underhålla

Jag hade aldrig tänkt på det förut men jag insåg att jag bodde i en kuliss. Vid tillfälle var jag faktiskt tvungen att kolla upp om det någon gång i tiden förekommit filminspelningar på vår gata. Den bastanta fasaden i smutsgrå puts med utsmyckningar runt fönstren och ett opassande lejonhuvud ovanför porten var visserligen inte i fullgott skick men skilde sig ändå avsevärt från standarden innanför porten. Som om hyresvärden in i det längsta ville förneka förfallet inför omvärlden vad gällde såväl hans byggnad som hans hyresgäster. Sprickor efter sättningar i grunden var fortfarande tydliga eftersom fyllnaden ännu inte antagit samma grå nyans som resten av fasaden. Denna kosmetiska åtgärd var förbehållet omvärlden. Att kliva in genom porten in i foajen med dess spruckna marmorgolv och flagande väggar kändes mer överensstämmande med klientelet i huset. Varken jag eller de andra krävde heller att hyresvärden skulle åtgärda bristerna i någon större utsträckning. Kanske var vi rädda för att vi själva skulle vara tvungna att leva upp till förändringarna. Vår tid hade stannat och vi klamrade oss fast vid det förflutna trots att framtiden knappast kunde behandla oss sämre.
I fönstret på första avsatsen stod en blomma väl skyddad från solen bakom plywoodskivan som ersatte den spruckna rutan. Den sträckte desperat på sig men jag visste att den var dödsdömd som så många av dess föregångare. Jag visste inte vem som envisades med denna meningslösa ritual. Räcket hade lossnat från sina fästen i väggen och gungade lojt vid mina steg på väg upp. På min våning hade hörnet i väggen förlorat stora bitar av murbruk som om någon sett sig tvungen att ta en smärtsam genväg för att komma ut i tid. Jag log för mig själv när jag öppnade dörren till min lägenhet. Det här var hemma och jag visste att jag aldrig skulle byta ut det mot något annat.