skogen

Första gången Pettersson sade att han skulle gå en runda runt sjön blev jag förvånad. Inte minst på grund av hans kropps kondition. Hur skulle han ha möjlighet att släpa sig runt en hel sjö med sina väsande lungor och sina ledbrutna ben. När jag sedan fick möjlighet att tänka en tanke till undrade jag var denna sjö var belägen. I grund och botten är jag så långt ifrån stadsmänniska man kan komma och söker mig därför rent instinktivt till alla vattenhål denna oförgätliga plats kan uppbringa. Någon sjö hade jag ännu inte sett trots att alla mina månader bland sten, betong och asfalt borde avslöjat en sådan oas för länge sedan.
"Du vet väl för helvete var sjön nere vid minigolfbanan ligger", fräste han surt åt min okunnighet.
Att kalla den lilla stenlagda dammen för en sjö var obegripligt. Inte desto mindre lät jag honom hållas, han behövde sina rundor runt vattnet och jag ville inte förarga honom i onödan. Förargad blev han så lätt på egen hand ändå. Sedan dess har vi faktiskt tagit följe vid flera tillfällen och på långsamma ben haltat oss runt denna vattensamling med små korta verbala inpass som med lite god vilja faktiskt kan kallas samtal.
Nu stod vi åter i korridoren utanför våra lägenheter då Pettersson ännu en gång var på väg för ett besök i verkligheten på sina krumma ben.
"Ska du med en runda i skogen", frågade han.
Vis av erfarenheten efter missförståndet vad gällde statusen på den lilla dammen rannsakade jag mitt inre för att på så sätt försöka hitta några trädansamlingar på nära håll. Det stod visserligen fyra träd runt kiosken i centrum men inte ens Pettersson kunde väl kalla dem för skog. Allén som kantade Storgatan kunde med lite god vilja, om man såg dem i rätt vinkel, kanske kallas skog men det bar emot.
"Har du helt tappat målföret, du ser ut som en död fisk, ska du med eller inte", fräste Pettersson irriterat och började gå.
Egentligen hade jag inte alls någon tanke på att ge mig ut någon längre stund men nyfikenheten drev på mig. Att helt enkelt fråga honom vad han menade ville jag inte av den enkla anledningen att jag är allergisk mot när folk skäller på mig. Jag vill vara omtyckt och då är det lika bra att vara tyst i så stor utsträckning som möjligt. Pettersson gick långsamt ner mot centrum och den lilla dammen med vilopauser på varenda busshållplats. Irriterat vinkade han bussarna vidare när de försiktigt bromsade in för att se om vi skulle med.
"De ser väl att jag bara sitter och vilar."
Istället för att ta till höger mot dammen slog Pettersson in på en gata till vänster som bara efter två kvarter visade tecken på att staden avlägsnade sig. Efter ytterligare ett kvarter bredde faktiskt en björkdunge, med en och annan vilsen tall, ut sig i ett rondelliknande centrum mitt bland husen. Målmedvetet satte Pettersson av över vägen och in bland träden. Någonstans i mitten av denna trädcirkel stod en parkbänk som vi slog oss ner på.
"Lyssna", sade Pettersson och blundade.
Först hörde jag bara bruset från trafiken men plötsligt utkristalliserade sig ett fågelläte. Ett ensamt kvitter som när öronen vant sig följdes av fler. Frågor och svar slungades fram och tillbaka mellan träden och jag insåg att det var första gången på månader som jag hört något annat än duvor och skator.
"Tack ska du ha Pettersson, det var en fin skog, hit ska jag gå fler gånger."