måndag 22 augusti 2011

åka hiss

Jag var ytterst kluven när det gällde mina funderingar runt Nelsons brev vad gällde begravningen av hans mor. Det var tveklöst så att den gamla damen låg under jord sedan länge och att då skriva ett brev där Nelson flera månader i efterhand tackade ja till att gå på begravningen skulle förmodligen betraktas som rena skymfen. Kanske var det så att systern inte ens räknade med att få ett svar, det troligaste scenariot med tanke på Nelsons normaltillstånd. Men eftersom han börjat fråga efter brevet var jag tvungen att på något sätt förhålla mig till situationen.
Det var den olycksaliga råttan på kärringen Olssons dörrhandtag som fick Nelson att återfinna minnet av brevet. Efter att han knutit upp svansen på råttan och burit iväg med den ut på gården för att slänga den i soptunnan ångrade han sig plötsligt och skulle istället ha en värdig begravning av det så brutalt mördade djuret. Jag vill inte på något sätt antyda några likheter mellan råttan och Nelsons mor men inte desto mindre var det anledningen till att jag nu satt och våndades över hur jag skulle bete mig. Till sist tyckte jag mig se en lösning som visserligen kunde vålla både mig, Nelson och hans syster ett visst obehag men det var ändå det enda rätta att göra nu när situationen var som den var. Avsändaradressen på baksidan av brevet var, när jag studerade den närmare, belägen förvånansvärt nära vår adress och gjorde det möjligt för mig och Nelson att faktiskt promenera dit. Det fanns en poäng med detta som jag inte tänkte ta upp med Nelson, nämligen att han kanske skulle hinna nyktra till en aning på vägen dit. Jag tänkte inte ta upp något annat heller mer än att föreslå en promenad tillsammans, helst i hela rena kläder.
"Ska vi ut och fin-gå", sluddrade Nelson när jag bad honom ta på sig något som inte legat på golvet i flera månader.
Till sist fick han låna en skjorta av Pettersson som trots att även den var urgammal ändå lyfte helhetsintrycket från katastrofalt till beklämmande. Mer kunde vi inte göra.
Tanken hade slagit mig att kontakta systern i förväg men eftersom hon uppenbarligen, med tanke på det relativt korta avståndet, undvikit Nelson ville jag inte ge henne chansen att komma undan. Varifrån detta mod kom hade jag ingen aning om men jag föreställde mig nog hela scenariot med mig långt i bakgrunden, på behörigt avstånd från eventuella verbala och fysiska klagomål på arrangemanget.
Lagom när Nelson började klaga på sin torra strupe uppenbarade sig huset på höger sida. Redan på förhand, det framgick av adressen, förstod jag att systern levde ett helt annat liv än Nelson. Huset andades klass, pengar och framgång och jag kände mig plötsligt väldigt bortkommen. Innan jag ångrade beslutet att släpa dit Nelson öppnade jag porten och föste in honom i foajen. En pompös stentrappa svängde sig elegant längs husväggen och lämnade utrymme för en gammaldags hiss med gallerförsedd dörr rakt fram. När Nelson fick se hissen klev han utan att tänka in i den och började mixtra med blixtlåset till byxorna.
"För helvete, det är en hiss, inte en toalett", väste jag argt till honom och insåg först nu i hur dåligt skick han egentligen var.  
Men när vi nu var så nära kändes det nästan skamligt att ge upp. Nu fick det bära eller brista. Jag drog igen gallret till dörren och tryckte på fjärde våningen. Med ett rasslande ljud makade hissen sig sakta uppåt och det var först nu som Nelson undrade vart vi var på väg. Jag sade ingenting eftersom jag på det sättet då slapp att ljuga honom rakt i ansiktet. När han envisades sade jag att vi skulle hälsa på någon utan att precisera saken närmare.
Till höger om hissdörren på fjärde våning satt en guldpläterad skylt med namnet som överensstämde med avsändaradressen på brevet. Nelson reagerade fortfarande inte så jag förstod att han aldrig hade fått tillträde till sin systers liv och att det nu kunde vara dags. Jag eldade faktiskt upp mig en smula över detta faktum och tyckte det var fruktansvärt orättvist att systern med sina tillgångar inte kunde ta lite bättre hand om sin eländige bror. Vid tredje signalen hördes säkerhetskedjorna rassla och dörren öppnades.
"Ja?"
En mager dam i storblommig klänning och en vit kofta mönstrade oss avmätt från topp till tå med dåligt maskerad avsmak. För ett ögonblick kom jag av mig eftersom jag hade förväntat mig någon slags reaktion från antingen damen eller Nelson. Damen såg fullkomligt ointresserad ut och Nelson tog stöd med ryggen mot väggen och studerade sina fötter.
"Är det du som är Kerstin", frågade jag till sist.
"Ja, hur så?"
"Din bror här visade mig ett brev angående er mors begravning men då han tyvärr hade förlagt brevet kunde han inte närvara vid begravningen och då tyckte jag det var bättre att komma hit personligen med honom."
Damen stod tyst en lång stund och bara stirrade på mig. Efter ett tag flyttade hon blicken till Nelson och därefter tillbaka till mig.
"Ska det här vara någon slags skämt så betackar jag mig", fräste hon och slängde igen dörren mitt framför näsan på mig.
"Ska vi gå nu", frågade Nelson.
"Jamen, du skulle ju prata med din syster om begravningen och din mamma."
"Det där var inte min syster, jag har förresten ingen syster, och morsan lever än såvitt jag vet", sade Nelson oberört.
"Vad fan säger du, vem var det här då", sade jag argt och pekade med hela handen mot den nyss igenslagna dörren.
"Hur ska jag kunna veta det, jag följde ju bara med dig."
"Jamen, brevet och begravningen", fräste jag upprört, "du ville ju gå på din mammas begravning."
Nelson var tvungen att fundera en lång stund men det var inte förrän jag plockade upp brevet ur fickan och viftade med det framför näsan på honom som han äntligen verkade förstå vad jag menade.
"Jaså, det. Det hittade jag utanför porten, jag tycker om att gå på begravningar, ibland blir man bjuden på kaffe och kakor", sade han och drömde sig bort vid den angenäma tanken.
Jag insåg till min fasa vilket fruktansvärt misstag jag hade gjort men att ringa på dörren igen för att förklara var inte att tänka på. Istället drog jag med mig Nelson mot hissen för att så fort som möjligt komma därifrån.
"Det var en trevlig promenad", sade Nelson på väg ner, "jag gillar att åka hiss."

8 kommentarer:

Hasse Thorén sa...

Ha ha.. Jättebra..! Kul knorr, verkligen.. Dessutom "från katastrofalt till beklämmande", den bara älskar jag... Tack..!

marie ettanbo sa...

Vilken historia! Gillar Nelsons slutkommentar :)

Dakota Quinn Diamond sa...

Wow! vilken oväntad twist på slutet...!
Jättebra! :)

marmoria sa...

Kul story!

Kalle Byx sa...

Helt skruvat.

Pia sa...

Jag tror jag dör av skratt. Det här är riktigt bra.

Tackar för kommentar hos mig, skrattar åt den också. Hissmusik på visfestival. Lovar att skänka dig en tacksamhetens tanke om jag får chans att återanvända den.

Nontrivial sa...

Haha, vilken vändning historien gjorde! Jag tycker om meningen "Ska vi ut och fin-gå" (:

Marie sa...

Helt galen historia, vriden många extra varv. Gillar!