söndag 21 augusti 2011

ett rekord

"Jag dör", flämtade hon svagt.
Jag tror att Pettersson för ett ögonblick övervägde alternativet att låta kärringen Olsson ligga kvar i korridoren men till sist tog nyfikenheten överhanden och han klev ut genom sin dörr och lommade fram till oss.
"Det var en riktig bjässe till råtta det", skrockade han men tystnade kvickt efter blicken han fick från offret på golvet.
"Det är verkligen inget att skoja om, Pettersson, förstår du inte att det är en varning, hon vill se mig död", suckade hon djupt och förstärkte sina ord genom att låta munnen hänga slapp och himla med ögonen.
"Nåja, nu ska vi inte förhasta oss, den exakta orsaken till att råttan hänger på ert handtag vet vi ju inte", försökte jag.
"Du måste väl ändå vara den dummaste som går i ett par skor, är inte en död råtta tydligt nog för dig", fräste kärringen ilsket från golvet innan hon kom ihåg att hon var dödligt skadad och återgick till sitt komaliknande tillstånd.
Som vanligt ångrade jag att jag hade öppnat munnen och jag var tvungen att överväga om nästa fråga verkligen var nödvändig. 
"Kan du resa dig upp och ta dig in i lägenheten på egen hand?"
"Ser det ut så", väste hon genom ena mungipan och förblev liggande.
Pettersson och jag tittade uppgivet på varandra när vi insåg att vi på något sätt var tvungna att baxa in kärringen i sin lägenhet. Nelson som hela tiden observerat oss från sin dörr bestämde sig plötsligt för att blanda sig i. På ostadiga ben gick han helt sonika fram till råttan, knöt upp svansen och tog den i ett stadigt grepp runt magen och bar iväg med den. 
"Råttor är egentligen rätt tillgivna djur", mumlade han och strök den ömt över ryggen på sin väg ut.
Efter att Pettersson hjälpligt torkat upp blodet från golvet tog han en trasmatta från kärringen Olssons hallgolv och lade den bredvid henne i korridoren. Med gemensamma krafter rullade vi hennes stora kropp ett halvt varv upp på mattan så hon nu låg på mage. Det var uppenbart att hon tänkte spela det här spelet till slut. 
"Ett, två och tre", räknade Pettersson för att koordinera våra ansträngningar att flytta kärringen vilken också mycket riktigt rörde sig en dryg decimeter. 
Tjugo minuter senare var större delen av kärringen Olssons kropp inne i sovrummet med bara benen kvar ute i hallen vilket vi båda tyckte var fullt tillräckligt. Våra vedermödor skulle ändå inte räknas oss tillgodo nästa gång vi pratade med henne. Pettersson ställde ändå ett glas vatten bredvid henne för att understryka vår goda vilja att åter få henne i stridsdugligt skick. 
"Du får ligga och vila dig en stund tills du känner dig bättre", väste Pettersson tungt och lutade sig mot sminkbordet som stod mot ena väggen i sovrummet.
Petterssons väsande upphörde plötsligt och när jag tittade upp vinkade han mig till sig med ena fingret. På sminkbordet låg en kalender uppslagen. Varje dag i månaden var fullklottrad av namn och tider. Med två timmars intervall var ett nytt namn inbokat, varje dag, hela månaden. Herregud, det här var värre än någon av oss kunnat föreställa sig. Inte undra på att vi alla var hjärtligt trötta på hennes skränande teve som näppeligen kunde dölja hennes aktiviteter. När vi gick ut därifrån skakade Pettersson bara på huvudet åt eländet. 
"Vi kanske ska tipsa Guinness rekordbok om hennes kalender", suckade han trött men kunde ändå inte dölja ett leende som bottnade mer i medlidande än i glädje.

  

8 kommentarer:

Nontrivial sa...

Jag gillar särskilt meningen då Olsson för ett ögonblick blir så upprörd att hon glömmer bort att hon är allvarligt skadad. Som vanligt en mycket verklighetstrogen text! :)

Kalle Byx sa...

Nontrivial satte ord på det och jag hakar på.

Hasse Thorén sa...

Trodde först att råttan skulle bli rekordet..
Följer dina texter med glädje... Bra..!!

Dakota Quinn Diamond sa...

Som vanligt - såååå bra och målande!
Instämmer med föregående "talare" :)

marie ettanbo sa...

Mustig berättelse!

Anitha Östlund Meijer sa...

Instämmer med de andra. Du har vuxit rejält i ditt skrivande

foxy sa...

Instämmer oxå!

Pia sa...

Ang kommentar hos mig igår:
Jag hoppas verkligen att du har och kan upprätthålla en skrivarbubbla. Det här är gôrbra. Kör hårt!