Av lika delar ekonomiska skäl och utrymmesskäl stressar jag mig igenom Rutters Magnificat. Ensam ska jag försöka sköta om två slagverkares jobb vilket ställer stora krav på både planering och prioritering. Första satsen börjar i treåttondelstakt där tamburinen spelar en lång virvel med avslutande accenter fyra takter senare då egentligen virvelstrumman tar över samma mönster. Eftersom jag ska spela pukor efter den insatsen måste jag lägga ifrån mig tamburinen och plocka upp rätt pukstockar vilket gör att virveltrumman får strykas. I efterföljande pauser stämmer jag om pukorna till nästa insats och koncentrerar mig på den hängande cymbalen som gör ett stort crescendo, lyckligtvis går det spela på den med pukstockarna, vilket gör att jag direkt kan göra den långa pukvirvel som följer på avslaget i cymbalen. Dirigenten var väldigt noga att poängtera att insatsen i klockspelet, en knappt två takter lång slinga, var viktigt att få med. Ytterligare dryga tolv kilo utrustning för två takter och ytterligare ett stressmoment.
I någon sats senare gör jag en kompromiss som vore otänkbar när jag var nyutexaminerad. För att hinna med pukinsatsen efter många takter åttondelar i virveltrumman spelar jag på trumman med pukstockar, virveln i början och slutet av insatsen låter en aning ojämn och luddig men behovet att hinna med så mycket som möjligt överskuggar min musikaliska drift att göra allt perfekt.
När kyrkan fylls av de förlösande applåderna efter sista satsen kan jag konstatera att en mindre rutinerad slagverkare skulle fått hjärtslag för länge sedan.
7 kommentarer:
Det här var riktigt intressant läsning tycker jag. Du lyckas förmedla vad som faktiskt händer när den här trumslagaren spelar, samtidigt som du får mig som inte kan vara något annat än publik att reflektera över vad som händer på scenen under en konsert. I rocksammanhäng är ju trummor i allmänhet något som finns längst bak på scenen. Trummisen är dold bakom sina intrument och andra musiker och syns inte särskilt tydligt för publiken. Dessutom har jag nyligen varit på två spelningar där slagverk haft en framträdande roll, inte bara för ljudbilden utan också för "scenshowen". Din puff idag var riktigt intressant att läsa för mig.
Intressant inblick i en värld som jag inte vet något om alls.
Kul att höra om dina lösningar och kompromisser. Själv har jag bara spelat Rutters Requiem, och då var vi fyra slagverkare, så det var inte alls samma stress. Han skriver verkligen spännande musik den där Rutter, och med roliga, utmanande slagverksstämmor! Kul att spela!
Jag blir svettig bara av att läsa din text.
Bra beskrivande text, intressant att läsa!
Dråpligt. Och litet sorgligt, på något sätt.
Skicka en kommentar