stava

Nelson stod utanför sin dörr iklädd enbart sina kalsonger som även på avstånd såg allt annat än nytvättade ut. Hans påsiga, orakade ansikte harmonierade väl med resten av kroppen. Jag blev förvånad över att han hade så mycket hår på ryggen eftersom hans huvud mest bestod av flint med långt stripigt hår i nacken. Den bleka huden lyste sjukligt i ljuset från taket i korridoren. Det slog mig att det fanns två olika sorters alkoholister, de som hela tiden vistades ute och därmed åtminstone fick frisk luft och brunbränd hud, och sådana som Nelson, som gömde sitt eländiga liv i en smutsig låda med fyra väggar.
I handen höll han ett brev som han misstänksamt lyfte mot ljuset. Även på avstånd såg jag att darrningarna i hans händer fortplantade sig ut i brevet och fick det att svänga fram och tillbaka i luften som om han fläktade sig med det.
"Har du fått brev, Nelson", sade jag trots att det var uppenbart.
Men så pratade alla med honom. "Så du är ute och går", "Jaha, här sitter du."
"Kan du läsa det för mig", sluddrade han, "mina ögon vill inte riktigt."
Jag ångrade djupt att jag öppnat munnen men nu var det för sent.
"Jag kan läsa det för dig här i korridoren, jag har lite bråttom ser du."
Det var inte alls sant, men bara tanken att behöva ta steget över tröskeln in i hans lägenhet fick det att vända sig i magen på mig. Han räckte mig brevet och jag undrade hur länge han hade haft det. Det var skrynkligt med massor av olika sorters fläckar och jag bad stilla inom mig att inte någon av dem var urin.
"Käre bror, vill bara att du ska veta att mor idag tog sitt sista andetag. Vill du närvara vid begravningen så äger den rum i Kristinakyrkan den 8:e augusti klockan 14.00. Meddela helst hur du tänker göra. Hälsningar Kerstin."
Nelson stod tyst en lång stund.
"Jag ska nog gå dit ändå, kan du hjälpa mig att skriva det till henne."
"Har du någon adress så ska jag hjälpa dig, jag hinner inte nu men jag lämnar in ett brev sen som du får godkänna."
Nelson öppnade sin dörr och fick till min förvåning fram kuvertet till brevet på under en minut. På baksidan stod mycket riktigt en avsändaradress till en Kerstin som uppenbarligen var hans syster. När jag tittade närmare på brevet jag nyss hade läst såg jag att hon hade daterat det uppe i ena hörnet. Nelson hade haft brevet i nästan ett år.
"Gå du in och vänta Nelson så kommer jag med brevet senare", sade jag.
Hur i helvete skulle jag ha hjärta att säga till honom att hans mor låg under jord sedan länge.