experten

Det gäller att slå vakt om sin status. Tanken var inte tänkt att fästa i hans medvetande men så fort han utformat den var det försent. Till sin förfäran insåg Tore Darekov att hela hans liv byggde på en stor lögn. Han visste inte det han visste för kunskapens egen skull utan för att han ville att andra skulle se upp till honom. I tiotals år hade han tröskat sig igenom mängder av facklitteratur, deltagit i konferenser, ställt diagnoser och gud vet vad utan någon som helst glädje. Den enda tillfredsställelsen fick han när andra berömde honom, utan den var han död. Han gillade inte ens sina patienter. Hur många gånger skrek han inte inombords att gamla fru Larsson skulle hålla käft och bara ta sig jävla medicin medan han på utsidan log snällt och klappade henne på handen. När hon så till slut tackade honom för att han lyssnat och tagit sig tid smälte han och sög i sig orden som ett utsvultet spädbarn. Han hatade sig själv för att han var så svag. Sköterskorna svassade runt honom som kärlekskranka tonårsflickor, lika hungriga efter uppmärksamhet som han själv. Var det verkligen det livet gick ut på?

"Kan jag släppa in Gustafsson nu?", lät det ur snabbtelefonen på skrivbordet.

Motvilligt lät han sköterskan skicka in nästa patient, en hypokondriker och suput i övre medelåldern som bara upptog en massa onödig tid.

"Jaha, hur var det idag då?"

""Jo, magen krånglar, det har den gjort i flera dagar nu." 

"Och vad tror du själv om orsaken till detta?"

"Va, vad jag tror, är det inte doktorn som är doktor?"

"Jag skiter faktiskt i dina små påhittade bekymmer, ge dig av härifrån och kom inte tillbaka förrän du har någon sjukdom värd namnet."

"Men..."

"Seså, ut härifrån."

Med en bestämd hand i ryggen föste han ut Gustafsson från undersökningsrummet. Den vita rocken åkte av medan han loggade in på sin internetbank. Herregud, han hade över fyrahundratusen på kontot. Han skulle fan i mig göra det, skita i allt och bara ge sig iväg härifrån. Utan att tala om det för någon, det kunde de ha. Med ett stort leende tog han på sig ytterrocken, det bubblade av återhållen glädje inuti, varför hade han inte tagit det här steget förut. Han öppnade dörren och klev ut i korridoren. På golvet låg Gustafsson med en sköterska knäböjande bredvid honom. 

"Han bara föll ihop", sade sköterskan.

Utan att tänka slängde sig Tore ner på golvet och började ge hjärtmassage samtidigt som han skrek ut order till de andra. Pengarna skulle inte försvinna om han väntade ett tag med den där resan, tänkte han medan han rytmiskt tryckte händerna mot bröstkorgen på Gustafsson.