något heligt

En ljushårig yngling stod villrådig utanför porten och knäppte sina nervöst svettiga händer som i bön. Den låsta porten hånlog mot honom med sina ögon av frostat glas. Jag kunde inte låta bli att avvakta en bit bort. Ynglingens mål var inte svårt att lista ut, just det här exemplaret såg möjligen mer bortkommet ut än de flesta andra, men hans irrande blick talade sitt tydliga språk. Att hans högra hand omedvetet rättade till skrevet med jämna mellanrum hjälpte väl också till. Oroligt blickande från sida till sida tog han till sist mod till sig och gick fram till porttelefonen.
Hade inte Pettersson klivit ut genom porten i det ögonblicket är det möjligt att pojken hade blivit invigd i kärlekens mytomspunna värld. Kanske var det lika bra att han ännu för en tid fick leva med sina oskyldiga drömmar utan att varje gång minnas känslan av att drunkna i kärringen Olssons fettvalkiga kropp.
Jag ondgjorde mig precis som alla andra i huset över hennes verksamhet, ibland skämtsamt men lika ofta på allvar. Med en suck klev jag in på marmorgolvet i foajen. Kanske var jag bara avundsjuk men jag trodde på mig själv när jag hävdade att kärleken var tvungen att ses som ett tecken på något mer än bara kropp. En enda gång hade jag försökt prata med Pettersson om saken ute vid soptunnorna.
"Men för helvete, du låter ju som en jävla präst."
Utan att han visste om det var det precis så jag kände, någon var tvungen att hålla kärleken ren från smuts. Men visst längtade jag efter att min dörr någon gång skulle öppnas av någon annan än mig själv.