ett välkommet förslag

Kanske var det passande att vår naturliga mötesplats var på bakgården vid sophuset. Pettersson satt ofta där på en pinnstol som han gjort till sin medan vi andra gjorde korta besök där av olika anledningar. Kärringen Olsson utnyttjade frekvent tvättlinorna, slaka som telefonledningar om sommaren, mellan sophuset och husväggen. Hennes åtgång av sänglinne gjorde att det ständigt hängde nytvättade vita lakan och fladdrade i vinden. Mina ärenden handlade nästan uteslutande om soppåsar men fick ofta som bieffekt att jag hamnade på en stol bredvid någon av mina grannar. Till och med Nelson tröttnade ibland på sin lägenhet och flydde ut till den betydligt mer välordnade gården där han ofta somnade med ryggen mot sophusets tegelvägg. Enligt honom själv var det hans ovana vid frisk luft som ständigt fick hans ögon att sluta sig. Fröken Minettes närvaro på gården var inte av fysisk natur men hon fanns alltid ibland oss ändå.
"Nu kan jag inte vänta på hyresvärden längre, hon måste bort härifrån. Jag behöver verkligen min skönhetssömn, jag har inte sovit ordentligt på flera månader ", ojade sig kärringen Olsson medan hon häftigt vek ihop ett lakan och slängde ner det i tvättkorgen.
Av den anledningen fanns ingen orsak att få fröken Minette ur huset. Om så kärringen Olsson sov dygnet om i ett år skulle det inte märkas nämnvärt på hennes utseende, den enda effekten skulle vara att det blev betydligt lugnare i huset, men det sade jag inte.
"Jag pratar då inte med henne frivilligt", väste Pettersson från sin stol och sneglade samtidigt förstulet åt mitt håll såpass tydligt att kärringen också skulle se det.
Hur jag fick kraft att motsätta mig hans försök att åter en gång lämpa över bördan på mig vet jag inte, men min överlevnadsinstinkt kanske var starkare än jag förut trott.
"Jag har pratat med hyresvärden och längre än så sträcker sig inte mitt engagemang i den här frågan", sade jag.
"Fega karlar, jag får väl göra det själv då", fräste kärringen och ryckte i lakanen så häftigt att Nelson beklagade sig i sömnen.
Inte för att hon stod högt i kurs hos någon av oss men att bara ringa på hos fröken Minette och be henne flytta därifrån kunde få ödesdigra konsekvenser och det önskade vi inte ens kärringen Olsson. Pettersson påpekade detta för henne.
"Om du bara ringer på så är du stendöd dagen därpå, det är du medveten om hoppas jag."
"Jag hade nog tänkt skriva ett anonymt brev och lägga i hennes låda, påpeka vänligt men bestämt hur hennes närvaro i huset skrämmer bort besökare såväl som nya hyresgäster."
Det var ett förslag som ingen av oss andra motsatte sig. Låt vara att brevet andades lögn från början till slut eftersom det ytterst sällan kom några på besök till huset, förutom kärringen Olssons kärlekskranka sänggäster då, men de hade kommit om så huset var satt i karantän på grund av pest. Nya hyresgäster var också en lögn utöver det vanliga, trodde verkligen kärringen att någon av oss skulle bo i huset om det fanns alternativ för hyresvärden? Inte desto mindre applåderade vi hennes förslag med förhoppningar om att det i alla fall inte kunde skada att prova ett sådant grepp. Eftersom vi sällan såg till fröken Minette skulle vi ju inte heller behöva låtsas om att vi inte visste något om brevet, vilket kändes betryggande med tanke på min usla förmåga att dölja en lögn. Kärringen Olsson skred till verket och levererade brevet först efter att noga kontrollerat att ingenting rörde sig innanför fröken Minettes dörr. Snabb som en vessla, nåja, som en skrämd överviktig buffel, försvann hon sedan in i sin lägenhet och låste noga dörren.
Jag vaknade nästa dag av ett illvrål från korridoren. Ett brandlarm hade inte gjort ett bättre jobb och jag fullkomligt flög ur sängen. När jag klarvaken öppnade dörren i min morgonrock låg kärringen Olsson raklång i korridoren med Nelson och Pettersson som nyfikna åskådare i dörrspringan från sina lägenheter. När jag närmade mig såg jag en fläck av blod på golvet utanför hennes dörr och jag var övertygad om att hon var död. Lika övertygad var jag om att fröken Minette var ansvarig när gårdagens brev kom mig till minnes. Ett rosslande ljud fick mig att förstå att så lyckligtvis inte var fallet. Kärringen Olsson var alldeles likblek i ansiktet och kallsvetten rann i strida strömmar nerför hennes hals. Med darrande hand pekade hon på sin dörr. I handtaget var en död råtta fastbunden i svansen med blodet droppande från ett öppet sår i halsen.