gemenskap

Hyresvärden är vår gemensamma nämnare, den som är skyldig till att just vi är tvingade att byta ord med varandra. Eller för den delen tvingas möta varandra i den trånga korridoren utan att yttra något. Pettersson kan aldrig hålla tyst trots att han borde spara på sin luft. Även om han nästan hunnit in i sin lägenhet är han ändå tvungen att vända sig om, sticka ut huvudet genom dörren och säga ett par ord.
"Han har fortfarande inte tätat stuprören", väser han med sina fördärvade lungor och syftar naturligtvis på hyresvärden.
Nelson, som även under sina nyktra perioder sluddrar på talet som om han inte vet om något annat sätt, är som en damm med sprickor. Hans tystnad fyller ut kroppen tills hela dammen rämnar och allt kommer rinnande som en syndaflod. Jag har lärt mig känna igen tecknen och skyndar mig in genom dörren när jag ser hans stirrande ögon. Vid sällsynta tillfällen då jag har gott om tid står jag kvar och låter allt skölja över mig. Hans längtan efter sammanhang är omöjligt för mig att tillfredsställa, därför står jag bara kvar vid de tillfällen jag orkar bära mitt dåliga samvete. Nelson klarar inte sanningen, annars skulle jag sagt att ingen vill umgås med någon som luktar och ser ut som honom. Kärringen Olsson däremot säger vad hon tycker till alla och mer därtill. Genom dörren hörde jag Nelson ta emot hennes svavelosande kommentarer vilket gav honom anledning att titta djupt i flaskan ytterligare någon vecka. Man kan inte säga annat än att kärringen Olsson lever i nuet. Hon tänker sällan på konsekvenserna av vare sig sitt tal eller sitt syndfulla leverne i sänghalmen. Ibland tänker jag att hon är lyckligast av oss alla. Kanske skulle fröken Minette må bra att få ur sig sitt vansinne i sängen istället. Hennes eviga knivkastande måste bero på någon typ av galenskap men det är bara en gissning. Mig veterligen har inte någon av mina grannar bytt många ord med henne och absolut inte om hennes kärlek till knivarna, vem vet var det skulle sluta. Trots hyresvärdens försäkran att ta upp saken med henne tror jag för egen del att han väntar tills hon slinter och skär av sig pulsådern. Hans mod är inte större än vårt.
Jag skulle inte erkänna det för någon men de tunna trådar som vävs mellan oss i huset, varje gång vi möts och byter några ord eller undviker varandras blickar, är starka och omöjliga att frigöra sig ifrån. Ett ofrivilligt öde som läggs på allas våra axlar och gör oss ansvariga för varandra trots att det enda vi har gemensamt är numret på porten.