välstånd

Det är lätt att förledas att tro att den som håller den kroppsliga njutningens fana högt i motsvarande grad saknar djup i sin själ. Inget kan vara mer fel. Behovet att bli älskad är djupt inpräntat i våra gener och människan är så sinnrikt konstruerad att hon, oavsett hinder, letar tills hon hittar ett sätt att tillfredsställa denna i grunden så nödvändiga drift.
Ända från barnsben naglar vi oss fast vid föräldrarna och kräver total uppmärksamhet. De flesta av oss får också leva i några år med detta känslomässiga välstånd tills föräldrarna helt enkelt tröttnar och önskar sitt liv åter. När det oskyldiga barnet så inser att det blivit övergivet lever det på överskottskärlek ett tag medan det söker efter nästa offer. Efter tonårsförälskelser, oskyldiga kyssar i överbefolkade soffor, tafatta försök att komma en annan människa inpå livet, både mentalt och fysiskt, så hittar en viss procent, oklart hur många, till sist sin livskamrat. Detta borgar för ytterligare några år i relativ trygghet, förutsatt att man gjorde ett val på rätt grunder, vilket gör att ytterligare några procent faller ifrån så småningom. Nåväl, de fick åtminstone chansen att skapa sig ett liv tillsammans med någon annan.
Vilka är då de andra? De som inte någon gång efter barnastadiet fått smaka på denna efterlängtade nektar. Som likt ett utsvultet bi surrar från blomma till blomma bara för att upptäcka att sötman redan sugits ur av någon annan och efterlämnat sig ett tomt skal. Återigen är procentsatsen omöjlig att gissa sig till.
Men effekten av denna aldrig tillfredsställda längtan visar sig ofta i de symptom som kärringen Olsson i lägenheten bredvid har. Ett ständigt behov av att bli älskad. På vilket sätt som helst, när som helst, med vem som helst och framförallt vid vilken tid på dygnet som helst.
Mina tankar om världen och människorna som befolkar den ställer ofta till problem för mig. Kanske är det därför som jag helst av allt håller tyst. I kärringen Olssons fall är det ett stort bekymmer eftersom jag vill bli förbannad på henne, skrika håll käften genom väggen när hon och hennes tillfälliga sängkamrat ylar ut sin åtrå klockan 02.15. Sanningen är att jag inte kan det, av den enkla anledningen att jag förstår henne. Jag säger inte att jag på något sätt sympatiserar med hennes beteende men jag har förståelse för hennes innerliga längtan efter närhet.