onsdag 31 augusti 2011

ta ett språng

"Över sex meter, sex och sjuttio närmare bestämt", säger han med en belåten suck och höjer volymen ytterligare ett snäpp med fjärrkontrollen.
Jag låtsas bli imponerad och nickar ett tag med huvudet medan jag kniper ihop läpparna i en grimas som jag hoppas ska se övertygande ut. Det gör den inte. Jag ser hur det kokar inuti honom där han sitter och låtsas se på teve medan hjärnan går på högvarv. Jag hoppade aldrig över fem meter vilket inte bekymrade mig, men han skämdes. Femma blev jag den gången och följdaktligen utan medalj. Mitt lilla hörn av skåpet är fortfarande i det närmaste tomt medan hans är fyllt till brädden av både medaljer, plaketter och pokaler från både den ena och andra bedriften. Nu spelar det ingen roll längre, inte för mig, men han skäms fortfarande. Att jag är duktig på annat har ingen betydelse.
"Du har aldrig förstått vad det betyder att kämpa", säger han till slut och jag förväntas hålla med.
Jag är tyst men inom mig pågår redan mitt försvarstal som kommer vara färdigt sent i kväll, när han med hjälp av rullatorn stapplat sig in i badrummet för att lägga löständerna i lösning, när han har skvätt ett par droppar från sin skrumpnande mandom, när han tagit sina tabletter och somnat, först då är jag redo att svara.
Jag hoppade aldrig lika långt som honom men jag har flera gånger försökt överbrygga klyftan mellan oss, ett språng över en ravin så djup att den varje gång hotar att döda mig vid fallet. För faller gör jag varje gång, på andra sidan står min far och motar bort mig, får mig att återigen tappa balansen med en liten knuff i fel riktning. Han står stadigt med fötterna i en lögn som han vägrar släppa. Jag vill att han ska ta sig över på min sida men förväntar mig ingenting, det är ett språng han aldrig kommer att ta.

6 kommentarer:

http://tittelina.blogspot.com sa...

Tragiskt när föräldrar har för höga ambitioner "i barnens ställe". Vilken tung ryggsäck för barnet. Bra beskrivet hur han försöker få kontakt med pappan.

disco sa...

familjer. bra text. Man vart lite irriterad och det är väl ett bra tecken för en bra text.

Dakota Quinn Diamond sa...

Instämmer helt med Ethel & disco!
Man blir berörd av barnets historia och sååå arg och irriterad på pappan.
Bra berättat (som vanligt)! :)

marie ettanbo sa...

Bra skrivet om kontaktlöshet och kontaktsökande.

marmoria sa...

Håller med alla. Förstås.

s sa...

Mycket bra.