inte dummare än att jag passade på att smita in i min lägenhet och låsa dubbelt upp. Diskussionen fortsatte en stund därute men nu hade kärringen fått en värdig motståndare och så småningom lägrade sig ett bedrägligt lugn. Jag gick ut i köket för att försöka lugna mina nerver med en kopp te. Kärringen Olsson var verkligen skräckinjagande när hon satte den sidan till och jag undrade i mitt stilla sinne om det kanske var därför fröken Minette övade sig så ofta med knivarna. Med ord gick det inte att försvara sig mot kärringen, det var ett som var säkert.