fredag 19 augusti 2011

fem favoritord på M

Musik, eftersom mitt liv består av det.
Mord, en oundviklig ingrediens i en deckare.
Mage, denna kroppsdel som jag arbetar så hårt för att minska i omfång som jag i nästa ögonblick skämmer bort.
Mamma, denna lilla kvinna som levt ett helt liv som inte är hennes.
Mod, detta lilla ord vars innebörd borde vara lätt att anamma men som alltid viker undan i sista ögonblicket.



Trots att jag hatade deras besök, utan att säga någonting om saken till dem naturligtvis, beundrade jag dem samtidigt för deras mod och ihärdghet. De måste varit de enda i hela staden som frivilligt tog steget in genom porten för att prata med husets innevånare. Inte bara en gång, utan flera. Dessa guds utsända talangscouter vädrade med näsan likt blodhundar och måste tyckt att doften av mänskligt förfall i vårt hus fullkomligt stank av längtan efter en högre mening med livet.
Pettersson svor dem rakt i ansiktet och sade att de skulle göra som Frälsningsarmén, hålla sig på torget med sin musik så man visste var man hade dem och inte gå runt och terrorisera folk i deras egna hem. Eller för den delen hålla sig i kyrkan, för en sådan hade de väl, och låta folk själva bestämma om de hade behov av nån jävla gud.
Kärringen Olsson såg nog deras återkommande besök som ett sätt att bli av med sina gamla synder för att på det viset få utrymme för nya. Med fromma anletsdrag lyssnade hon på deras utläggningar innan hon med en liten broschyr i handen kunde stänga dörren och fortsätta sitt liv som förut.
Fröken Minette öppnade mig veterligen aldrig dörren när de knackade på. Jag undrade om dessa spridare av guds ord verkligen var medvetna om att de riskerade livet utanför hennes dörr. Men att utföra ett bestialiskt mord på dem kanske var lite magstarkt till och med för fröken Minette.
Själv hade jag alltid svårt att värja mig mot deras besök. Jag tyckte helt enkelt synd om dem där de travade gata upp och gata ner dagarna i ända utan att för den skull få något riktigt uträttat. Det tog alltid massor av tid i anspråk men jag tyckte att de kunde få chansen att få säga vad de ville någon gång. Pettersson skällde alltid på mig för detta och påstod att jag tillsammans med Nelson var anledningen till deras aldrig sinande besök i huset.
Nelson var mycket riktigt den av oss som fick utstå mest. Till och med jag hoppades ibland på att han skulle anta erbjudandet och byta drog från sprit till Gud. Med druckna ögon stod han i korridoren iklädd sina kalsonger och nätundertröja, kliade sig lite slött på magen, medan han lätt vaggande tog emot guds ord. Han var verkligen en utmaning för dem och de gav allt de hade men utan framgång. Det slog mig att dessa människor måste vara de enda i hela världen som frivilligt försökte ta sig in i hans lägenhet. Han höll dem ståndaktigt ute i korridoren, kanske mest på grund av att han hela tiden höll sig i dörrposten för att inte falla omkull. De pratade med honom om renlighet men ordet fanns uppenbarligen inte i hans ordförråd då han bara blinkade oförstående mot dem. Ett försök att förklara spriten som ett djävulens irrbloss renderade bara en rejäl rap som svar. När de till slut gav upp efter att ha tryckt den obligatoriska broschyren även i hans hand vände de på klacken och gick motvilligt därifrån.
"Må gud vara med er", sluddrade Nelson och stängde dörren efter sig.
Det korta uttalandet garanterade oss nya besök i framtiden vilket tydligt framgick av de leenden som inte gick att dölja under deras sorti nedför trappan och ut genom porten vidare mot nya offer.

11 kommentarer:

Dakota Quinn Diamond sa...

Som vanligt: Bra skrivet! Likey! :)

Anitha Östlund Meijer sa...

Så bra skrivet. Gör en bok om det som sagt.
Jag råkade ut för Jehovas vittnen en gång, men skrämde dem rejält med att berätta att jag var fatalist och inte trodde på någon gubbe som bestämde över mitt liv.
De backade snabbt ut, medan de korsade med fingret i luften och rabblade ramsor.

http://tittelina.blogspot.com sa...

Underhållande läsning. Gillar karaktärerna.

Har även jag öppnat dörren en gång och började diskutera med de två kvinnorna och faktiskt... efter en stund såg jag att deras ögon börja fladdr, de var märkbart oroade, blev osäkra. Innan de gick sa de faktiskt att de tyckte det var intressant att prata med mig :-).

Hasse Thorén sa...

Nelson.. Han hycklar inte... Like Like..!!!

foxy sa...

Jag gillar ditt hyreshus, men jag skulle inte vilja bo där.
Ang hästen så är det det enda inrutade i mitt liv som håller mig ordentligt jordad om du förstår, annars finns det inte så mkt rutiner.
Tack för att du är i gång o skriver igen.

Kalle Byx sa...

Tycker också du ska satsa på en bok.

disco sa...

Absolut en novell eller något längre kör nu...
Längtar tills Minette spårar ur? :)

Pärlan sa...

Jag håller med de andra, här har du karaktärer som håller och som räcker till mycket mer än skrivpuffar! Älskar att hon gör sig av med sina synder för att kunna fylla på med nya.

Pärlan sa...

Tack så mycket för dina kommentarer idag, kul att du ville läsa min rysare också!

marmoria sa...

Gillar! Avundas dig ordet "mod". Starkt, stort litet ord.

Tisteln sa...

mycket bra fortsättning, och härligt starka karaktärer.
tack för din kommentar, ändrade lite i dikten och tror bestämt det blev bättre!